Samtalen mellan Stalins kremerare och hans förhörsledare är pepprade med svart humor. Författaren Sasja Filipenko själv är väl medveten om systemet.
Runt en miljon människor lär ha mördats under Stalins utrensningar i Sovjetunionen. Vart tog kropparna vägen? Någon måste ju ha skött kremeringarna. I Moskva hette chefen för krematoriet Pjotr Nesterenko. En historiskt verklig person som författaren Sasja Filipenko låter agera huvudperson i sin nya roman.
Nesterenkos tunga arbete går lättare när han får en kremulator, en maskin som krossar tänder och benrester. ”Jag har kremerat ett helt land”, säger han, höga militärer såväl som obetydliga funktionärer, de flesta med kulhål i huvudet.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Till slut händer det oundvikliga: det är hans egen tur att hamna framför förhörsledaren, även han en verklig person vid namn Perepelitsa. Vem angivaren är saknar betydelse i ett samhälle där alla anger varandra.
Året är 1941 och tyska trupper står utanför Moskva. Utgången av förhöret är given, ändå är Perepelitsa noga med att allt ska gå rätt till. För säkerhets skull kanske, man kan ju inte veta hur kriget ska sluta. Genom förhörsledarens ingående frågor och Nesterenkos egna tillbakablickar rullas historien om hans liv upp. Under inbördeskriget var han officer på den vita sidan och efter en tid bland emigrantkretsarna i Paris återvände han till Ryssland. Som spion, tror förhörsledaren, som inte kan tänka sig någon annan anledning att frivilligt återvända. Att det var för kärlekens skull berättar inte fången för honom.
”Ni försöker inte avslöja fiender, ni skapar dem”, säger krematoriechefen. Eftersom slutet är oundvikligt kan han kosta på sig att driva lite med Perepelitsa. Han beklagar sig över att denne saknar humor och dessutom är ointelligent.
Parallellt löper kärlekshistorien som en röd tråd genom berättelsen. Naturligtvis måste den få ett tragiskt slut – kunde lycklig kärlek existera i detta samhälle? Ändå kommer vändningen oväntat.
Sasja Filipenko är från Belarus, men lever i exil i Tyskland sedan han hotats av 20 års fängelse i hemlandet på grund av ett öppet brev till internationella ishockeyfederationen med vittnesmål om missförhållanden i landet. Brevet ledde till att Belarus förlorade värdskapet för världsmästerskap i hockey 2021. Han är en enveten kritiker av såväl Lukasjenkas regim som Sovjetstaten.
Kremulator är hans andra bok i svensk översättning och i likhet med den förra, Röda korset, har han arbetat med dokumentärt material som grund för sin fiktiva berättelse. Här har han till och med bifogat ett fotografi av den verklige Nesterenko. Det händer att han går utanför fiktionens ramar i fasa över vad han upptäcker i sina efterforskningar, som när han kommer på att Sovjetstaten var före nazisterna med att gasa ihjäl människor som var fångna i lastbilar.
Munhuggningen mellan fången och förhörsledaren, smidigt översatt av Mikael Nydahl, leder oss allt djupare in i den sovjetiska historien med alla dess tragiska sidor. Den säregna blandningen av humor och historisk dokumentation gör Kremulator läsvärd.
