Stockholms kollektivtrafik, SL, där 900 000 personer reser varje dag, lägger varje år över 323 miljoner på spärrar, vakter och kameror för att förhindra tjuvåkande. Men när Flamman granskar siffrorna visar det sig att kontrollerna går back med 30 miljoner om året.
Den 21 juni i år konstaterade Integritetsskyddsmyndigheten efter en granskning att de kroppskameror som använts av SL i Stockholms kollektivtrafik var olagliga. Myndigheten slog bland annat fast att SL brustit i att informera resenärerna om kamerabevakning och utfärdade en sanktionsavgift på 16 miljoner kronor. ”Ett beklagligt paragrafrytteri och en världsfrånvänd syn på modern teknik”, sade Kristoffer Tamsons, trafikregionråd och ordförande för SL till tidningen Mitti om beslutet från myndigheten.
Men sanktionsavgiften är bara en liten del av de stora omkostnader som kontrollverksamheten för SL kostar skattebetalarna. När Flamman begär ut siffror för de senaste åren ligger bara kostnaden för biljettkontroller 2019 på 80 miljoner kronor. Därutöver upphandlade drift- och underhållsavtal för spärrar på 20 miljoner kronor och ytterligare 153 miljoner kronor för ordningsvakter. Kostnader för väktare tillkommer också, tillsammans med kostnaden för kamerorna på sex miljoner och så sanktionsavgiften.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Totalt rör det sig om 323 miljoner kronor.
– De upphandlar operatörerna och minskar personal, vill ha mycket övervakning och mycket kameror. Hårda tag där biljettkotrollanter ska ta så många som möjligt. Men det är en förlustaffär som kostar mer än man får in, säger Anna Sehlin.
Hon är regionråd för Vänsterpartiet i Stockholm och starkt kritisk till hur resurserna spenderas i kollektivtrafiken. Det hon pekar på syns också i det ekonomiska underlaget från trafikförvaltningen, intäkterna från biljettkontrollerna i form av tilläggsavgifter för dem som saknar biljett uppgick 2019 till 51,5 miljoner kronor. Vilket i relation till bara vad själva biljettkontrollsavtalet innebär en förlust på nästan 30 miljoner kronor.
– Det är stora kostnader som inte är i paritet med vad man får in i böter. Kontrollerna är en stor apparat. Argumentet brukar vara att det är värt det, för annars skulle folk planka jättemycket, säger Anna Sehlin.
Det senaste året har tonläget om fuskåkarna, de som reser utan biljett, varit särskilt högt. I media har Kristoffer Tamsons talat om ”pandemiplankare”.
– Men vilka är det? Fattiga människor som inte har råd, äldre utan smartphone? Det är svårt att mäta fusk under en pandemi eftersom man inte har kunnat vara ute i trafiken på samma sätt. Men tyvärr såg vi i Fuskrapporten att det är ganska många som inte är medvetna plankare, som trott att de har haft en giltig biljett, säger Anna Sehlin.
Varje år gör SL en så kallad Fuskrapport, för att mäta hur många som fuskåker. Rapporten för 2020 skapade rubriker: 750 miljoner kronor i förlust. Men Anna Sehlin är kritisk till rapportens underlag. I stället för att mäta fusket i kollektivtrafiken, vilket man gjort i tidigare rapporter, har man 2020 använt sig av ”pandemimetoden”, en modell för att uppskatta antalet fuskåkare och intäktsbortfall utifrån data och stickprovsmätningar.
– Det är hårresande. Det är en schablon där de stoppat in resenärer, intäkter och böter och snurrat på det för att få fram siffror. Men de räknar inte in svinn, som jag skulle hävda att mycket av det är. I och med att resenärer inte kunnat köpa biljett på bussen för att man går på där bak, till exempel. Det är alltid svårt att mäta fusk, man får ta siffrorna med en nypa salt, men det här är ännu mer schablonartat.
I samband med att Fuskrapporten för 2020 släpptes gick också Kristoffer Tamsons ut med att de framöver vill satsa ännu mer på kontrollverksamhet inom kollektivtrafiken. I maj i år sade han att han ville se en fyrdubbling av antalet biljettkontroller och en ännu högre tilläggsavgift, som i dagsläget ligger på 1 500 kronor. Anna Sehlin tror inte att det är en slump att Fuskrapportens publicering med de enligt henne tveksamma siffrorna sammanfaller med Tamsons utspel.
– Det är ett slagträ. Tamsons idé går ut på att om man släpper resenärerna så fuskar de. Vi delar inte den bilden, säger hon.
Kristoffer Tamsons har avböjt intervju, men svarar i en skriftlig kommentar på kritiken från Anna Sehlin.
– Alla vet att vänsterpartierna i regionen aktivt motarbetar medarbetarnas och resenärernas trygghet i kollektivtrafiken. Detta är bara ytterligare ett exempel där de bedriver en arbetarfientlig politik och vill ta ifrån en utsatt grupp ett viktigt verktyg för ökad trygghet på jobbet, skriver han.
