Bilderna av systrarna, fyra och sex år gamla, som hade dödats av israeliska bomber var för starka. Nyhetsbyrån ville inte ta emot fotografierna. Tanken om att allmänheten ska skonas från starka bilder av sårade och döda är vanlig. Men hur blir det i längden om man väljer att inte ärligt skildra verkligheten utan istället skona läsarna från att sätta morgonkaffet i halsen?

I dokumentärfilmen To shoot an elephant får man följa Gazabor under Israels attacker och senare krig mot Gaza för ett år sedan. Man får bland annat se blodspår på en lekplats, vit fosfor som slagit ner i hyreshus och föräldrar som gråter över sina barns döda kroppar. Man blir vittne till hur israeliska prickskyttar skjuter på palestinsk ambulanspersonal som bär på en död kropp. Man får en glimt av den ständiga skräck och maktlöshet som människor i Gaza tvingas leva under. Filmen skildrar en brutal verklighet som sällan når omvärlden utanför murarna.
För vissa handlar valet att inte visa bilderna om att man accepterar ockupationen men inte bilder ifrån den. Andra väljer att inte visa dessa bilder av hänsyn till läsare och tittare. Oavsett blir resultatet att man blundar för delar av verkligheten. Man förskönar ockupationen genom att inte visa dess brutalitet.

To shoot an elphant är en gripande film. Bilderna är starka. De ger en klump i magen. Men de ger också tittaren en större möjlighet att greppa verkligheten. Liknande reportage är nödvändiga för att ge omvärlden ett hum om den orättvisa som råder och det lidande som blir en följd av den. Genom att se kan vi på ett närmare sätt uppleva situationen och få en känsla för de villkor människor tvingas leva under. Efter att i två timmar på avstånd fått dela Gazabornas verklighet är det svårt att förstå att hur tanken om att konflikten utspelar sig mellan två jämbördiga parter kan vinna så stor mark.
Frågan man bör ställa sig är hur mycket kan man försköna verkligheten och samtidigt få människor att vilja förändra den?