Marianne Ganheden arbetar som busschaufför i Stockholm. Det har hon gjort i olika omgångar och första gången var 1979. Den perioden sträckte sig fram till 1988. Efter det har hon kört hos olika garage. Nu har hon kört heltid i tre år i Stockholm.
Ganheden trivs med sitt yrke, men hon skulle vilja att det var mera rörligt.
– Det kan kännas enformigt, men det kanske alla jobb gör efter ett tag, säger hon eftertänksamt.
Däremot svarar hon direkt på frågan om hon är stolt över sitt yrke.
– Nej! Jag rekommenderar inte mina barn att köra buss.
Arbetstiderna, stressen och den dåliga betalningen är några av orsakerna till hennes känsla av att inte vara fullt ut stolt.
– Det blir lätt enformigt. Jag känner att jag inte kommer någon vart. Det sker inte någon förändring på arbetsplatsen och det är svårt att påverka situationen. Jag har mina tider och de måste hållas…
Ganheden säger att hon är uppbunden av väldigt fasta tider.
– Jobbet är så tidsberoende. Du kan inte komma för sent till en avlösning!
Samtidigt ser hon positivt på att arbeta på egen hand, även om det kan vara trist att hon inte träffar arbetskollegorna oftare.
– Det är väldigt skönt är att jag inte behöver ta med mig jobbet hem. Jag oroar mig aldrig för hur morgondagen ser ut.
Hon påpekar också att hon slipper gå till en arbetsplats som strider mot hennes värderingar.
– Jag känner att vi busschaufförer gör en bra sak. Skulle inte jag köra buss, skulle massor av människor åka bil. På det viset tycker jag att jag gör en god sak. Om inte annat för miljön. Jag är kanske, trots allt, mer stolt idag, jämfört med när jag började som 20-åring, säger Ganheden.
Detta tror hon beror på att passagerarna förr inte visade henne respekt.
– Gamla människor verkade tycka att det satt en snorunge bakom ratten. Jag tror att vi är mer respekterade idag. Eller så kanske det är jag som respekterar mig själv, säger hon.
Är det kul att möta resenärer?
– Ja. Och det är kul med alla turister. Dessutom tycker jag att själva körningen är rolig. Det är en klar fördel.
Hur ser en knivig situation ut för dig som busschaufför?
– Ja…Bråkiga resenärer. Jag har tur som bara kör dagtid. Jag kan tänka mig att det kan vara mycket stökigt folk om kvällarna. Det tror jag kan vara svårt att hantera.
Mardrömsscenariot är att hamna i en olycka. Ganheden berättar att hon trots alla år inom yrket är skonad från detta.
– Man är ständigt medveten om att det finns en fara i jobbet. Risken finns att man är vållande till annans kroppsskada och i värsta fall död.
En valig arbetsdag för Marianne Ganheden börjar förhoppningsvis med att hon kommer i hyfsat god tid och hinner ta en kopp kaffe. Just Ganhedens arbetstider är fasta och hon arbetar aldrig kvällsskift. Hon börjar 05.00, ibland 05.30, och slutar senast 16.00, men oftast runt 13.30.
– Det är inte kul att behöva gå upp så tidigt om morgnarna, men det är väldigt skönt att komma hem tidigt på dagen.
Efter kaffet går hon och hämtar bussen. Sen är det dags att ta sig an rundan. Lunchen är det tillfälle Ganheden har att träffa sina arbetskollegor.
– Det kan vara bra med en trevlig lunch. Men det är sällan jag träffar samma personer. Dessutom umgås jag inte med några arbetskollegor privat, säger hon.
– Det märks att vi jobbar ensamma. När vi väl ses pratar vi enormt mycket. Man har ett behov av att prata av sig.
Trots detta tycker hon att busscentrat i Söderhallen har en väldigt god kamratanda.
– Ledningen ser till att anordna gemensamma kvällar. Vi har till exempel statsvandrat. Då finns tillfälle att umgås med kollegorna.
En önskan hon har är dock att arbetsledningen lyssnade mer på vad hon och hennes kollegor har att säga om arbetsplatsen.
Hur mycket inflytande har ni?
– Inte mycket, konstaterar hon.
Vilka är de största förändringarna inom yrket?
– För det första att SL idag består av bolag. Det är mycket snack om pengar och ekonomi och att det måste sparas. Det var det inte under SL-tiden.
Upphandlingen skedde någon gång under mitten av 1990. Ganheden kör för Busslink. Andra bolag är Swebus, Näckrosbuss…
– Jag har inte så stor koll på det där. Jag tror inte att det är många förare som bryr sig om vilket bolag de kör för. Det har inte så stor betydelse för mig.
Hon berättar att man bytt vd för företaget hur många gånger som helt.
– Jag vet inte vilka mina chefer är. Vi träffar dem aldrig. Jag är inte heller intresserad av vilka de är.
Rent spontant är inte Ganheden för bolagisering av kommunala och staliga företag, men hon anser ändå att det finns vissa positiva inslag i de förändringar som skett.
– De är inte lika stelbenta som på SL-tiden. I och med att frågan om pengar blivit så central, tror jag att ledningen även förstått att de måste vara rädda om de chaufförer de har. Samtidigt innebär det att vi byter arbetsgivare vart fjärde år…
Hon tycker att det, summa summarum, känns som att hon idag är en liten bricka i ett stort spel.
Ur rent egoistisk synvinkel berättar Marianne Ganheden att en riktigt bra dag kan vara när hon till exempel får köra ersättningsbussar för pendeltågen.
– Det ger variation. Dessutom gillar jag när det är lite kaus. Jag tycker att det är kul. Folk är ofta tålmodiga. Det är beundransvärt att de inte är mer aggressiva om pendeltåget har gått sönder när de ska hem.
Det värsta dagarna kör hon kalla, dåliga bussar eller svettas i sommarvärmen och stressen.
Hur tar du det som anställd att SL-ledningen använde stora summor pengar att resa för?
– Som jag sa är jag ointresserad av hur koncernen är uppbyggd. Men det är klart att jag tyckte att det var lite pinsamt. Jag tror att jag reagerade som alla andra skattebetalare, säger hon. Allt mygel tycker jag illa om. Jag menar vi har ju inga sådana möjligheter, tillägger Ganheden med ett skämtsamt skratt.
Ganheden tycker att det känns som en hopplös situation att arbeta kvar som chaufför till dess att hon pensioneras.
– Min önskan är att kunna få trappa ner. När barnen flyttat ut vill jag bo lite billigare och jobba lite mindre. Tyvärr kanske jag inte har så mycket mer att välja på än att jobba kvar.
Snackar ni mycket skit om störande passagerare?
– Det gör man nog när man är ny. Jag gör inte det längre. Det händer kanske någon gång, men jag tycker inte att det leder någon vart. Det är väldigt få som är störiga.
Det som kan vara jobbigt är snarare framkomligheten, menar hon. Även om den trafikmässiga situationen har förbättrats, finns det fortfarande vissa problem.
– Idealt vore om alla bussar kom fram i alla lägen. Det är stress som skapar irritationer och leder till dålig stämning. Det är då man börjar reta sig på saker runt omkring, även passagerare.
Slutligen tror Marianne Ganheden att alla busschaufförer skulle känna mer stolthet över sitt yrke om arbetsledningen såg sin personal och värderade deras insatser högre.
– Det är dom som sätter stämpel på oss. Jag inbillar mig att med stolthet är det är lättare att vara en bättre förare.
Emma Berg