Politiker på högerkanten har gjort sitt bästa för att plocka politiska poäng på Preems beslut att dra tillbaka sin ansökan om utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil, för att istället investera i ökad produktion av biodrivmedel. Nu kommer inga företag att vilja investera i Sverige, ropar upprörda moderater. Det är nonsens. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom.
Marknadsliberaler sitter fast i sina ekonomiska modeller där en skatt på utsläpp löser allt och där staten inte ska lägga sig i utöver det. Men industrin behöver mer än så för att våga investera i grön teknik. Det behövs statliga stöd till forskning och utveckling, statliga lånegarantier (eller ännu hellre en statlig investeringsbank) men framför allt tydliga besked om att den fossila ekonomin tillhör historien – och garantier om att det kommer att finnas en efterfrågan på sådant som elbilar, storskalig energilagring, fossilfritt stål och andra innovationer som kräver stora och ofta riskfyllda investeringar.
Det krävs helt enkelt en aktiv industripolitik, vilket till och med Miljöpartiet uppenbarligen har förstått. Med hjälp av en kombination av både piska (reduktionsplikten) och morot (statliga lånegarantier och breddningen av industriklivet) samt en förtroendeskapande dialog har man fått ett oljebolag att välja bort en fossil investering till förmån för att i stället satsa på förnybara bränslen.
Det finns visserligen många skäl att ifrågasätta vilken roll biobränslen kan spela i klimatomställningen – förmodligen är den väldigt begränsad. Men poängen är metoderna man använder. Det är samma metoder som regeringen använt för att säkra utbyggnaden av förnyelsebar energi i Sverige på bekostnad av kärnkraften. En intervention i smyg där spelreglerna riggas för att nå politiska mål. Sedan när marknadsaktörerna anpassar sig hyllar man deras “affärsmässiga” beslut. Precis så ser en pragmatisk klimatpolitik ut, och sådant behöver vi mer av.
Det här förstår politiker i Frankrike och Tyskland som aktivt driver på utvecklingen av vätgastekniken som på sikt kan ersätta fossila bränslen både i industrin och i tunga transporter, det kinesiska kommunistpartiet vars uttalade ambition om klimatneutralitet till år 2060 är en av de kraftigaste signalerna någonsin till “marknaden” om att de bör våga satsa på fossilfria alternativ, och tjänstemän på Energimyndigheten som tänjer EU:s statsstödsregler till det yttersta för att stödja HYBRIT-projektet för fossilfritt stål.
Det är bara högern som inte förstår. Samtidigt som industrin vill säkra industriklivet över mandatperioderna för att skapa den förutsägbarhet som stora och riskfyllda satsningar kräver, grälar Moderaterna på “verkningslösa subventioner” och vill i stället ersätta dem med ett “klimatavdrag”. Som Ulf Kristersson förklarat är poängen med ett sådant att det “förutsätter lönsamhet” – marknadens villkor ska alltså råda så långt det är möjligt, med allt vad det innebär av osäkerhet för industrin.
Att Moderaterna, som vanligen agerar som näringslivets politiska gren, nu kallar Isabella Lövin till miljöutskottet för att hon ska frågas ut om sina kontakter med ett storföretag måste vara höjden av ironi. I själva verket är det ett gott tecken. Att Miljöpartiet till och med tycks redo att smutsa ned sig genom relationer med oljebolag tyder på att insikten om behovet av en aktiv industripolitik snarare än bara symbolpolitik till och med nått den gröna rörelsen. Det banar väg för en verklig rödgrön allians för snabb omställning, där klimatrörelsen driver politikerna framför sig och de senare står för de konkreta politiska verktygen.