För Meta är varje bild på min nyfödda bebis en datapunkt i ett psykologiskt experiment. SVT och SR har tjänat oss väl – nu är det dags för SSM: Sveriges Sociala Medium. Och det borde vara exakt lika tråkigt som det låter.
Min fru och jag har fått vårt första barn.
Lyckan är enorm, och så även lusten att visa upp den för världen – inte minst genom att dela bilder på minsta grimas och skrynkliga fot till varenda avlägsen faster och halvt intresserad vän.
Men det finns ett problem. Varje gång vi delar foton i sociala medier, bjuder vi in några av världens rikaste män att slå sig ned i vårt vardagsrum och ta anteckningar. Facebook, Instagram, Whatsapp – alla ägs av samma glupska företag som lever på vår närhet, våra sorger och vår glädje.
Ta min frus upplevelse under graviditeten: Instagram misstänkte tidigt att hon var gravid – troligen för att hon googlade barnvagnar, lekar och godnattsagor. Men i stället för glada mammatips började hennes flöde fyllas av oro: ”Så vet du om ditt foster är skadat!”, ”Första tecknen på graviditetsdepression!”, ”Äter du fel? Här är 10 livsavgörande näringsämnen du aldrig hört talas om!” Algoritmen började i realtid försöka odla en ångest i henne, för att sedan erbjuda lösningar – för 149 kronor i månaden.
Vår upplevelse är bara en i mängden. Otaliga rapporter visar att sociala medier får oss att må sämre, utnyttjar vårt belöningssystem för att maximera vår skärmtid, och utnyttjas av extremister för att radikalisera oss.
Vi behöver sociala medier som inte behandlar varje interaktion som råvara.
Detta digitala opium leder dessutom till en tandlös politisk kultur. Se på skandalen i Vänsterpartiet över att en politiker delat en kommentar på en bild som är antisemitisk. Ena sidan menar att partiet hamnar i dålig dager – andra sidan kräver rätten att få engagera sig digitalt för Palestina. Netanyahu skrattar säkert gott över att sådant alls anses vara ”aktivism” i vår tid.
Samtidigt sitter jag med sju olika appar för att kommunicera: Messenger, Whatsapp, Signal, Instagram, Linkedin, Bluesky, Imessage. Det är som att ha sju olika brevlådor. Men det måste inte vara så – det är bara vad teknikoligarkerna föredrar. De utnyttjar det som kallas nätverkseffekter: du använder appen för att alla andra gör det. Och det blir besvärligt att byta, även om det nya är bättre. Resultatet blir ett teknologiskt monopol där nyttan med plattformen hela tiden förstärker dess dominans.
Som tur är finns det ett motmedel mot oligopolet: konkurrenslagar. Detta genom att tvinga teknikjättarna att låta oss skicka meddelanden mellan apparna, precis som att du kan skicka ett mejl från Outlook till Gmail, i kombination med ett offentligt alternativ. Vi har redan Posten, Sveriges Radio och Sveriges Television – nu är det dags för ett Sveriges Sociala Medium.
Låter det osexigt? Kanske. För mig låter det dock underbart med en tråkig app. Där man enkelt kan skicka ett meddelande. Lägga upp en bild till sina vänner. Följa saker man är intresserad av. Utan pushnotiser, annonser, och AI-genererad reklam.
Många tänker nog att ett statligt alternativ betyder massövervakning. Men tyvärr måste man vara särdeles naiv för att inte tro att det redan pågår. Först av de privata bolagen som vill kontrollera allt du gör, på en så intim nivå som att göra reklam för skönhetsprodukter när du raderar selfier.
Därefter filtreras informationen av staten. Ja, redan nu, alltså. I Danmark där jag bor vill regeringen ge säkerhetspolisen rätt att filtrera all digital information med hjälp av AI – utan brottsmisstanke – och det är bara en tidsfråga innan förslaget kommer till Sverige.
Det är som att ge DDR ett maskininlärningsverktyg och nycklarna till både X och Metas alla servrar.
Så detta är min stillsamma uppmaning: vi behöver sociala medier som inte behandlar varje interaktion som råvara. En plats där jag kan skicka en bild till farfar utan att bli en datapunkt i ett psykologiskt experiment. Min son – och alla andras barn – förtjänar att växa upp i en värld där intimitet inte är till salu.
