På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.
Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.
Framför allt har jag svårt att se den där begränsade politiken som Petterson skriver om. 2000-talet hann knappt börja innan kriget mot terrorismen rättfärdigade alla medel med utbyggd övervakning, CIA:s tortyrcentraler och ogenomtänkta invasionskrig på kredit. Sedan kom finanskrisen som följdes av ett mer än decennielångt experiment med låga och negativa räntor, otaliga stimulanspaket och en expansiv syn på statens ansvar att kompensera företag och hushåll. Under pandemin såg flera stater sig berättigade att låsa in sin befolkning.
Världen som under 1990-talet stadigt gick mot fler och friare demokratier, har sedan 2005 sett friheter inskränkas varje år, enligt tankesmedjan Freedom House. En liberal trend har ersatts av en antiliberal.
Jag hör till dem som tror att vår samtids problem har mer att göra med denna utveckling. Karin Pettersson vill i stället förklara dem med att en doktrinär tro på marknader styrt allt de senaste decennierna och mest skapat elände.
Alla som hotar samma sossars makt genom att ifrågasätta den korporativa svenska samförståndsmodellen utmålas som lömska förrädare.
Hon rådbråkar sin redogörelse av den ekonomiska politiken tills den kan tryckas in i denna mall. Därför lyfts Rysslands och Albaniens misslyckade försök att införa marknadsreformer efter kommunismens fall, men inte att de baltiska länderna och Polen gick betydligt längre och nu är rika, fria demokratier. Och därför nämns att vi fått fler miljardärer i Sverige, men inte att reallönerna började öka igen från 1990-talet, efter att ha stått stilla i två decennier dessförinnan.
Det kulminerar i att Petterson gör ”avbön” för sin del i denna utveckling. Hon som gått på Handelshögskolan och jobbat på finansdepartementet under S-styret i början av 2000-talet säger sig nu ha tänkt om. Det känns tillrättalagt, särskilt för den som känner igen narrativen från forskningen om ”nyliberalism”, som gjort en akademisk genre av att skylla allt man ogillar på liberalismen.
Den intressanta bekännelsen är den som ofrivilligt framkommer i Petterssons personliga skildring av regeringsmakten: Hur hon älskat ”den känsla av förhöjning som uppstår nära maktens centrum”.
Här kommer de sanna instinkterna fram. För visst är det talande när den tidigare finansministern Bosse Ringholm hyllas för att han inte ville umgås med företagare utan med ”grånade partifunktionärer, kommunalråd och ombudsmän” – alltså andra sossar med makt. Och att alla som hotar samma sossars makt genom att ifrågasätta den korporativa svenska samförståndsmodellen utmålas som lömska förrädare. Modellen som även från vänster kritiserades för sin självgoda maktfullkomlighet när det begav sig; ”Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt …”
Läs mer
Framför allt framgår att få i maktens centrum drevs av någon marknadsliberal ideologi. Ringholm var gråsosse, Göran Persson konservativ och Karin Pettersson trodde mer på sin och likasinnades förmåga att utforma smart policy än på någon ideologi. För så var det på 1990-talet, berättar hon: att det var viktigare att säga saker som lät smarta och visade att man hade koll, än vad man egentligen höll för sant.
Här finns sannolikt en förklaring till bokens upplägg.
Karin Pettersson låter kritisk och indignerad på ett sätt som nog är tänkt att framstå som engagerat. Samtidigt är hon påfallande vag och motsägelsefull. Sverige ska skuldsätta sig så att staten kan expandera, men ingenstans nämns vilka av alla länder som redan gått den vägen som vi ska avundas och ta efter. Hon kritiserar handeln för att ha slagit ut industrijobb, men är samtidigt kritisk mot protektionismen och tycks egentligen inte vilja ha någotdera.
Och det är nog sant. För Karin Pettersson är nog innerst inne själv kvar i 90-talet. Hon vill säga saker som låter smarta, men nu som då utan att nödvändigtvis tro på dem.
