Till sist beser vi den omtalade utställningen Middag med Pol Pot på Forum för levande historia och, för att få den officiella versionen, tar vi en guidad tur. Utställningens syfte, berättar guiden inledningsvis, är att försöka förklara hur fyra svenskar kunde bli så lurade av den kambodjanska Pol Pot-regimen att de, under en resa i landet, inte såg det folkmord som pågick. Så, låt oss se…
Det hela börjar någonstans i opinionen mot Vietnamkriget. Eftersom USA bombade och härjade i Sydostasien kunde det framstå som om man var en ond kraft – och de på andra sidan således goda. Jovisst! Nog var det bilderna på B52-bombningar, napalm, koncentrationsläger, tigerburarna på Con Son, massakern i Song My och allt det andra som väckte oss unga, dittills politiskt ganska ointresserade, till insikt om att någonting inte stod rätt till. Vi var unga, arga och upprörda. Och, förstås, hade vi rätt. Till skillnad från tigande medier och politiker som lät det hemska ske utan att protestera. På en liten skärm rullar de där bilderna förbi, inte så synligt, litet i bakgrunden, men de finns där och minnena väcks till liv.
Redan timmar efter maktövertagandet började de röda khmererna utrymma huvudstaden Phnom Penh och andra städer. Alla drevs ut. Skolor och sjukhus tömdes. Det påstods, säger guiden, att man måste ha ut folk på landet för att odla mat – USA:s luftbro med livsmedel tog abrupt slut – och att man var rädd att USA nu som hämnd skulle bomba städerna. Men hur var då situationen egentligen, undrar någon i gruppen. Vi återkommer till det säger guiden. Och gör det aldrig.
Resten av turen handlar om svenskarnas resa. En av de fyra, Gunnar Bergström, har nu, 30 år efter resan, börjat fundera över om han blivit utsatt för en gigantisk bluff och helt förd bakom ljuset. En annan resenär, Jan Myrdal, har lugnt konstaterat att man såg det man såg. Men var det inte så?
På en stor bildskärm rullar en film med Gunnar Bergström på resa i Kambodja. En 30 år äldre Bergström än jag minns honom från alla våra ledningsmöten i De Förenade FNL-Grupperna, men lika vänligt lyssnande och inkännande som på den tiden. Han går omkring i Phnom Penh och ber folk om ursäkt. Någon undrar: Hur länge stödde du Pol Pot? Så där en åtta år, svarar Bergström.
Alla gamla filmer och bilder är ett intressant tidsdokument, och spännande att se. Men de nyligen ditskrivna kommentarerna verkar förvånansvärt osäkra och inexakta. Bilden på en rad människor som planterar ris kunde ju vara ett exempel på tvångskommendering. Fast så där planterar ju folk ris. Det nästan tomma sjukhuset kunde ju egentligen vara stängt och de förmenta patienterna statister. Bilden med en lärare framför en tavla med komplicerade formler kanske arrangerad. Liksom det fantastiska översiktsfotot över människor som bygger en damm. Jovisst – eller kanske inte? Bergström verkar inte särskilt säker på sin sak.
Vittnesmålen från Tuol Sleng-centret känns förstås helt övertygande och verkliga. Uppenbarligen begicks hemska övergrepp mot människor. Men resten – bilden av ett land fyllt av tvång, förtryck och terror – känns spekulativ. Här finns inga dokument, inga bilder, inga vittnesmål. Vad vet man – egentligen?
Utställningen spekulerar i olika förklaringar till att man ger sitt stöd till olika grupper och ideologier. Det kan röra sig om rättspatos, om att stödja den svage mot den starke eller den rättfärdige mot den orättfärdige. Om högre mål, den riktiga, heliga saken. Om att stå upp för något. Om grupptryck och tidsanda. Fel kan det, hur som helst, bli.
Som vanligt är frågorna fler än svaren i den kambodjanska tragedin. Hur var egentligen situationen 1975, efter åratal av krigföring? Vad var alternativet till utrymningen av städerna? Hur många dog till följd av bombkriget? Av svält och umbäranden? Av den vietnamesiska invasionen? Vad ville egentligen de röda khmererna – att döda sitt eget folk räcker liksom inte riktigt som förklaring. Varför stödde USA Pol Pot mot Vietnam? Vad gör att Gunnar Bergström nu, efter alla dessa år, ”kommer ut”? Och vad gjorde den dåvarande, borgerliga, svenska regeringen?
Ett stort bekymmer är att det aldrig hållits någon krigsförbrytartribunal om Kambodja, eller Indokinakriget som helhet. Vem bar egentligen ansvaret för tre miljoner döda i Vietnam, en halv till en miljon i Kambodja? Före Pol Pot. En av de sannolikt mest ansvariga, Henry Kissinger, lever fortfarande, och kunde höras. Men snart kan det vara för sent. Allt hotar att glida in i historiens skuggor för att sedan tas fram efter behov, redigeras och plockas ihop av intressen med egen agenda. Som denna utställning – en sanktionerad och statligt fastlagd historiesyn, långt borta från vetenskaplig forskning och kritisk granskning.
Avslutningsvis undrar guiden vad vi tar med oss hem från den här rundvandringen. Ja, säger jag, kanske budskapet att man inte skall stödja fattiga och drabbade människor i länder som utsätts för övergrepp av västerländska krigsmaskiner. Som nu Irak och Afghanistan. För då kan det kanske gå illa. Han är inte nöjd med svaret.
På väg ut inser jag att människorna bakom den här utställningen aldrig brytt sig om, eller kommer att bry sig om, några kambodjaner. De gjorde det inte då, och inte nu när dessa människor, i ett land som fortfarande hör till jordens fattigaste, plågas under kapitalistisk rovdrift och västerländsk sexturism. Kambodjanerna råkar bara finns till hands så där passande just nu när det av olika skäl befinns lämpligt att dölja nya förbrytelser från Väst bakom tal och kampanjer om kommunismens ondska. Inte mycket, faktiskt, att göra drängtjänst åt för gamla solidaritetsarbetare.
