Jag blev ganska skrämd i helgen. Jag är för det mesta rätt oförsiktig. Jag går nästan alltid hem på kvällar och nätter, ensam genom mörka och ödsliga gator. Jag har åkt svarttaxi alldeles för många gånger. Jag har gjort en del andra saker som är alldeles för korkade och idiotiska för att någonsin ges offentlig kännedom.
Om jag inte visste bättre skulle jag säga att jag antagligen har en rätt hyfsad skyddsängel, för hittills har jag klarat mig ganska bra. Sent i lördags natt hittade jag en naken, medvetslös kvinna precis utanför mitt hus. Jag vet inte vad som hade hänt henne. Kanske ingenting. Kanske allt möjligt. Plötsligt blev allt prat om våld och övergrepp så mycket mer verkligt och konkret. Vi tänker om hemskheter ”det händer aldrig mig” men nu hände det utanför min dörr.
Ironiskt nog satt jag tidigare samma dag och läste en ledarkrönika i Göteborgs-Posten, där den kvinnliga skribenten tog upp hur fruktansvärt synd det är om alla män. För tänk hur tråkigt det måste kännas att alltid bli betraktad med misstänksamhet och rädsla, att alltid ses som ett potentiellt hot. Att kvinnor nattetid hellre lägger dyra pengar på taxiresor, än går på samma gator som männen.

Själv har jag sällan tillräckligt med pengar för att åka taxi, utan kör vidare med min egen lilla reclaim-rörelse, där jag tänker fortsätta hävda min rätt att gå på varenda gata i stan, såväl dag som natt. Med rak rygg och huvudet högt. Trots att jag darrar inombords. För medan jag fortsätter att kryssa fram mellan porr-klubbar, rivaliserande mc-gäng och fula gubbar som jagar prostituerade, så tycker jag fortfarande att det är läskigt att möta en ensam man på en mörk gata. Och jag tänker aldrig någonsin tycka ett dugg synd om er för det. Det är inte synd om den som har makten och övertaget.

Den medvetslösa kvinnan kördes bort i ambulans. Hon mår förmodligen tusen gånger sämre än alla snälla, oskyldiga killar, som känner sig förorättade av att bli betraktade som potentiella brottslingar.