– De slog in vår dörr och våldtog mig och min syster. Hon dog. De satte upp henne på väggen. Med spikar. Som Jesus.
En 14-årig flicka på Panzisjukhuset i östra Kongo berättar om helvetet hon gått igenom. Det är drygt ett år sen jag läste frilansjournalisten Magda Gads reportage i Läkartidningen. Texten drabbade mig med sina detaljer om det extrema sexuella våldet och krigets ohygglighet. Jag blev illamående. Och upprörd. Allt måste göras för att stoppa detta krig.
Texten fanns i mitt minne när EU-kommissionen några månader senare presenterade sitt totalt urvattnade förslag om hur man ska begränsa handeln med konfliktmineraler. Jag tänkte: Om kommissionärerna tvingats läsa reportaget från östra Kongo. Hade de också drabbats av texten. Blivit illamående. Och ändrat sig?
Troligen inte. De vet också vad som händer i östra Kongo. De vet att två miljoner har våldtagits. De vet att minst sex miljoner dödats i kriget. Men EU-kommissionens lagförslag har inte skissats av organisationer för mänskliga rättigheter. Som många gånger tidigare så höll de europeiska storföretagen i pennan när lagförslaget skrevs.

Kriget i östra Kongo handlar om de så kallade konfliktmineralerna, tenn, coltan, wolfram och guld. Det är mineraler som är helt avgörande för att framställa kretskort och komponenter till mobiltelefoner och elektroniska apparater. Så det är ”big business” och enorma ekonomiska intressen på spel. Kontroll över gruvhantering i östra Kongo innebär att krigsherrar och väpnade grupper kan göra sig rika genom att sälja mineraler till storbolagen.
Att sätta stopp för den handeln är avgörande för att möjliggöra fred och stoppa det sexuella våldet i östra Kongo. USA är i detta fall faktiskt ett föredöme. Den så kallade Dodd-Frank lagen som antogs år 2010 innebär att amerikanska företag måste redovisa om de använder konfliktmineraler från Kongo. Lagen tvingar företagen att sätta press på tillverkarna av hårddiskar och mobiltelefoner i Asien. FN har konstaterat att lagen fått positiv effekt i östra Kongo. Trots det la EU-kommissionen fram ett uselt lagförslag som enbart talar om frivillig certifiering av importföretagen. Dessutom omfattade förslaget endast handeln med råvaror, när det viktigaste är att lagen omfattar importen av datorer och mobiltelefoner.

På Panzisjukhuset i östra Kongo, där den våldtagna flickan intervjuades, finns läkaren Denis Mukwege. Han har opererat tusentals svårt skadade våldtagna kvinnor och barn. Doktor Mukwege, som helhjärtat engagerat sig i kampen mot det sexuella våldet, understryker att kriget handlar om att kontrollera gruvorna. Han kräver lagstiftning som innebär att företagen får mineralerna på ett korrekt sätt. Inte genom att finansiera kriget. Men EU-kommissionen lyssnade inte på honom. I stället fick doktor Mukwege EU-parlamentets Sacharovpris för mänskliga rättigheter. Hyckleri är sedan länge en paradgren i EU.
Den tidigare högerregeringens handelsminister Ewa Björling stödde kommissionens lagförslag. Men det gör inte Sveriges nya utrikesminister Margot Wallström. Tvärtom, med sin bakgrund som FN:s första särskilda representant mot sexuellt våld i konflikter och med egna besök i östra Kongo, så tar Wallström öppen strid i EU. Hon kräver en skarp lagstiftning som tvingar storföretagen att sluta göda krigsherrarna i östra Kongo. Det är konkret feministisk utrikespolitik. Respekt.
Frågan är hur den svenska högern och dess medier ska angripa Wallström den här gången? Innan de bestämmer sig borde de läsa reportaget från östra Kongo, där den våldtagna 14-åriga flickan tvingades se sin döda syster spikas fast på väggen.