På en irländsk sportbar i Gdańsk ser jag Hammarby åka ur Europa League-kvalet.
Det börjar jämnt. Bajen spelar hemma inför en jublande, om än ganska knapp publik men Raków Częstochowa gör 1–0 precis före halvtid och hemmalaget hämtar sig aldrig.
Sara sörjer. Jag jublar tyst och twittrar om Hammarbys ständiga förmåga att förlora.
Då kommer en skotsk skeppare fram till vårt bord.
Han är i Gdansk på jobb och har varit några gånger i hamnen i Kalmar. En väldigt vacker stad, tycker han, men ölen är alldeles för dyr.
Vi instämmer.
När vi berättar att vi är svenska och politiskt engagerade socialdemokrater klargör han genast att han inte vill ha ”någon jävla debatt”.
I nästa andetag frågar han om vi har sett hur det ser ut i Storbritannien.
De säger att de oroar sig för vad främmande män gör mot Europas kvinnor. Men de skiter uppenbarligen i hur de själva behandlar oss.
Hela samhället har förfallit. Invandrarna kommer i båtar. Muslimska män väller in, får bo på lyxhotell på skattebetalarnas bekostnad och våldtar kvinnorna. Själv måste han fylla i en massa blanketter för att få lägga till i europeiska hamnar, medan muslimerna välkomnas med öppna armar.
Jag försöker byta ämne tre gånger. Jag påminner om att vi precis har sett en svensk fotbollsmatch, frågar hur gamla hans barn är och berättar att jag nyligen besökt Irland.
Inget hjälper.
Skepparen vill absolut inte debattera, men vi måste förstå att muslimska män hatar kvinnor.
Till slut börjar vi ändå ställa frågor. Var ligger de där lyxhotellen? Vem betalar? Varför tror han på uppgifterna? Och i vilket europeiskt land välkomnas flyktingar egentligen med öppna armar?
Vi berättar om hur lång tid integration tar för olika grupper och varför Sverige historiskt har lyckats olika väl. Vi försöker prata om bostäder, utbildning, arbete och vilka resurser som krävs.
Vi berättar också att vi själva och våra vänner har utsatts för sexuellt våld av män från olika delar av världen. Övergreppen började inte med migrationen.
Samtidigt är det förstås en större uppgift att integrera människor från länder med starkt patriarkalt förtryck, låg utbildningsnivå och djupa krigstrauman än att ta emot franska utbytesstudenter. Men det är ett argument för ett bättre integrationsarbete – inte för att lägga ned det.
Skepparen lyssnar inte på ett ord.
”Det låter som en väldigt rasistisk föreställning”, säger jag till slut.
”Det är en väldigt woke-vänstersak att säga”, svarar han.
Sedan kommer hans kompis, beklagar att vi har börjat prata politik och bjuder oss på margaritas.
Större delen av resan var betydligt roligare.
Jag har hälsat på min barndomsvän i Barcelona. Jag och mina tjejkompisar har solat topless, druckit sangria på stranden, ätit tapas, sjungit karaoke och beställt billiga shots över bardiskar.
Mellan varven har vi läst böcker om gängkriminalitet, diskuterat Europas koloniala historia, spansk socialism, EU:s migrationspolitik och det stundande svenska valet. Vi har också utforskat det europeiska utbudet på dejtingappen Hinge, med varierande resultat.
Semestern har varit precis så allvarlig och tramsig som den bör vara.
Den skotska skepparen var inte heller representativ för alla män vi träffade. Men han var långt ifrån ensam om just en sak.
När jag berättade för unga män från Spanien, Irland, Skottland, Tyskland och Polen att jag kom från Sverige reagerade de alltid likadant:
”Åh, Sverige! Trevligt! Men hur går det med era invandrarproblem?”
Den svenska extremhögerns berättelse har nått långt utanför landets gränser. Sverige beskrivs som ett varnande exempel: det lilla nordiska paradiset som förstördes av muslimsk invandring.
Berättelsen har nått Vita huset. Den har nått Elon Musk. Den har också nått en skotsk skeppare i Gdansk.
Senare på kvällen hamnar vi på karaoke.
Jag dricker öl och sjunger ”Hey Jude” med ett gäng snygga tyskar som är i Gdansk på svensexa. Killen jag flirtar med är en 30-årig polis från Köln.
När vi går ut för att ta en cigarett berättar jag att jag är svensk.
Han drar någon klyschig raggningsreplik om snygga scandi girls. Jag skrattar och tar emot flirten.
Sedan kommer frågan:
”Åh, men jag har hört om era problem med invandrare.”
Han berättar att han är konservativ och att problemen i både Tyskland och Sverige är muslimernas fel. Jag försöker återigen byta ämne.
Senare under natten försöker han och en annan man i sällskapet pressa mig till en trekant.
Jag säger nej. De tjatar. Jag säger nej igen.
Inget fullbordat övergrepp sker, men kvällen slutar med att jag stormar ut ur deras lägenhet, livrädd och gråtande.
Polisen från Köln har ett kors och en psalmvers på sin Instagram-profil.
Dagen därpå får jag veta att den andre mannen är hans kusin. Det är dessutom hans svensexa vi har firat. Om några veckor ska han ingå det heliga äktenskapet med en förmodligen intet ont anande kvinna som heter Julia.
Jag tänker på skepparen i sportbaren. Han ägnade kvällen åt att varna oss för muslimska män som våldtar kvinnor. Några timmar senare satt jag i en lägenhet med två kristna, konservativa tyskar som inte ville höra mitt nej.
De säger att de oroar sig för vad främmande män gör mot Europas kvinnor. Men de skiter uppenbarligen i hur de själva behandlar oss.
