Författaren och samhällskritikern Mike Davis gick bort den 25 oktober i sviterna av cancer. Davis författarskap präglades av en kritisk blick, en djup allmänbildning och en okonstlad  framställning. Efter sig lämnar han ett unikt litterärt arv. Mike Davis växte upp i en konservativ arbetarklassmiljö i södra Kalifornien. Gymnasieåren avlöstes av påhugg som lastbilsförare, varefter  an under 1960-talet kom i kontakt med studentvänstern. Davis blev raskt utkastad från till universitetsstudierna på grund av bristande vandel, men inledde senare att doktorandstudier vid  UCLA, bara för att återigen hoppa av innan han försvarat sin avhandling. Detta till trots hade Davis en lång akademisk karriär som yrkesverksam historiker och författare.’

Davis steg in offentlighetens rampljus med sin magnifika Los Angeles-skildring , City of quartz, en historieskrivning som löpte rakt genom nuet och in i en ”utgrävning av framtidens stad”. Bokens  mörka profetia av en allt mer rasistisk polisstat i en sönderfallande stadsregion stod i skarp kontrast till de många samtida urbankritiker som i städer som L.A. såg ett anakronistiskt lekande med stilistiska artefakter på postmodernistiskt manér. Den listtoppande bokens varningar om en explosiv situation visade sig kusligt träffsäkra. Ett drygt år efter Davis genombrottsbok omvandlade Rodney King-upploppen stora delar av staden till aska. Davis författarskap kom att spänna över ett brett fält av ämnen, med monografier om allt från pandemier, svältkatastrofer, rädsla, bilbomber och kåkstäder. Ett återkommande tema var Kalifornien och inte minst Los Angeles som han återvände till i Set the night on fire samförfattad med journalistvännen Jon Weiner. I detta sällsamma stadshistoriska porträtt, vilket omedelbart kom att betraktas som standardverket om stadens bråkiga motkultur, får läsaren följa den nya vänsterns uppgång och fall i LA åren kring 1968. Till skillnad från många urbanhistorikersåg Davis inte staden som en given och avgränsad plats. I stället följde han sina impulser längs oväntade villovägar för att belysa platser från nya vinklar. Inte sällan ledde villovägarna söderut, längs migrantrutter genom Mexiko mot Mellanamerikanska Dirty Wars, fattiga bondbyar och revolutionära kommuner djupt inne i regnskogen.

Kanske kan man bäst tänka på Mike Davis som en anti-Joan Didion. Båda var skarpa tänkare och uppburna Kalifornien-skildrare. Där Didion söktes sig till udda stoff för att nära sitt finurliga berättande, utan kraften att frigöra sig från sina agrara rötters konservativa utgångspunkter, gjorde Davis det motsatta. Han genomlyste det vardagliga Kalifornien med ett koncist marxistiskt språkbruk och smulade, genom ihärdiga angrepp från oväntade vinklar, sönder många av de koloniala myter som Didion älskade att leka med.

Mike Davis talade under sina sista år obekymrat om att slutet på hans liv närmade sig. En återkommande oro var däremot att den amerikanska vänstern, trots framsteg i svallvågorna av Bernie Sanders kampanj 2016, skulle fastna i ett nationalistiskt tankemönster. Gång på gång varnade han nästa generations tänkare och rörelsebyggare för att inte låta inhemska politiska strider skymma behovet av internationell solidaritet och om vikten av att tänka längs med konfliktlinjer som spände över nationens gränser.
Hans största oro var att vänstern inte skulle våga kasta ideologiskt barlast överbord när det gällde globala frågor. Allt för få i den nya vänstergenerationen hängav sig, enligt Davis, åt det mödosamma arbetet med att från grunden bygga en ny och mer tidsenlig teoretisk förståelse av det allt mörkare geopolitiska läget. Med öppna ögon gick Mike Davis mot sitt slut, övertygad om att yngre förmågor var mer än redo att föra hans värv vidare trots det allt bistrare läge i världen. Låt oss hoppas han även denna gång hade räty.