Moa Berglöf, tidigare politisk sakkunnig för Reinfeldts Moderaterna, skriver i sin nya bok Landsförrädare om sina förhoppningar om borgerlig antirasism och sitt förfasande över partiets väg åt motsatt håll. Problemet är att hon bortser från de reella konsekvenserna av sitt politiska arbete, skriver Erik Haking.
En knapp månad innan riksdagsvalet 2014 höll den då blivande före detta statsministern Fredrik Reinfeldt ett tal inför sina undersåtar på Norrmalmstorg i Stockholm. Talet som sådant var genomsnittligt, uppstekt utifrån ett enkelt recept av blandade floskler och noga regisserad folklighet. Men det skulle ändå komma att gå till historien, för att använda de politiska kommentatorernas förkärlek för överdrifter.
Sydsvenskans ledarskribent Moa Berglöf hör till dem. Som Reinfeldts politiskt sakkunnige vid tiden var hon med och skrev talet samt fick erfara dess konsekvenser, vilket hon nu berättar om i boken Landsförrädare. Titeln syftar på det eftermäle hon tilldelats inom delar av högern för sin drivande roll i Reinfeldtårens läppbekända humanism. Framför allt är det talets uppmaning om att ”öppna era hjärtan” som partistrategerna nu anser står i vägen för att formellt bilda block med Sverigedemokraterna.
Men under åren kring millennieskiftet, där boken tar avstamp, var politiken för Berglöf mest en lek utan konsekvenser och ränksmideri. I studentstaden Uppsala frodas ännu nyliberalismen i sin mest skrattretande form och när Berglöf inte argumenterar på MUF-möten om individens rätt till privata kärnvapen frossar hon i West wing och känner sig mer nördigt upprymd än liberalt bekymrad över de tilltagande antiglobaliseringsdemonstrationerna eftersom de innebär ”att det politiska engagemanget inte alls var mättat”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Den oskuldsfulla politiska miljö som skildras under Berglöfs formativa år verkar ha varit minst lika löjlig, men trots allt annorlunda, i jämförelse med i dag. 1997 skriver SSU debattartiklar med Paolo Roberto om vikten av att hålla de mörka krafterna inom politiken stången och ett googlingsbehov som föds under läsningen leder till informationen om att Svenska Dagbladets nuvarande ledarbena Mattias Svensson vid samma tid springer runt på Östermalm utklädd till Stålmannen med plakat om att ”tullar är som kryptonit”. Den enda besvikelsen som satt spår i Berglöf är dock när rockdivan Bo Lundgren efter en tv-debatt mot Göran Persson ”utan ett ord” hoppar in i en väntande bil framför en bunt snopna ungmoderatsupporters ”trots att vi gjorde allt för att lyfta stämningen genom talkörer och plakat”.
Till de roliga inslagen i alla politiska memoarer hör de obligatoriska förklenande omdömena om rivaler. Moderaternas nuvarande rättspolitiska talesperson Johan Forssell – ”den snygga men osmarta killen i en amerikansk collegefilm” – ryktas ha fått sina viktiga uppdrag genom att imponera på Anders Borg i bänkpress – och Ulrica Schenström – nu mest ihågkommen för att offentligt ha vänslat sig ur offentligheten i den så kallade ”Schenströmaffären” – bjuder hem partikamrater på ost och vin med den entreprenöriella bakgrundstanken att använda dem som ”städhjälp inför en senare middag med viktigare personer”.
För att vara en personlig berättelse inifrån maktens korridorer är Landsförrädare ovanligt nedtonad när det kommer till skryt om den egna förträffligheten och Berglöf är mer noggrann än andra i genren med att redovisa de gånger en föräldrainköpt bostadsrätt eller ett gott kontaktnät gjort sitt för att knuffa karriären i rätt riktning. Historieskrivningen om regeringsåren är dock förskönad, för att inte säga förljugen. För visst var partiets nuvarande gruppledare Tobias Billström, som Berglöf nu känner sig sviken av eftersom han inte tar Hanif Bali i örat, migrationsminister under hela Reinfeldtepoken? Och även om Berglöf till en början verkar ha gått på myten om den ”nya” högern är hon inte mer moderatblåögd än att hon snabbt genomskådar hur partiet fortfarande utgörs av och företräder samma knösar, trots Per Schlingmanns direktiv om att gömma undan pärlhalsbanden vid pressfotograferingar.
Besvikelsen av att ha förvisats från Olympen är säkert genuin. Berglöf kastade sig in i politiken med målsättningen att genomföra en inomborgerlig revolution där ”Per Unckel, Gunnar Hökmark och deras likar” skulle ersättas med ”nya fräscha ansikten”. Nu skriver vi 2022 och Gunnar Hökmark är kvar, ofräschare än någonsin. I dag vill inga partikamrater kännas vid att de någonsin talat om ”öppenhet”. Täbyingenjörerna barrikaderar sig i hemmens panikrum medan deras politiska företrädare manar på om att skjuta skarpt in i folkmassor. Då spelar det mindre roll om det sitter ett tynande gäng borgerliga antirasister och smickrar sig själva i efterhand för de goda värderingar som bor i deras hjärtan, medan de samtidigt bortser från de reella konsekvenserna av sitt politiska arbete.
