En av de mest minnesvärda scenerna i tv-serien Mad Men skildrar hur sorglöst 60-talets picknickande barnfamiljer förhöll sig till miljön. De bara skakade lite på picknickfilten så att plastmuggar, servetter, matrester och annat skräp blåste iväg över parken. Sen reste de sig och gick.
I de små banaliteterna syns en hel tidsanda.
En som flera gånger har uttryckt sin uppskattning över Mad Men som tidsskildring är Peter Englund. I sin Joe Brainard-inspirerade självbiografi Jag kommer ihåg har han själv listat banaliteter som tillsammans ska spegla en uppväxt ”i rekordårens Sverige”.
Upplägget är en räcka minnesfragment som alla inleds ”Jag kommer ihåg” och följer associativt på varandra. Genom smaker, ljud, texturer och lukter manas det förflutna fram. Som helhet påminner det ganska mycket om andra barndomsskildringar skrivna av svenska män: det är tennsoldaterna och knallpulverpistolerna och den första utlösningen som en sorts given slutpunkt för barndomen.
Nostalgi har en egendomlig förmåga att mobilisera människor (lex. Kalle Anka på julafton). För vissa representerar Englunds minnesfragment sannolikt samma igenkänning som en buzz-feed om 90-talets nintendospel eller barnprogram gör för andra.
För mig handlar Jag kommer ihåg om min pappas generation. Samtidigt kan jag höra ekot av Englunds minnen i mina egna, och på så sätt skapas ett slags samhörighet över generationsgränserna. Han skriver: ”Jag kommer ihåg en särskild sorts cowboy och indian-leksak som gick att skruva av på mitten”. Jag minns förstås också de där cowboy- och indiangubbarna som plockades fram ur en gammal kartong när man hälsade på i farmors och farfars Anebyvilla i Södertälje och åt middag på Rörstrandsservisen Koka blå.
I dag när rekordåren känns långt borta, funderar man förstås lite över den tidsbubbla som Englund återskapar. Vad gjorde den egentligen med människor? Som kvinna och 80-talist ligger det ibland nära till hands att tänka att den formade en generation män som lärde sig att de var samhällets norm och mittpunkt. Självklart betjänta av allt som välfärdssamhället erbjöd dem, mindre benägna att unna andra samma sak när de själva kom till makten.
Få uppfattar nog Peter Englund så, men individen Peter Englund är inte heller särskilt synlig i texten. I den tidens ekon från förr: släktingarna vars kroppar har slitits ut av arbete, hemstaden Bodens synliga minnen från kriget, farfadern som gräver en egen källare som han hänger sig i – där tycker jag dock ibland att han anas.