För att vinna val behöver man prata politik, om vad man vill med Sverige och varför. För att göra det behövs det att man har en politik som hänger ihop och som finner lösningar på de problem som Sverige just nu har. Högerns lösningar har vi prövat och Socialdemokraternas stillasittande leder oss i alla fall inte framåt. Häromveckan presenterade Statistiska centralbyrån siffror som visar att ojämlikheten i Sverige fortsätter öka. Det vill säga, det går bra för Sverige, men alldeles för få får en del av den framgången. Det är där det politiska fokuset i debatten under Almedalsveckan borde ligga. Men det gör det såklart inte.
Det de politiska journalisterna är intresserade av är att spekulera kring olika regeringsalternativ. På den här ledarsidan är vi fullt medvetna om att det är ett krångligt parlamentariskt läge. Men ur detta läge kommer vi bara genom att låta väljarna rösta i september 2018 – eftersom ingen vill ha nyval innan dess. Ja, men efter valet då? Gastar de politiska reportrarna på presskonferenserna. Ja, det är ju svårt att svara på eftersom valet ännu inte har ägt rum.
Några som lyckas med att faktiskt prata politik i debatten är Jonas Sjöstedt och Annie Lööf. Därför stiger de i förtroendemätningar och därför går det relativt bra i opinionsmätningarna för dem. Annie Lööf vill fortsätta förstöra arbetsrätten ytterligare. Det är inget nytt, men att avskaffa turordningsreglerna i majoriteten av småföretagen, är likväl en attack mot svensk arbetsrätt. Vi har redan prövat den vägen under Alliansregeringen – det fungerar inte att göra människor mer otrygga på arbetsmarknaden – bara för arbetsgivarna. Och det är det som är Lööfs poäng. För under hennes ledning har Centerpartiet kommit att bli Almegas parlamentariska gren.
Några nya C-förslag som däremot är värda att ta på stort allvar är de om att göra det möjligt för äldre att söka CSN och att mjuka upp spärren som finns i studielånen om att man bara får låna till sex års utbildning. Behöver man ställa om efter ett halvt arbetsliv för att bättre matcha arbetsmarknaden är det rimligt att man får ta CSN-lån även till den utbildningen. Där har vi ny politik, som kan prövas i detta nya läge. Låt oss!
Vänsterpartiet presenterade på sin dag i Almedalen ett förslag om dygnetrunt-öppna vårdcentraler. Det är ett sätt att göra vården tillgänglig på fler platser än akuten och dessutom utnyttja vårdlokalerna maximalt: Labbmöjligheter och besöksrum kan också användas dygnet runt. Förslaget, som ursprungligen lades fram av regeringens vårdutredare Göran Stiernstedt, är en mer omdanande tanke än vad det kan verka vid första anblick. Förslaget om dygnet runt-öppna vårdcentraler handlar om vårdens organisering. Det är bra och viktigt att Vänsterpartiet ger sig djupare in i välfärdsområdet än genom glasögonbidrag och avgiftsbefriade patientgrupper. Att göra primärvården tillgänglig dygnet runt är ett nytt förslag som inte har prövats förr. Samma sak är det med frågan om vinsterna. Det välfärdsindustriella komplexet går till hård attack om och om igen. Men V har väljarna med sig. Senast i veckan presenterade Novus en undersökning som visar att en majoritet av väljarna vill begränsa vinsterna i välfärden.
Varför ska Jonas Sjöstedt göra Socialdemokraternas problem till sitt eget?
Vi har ett politiskt landskap som nu består av tre block. Det rödgröna blocket, Alliansen och Sverigedemokraterna. Det minsta målet måste vara att skapa en majoritet, näst efter det, att bli störst. Det som är oroväckande är att det ser ut som att valrörelsen kan komma att stå mellan en öppenhetskandidat mot en rasistkandidat. Detta har vi sett i Frankrike, där Macron stod mot LePen. Så långt gånget är det inte i Sverige, där Socialdemokraterna i alla fall inte sjunker som en sten, ännu. Men att som C ledas av en ”vinnare” och att SD nu är näst största parti i vissa mätningar brukar tendera att hjälpa i valrörelsens slutskede.
Det är klart att det är frustrerande för vänsterpartisterna att det i dagsläget ser ut som att det är Annie Lööf som är den där öppenhetskandidaten. Men det skulle kunna vara Jonas Sjöstedt. Men för det krävs det att man distanserar sig ytterligare från regeringen.
Varför ska Jonas Sjöstedt göra Socialdemokraternas problem till sitt eget? Om Stefan Löfven vill sammarbeta med Lööf och Björklund (mer av högerpolitik och välfärd som går på knäna) är det statsministerns problem. Att, som V-ledningen, tro att man behöver övertyga väljarna om att den enda möjligheten till inflytande är genom S, är dumt. Det kanske är sant, men om man hela tiden befäster sig som socialdemokratins irriterade lillasyster så är det också det enda väljarna kommer se partiet som.
Att mycket kan hända snabbt har vi sett i såväl brittisk som fransk politik – och kanske allra tydligast här hemma. Det är bara ett år kvar till det som kommer bli en av de jobbigaste valrörelserna i modern tid. Tiden är verkligen inne för att släppa osäkerheten och visa väljarna att man har ett projekt. Men då måste man ha ett sånt projekt. Annie Lööf har det. Hon har en tydlig agenda, en arbetarfientlig vision om man så vill, som paketeras i ord om frihet och minskade klyftor.
Vad är Vänsterpartiets vision?
