Det var i Göteborg i början av 1950-talet. Lasse Johansson och jag satt och spånade fram programpunkter på Demokratisk ungdoms expedition i Masthugget. Kunde vi få Per Oscarsson att komma en måndagskväll? Då var han ledig från Stadsteatern. Nää… vi har ju inga stålar. Han kanske kommer utan honorar? Det gjorde han: Ja för fan, jag fattar ju att ni är lika panka som jag!
Ett bord, en stol och ett stearinljus. Fullt med ungdomar i den mörklagda lokalen. Per kom in med några papper och en blyertspenna i händerna, satte sig, började mödosamt skriva och läste orden högt:
Varför kommer du aldrig tillbaka,
du som svor mej en kärlek
så öm..
öm, dröm – ström, ja..
åsså baka.. aka, baka, kaka
– vaka!
Varför kommer du aldrig tillbaka,
du som svor mej en kärlek
så öm?
.. I de.. va ska ja’ säja?
.. stjärnljusa
nätternas vaka – vaka var det,
ja…
har jag… um – skådat din bild
i en dröm..
bild i en dröm, ja..
Men dagarna skulle väl vara
med också…?
Han läste alla verserna i Nils Ferlins långa dikt Monolog i månsken. Alla kände intensivt hur mödosamt det var att få till det. Dikten är ju humoristisk också. Vi applåderade entusiastiskt efteråt. Per bugade och var plötsligt försvunnen.
Några månader senare skrev stans sex dagliga tidningar att han rymt från Stadsteatern och hade stora bilder på honom när han käkade klöverblad och maskrosblommor på en äng utanför Kungsbacka. En genial pr-kupp om det varit en kupp men det var det nog inte. Han var helt enkelt lagom galen. Sedan hämtades han hem till teatern av Karin Kavli som var hon som bestämde där.