– Vi var ett gäng arbetskamrater som gick på puben efter jobbet, bland annat Piperska muren, säger han med hänvisning till en malmgård från 1600-talet som blivit konferensanläggning.

Året var 1965 när de började på Ikeas nya varuhus vid Kungens kurva, Mary som praktikant och han som inredningschef. Det var då Europas största möbelvaruhus, och tajmingen var perfekt.

Samma år sjösatte Socialdemokraterna sin jättereform om en miljon bostäder, som snart skulle behöva möbleras, och 100 000 av dem byggdes precis i närheten av Kungens kurva. Och Ingvar Kamprad anställde gärna vänsterkids som Lennart och Mary för att knyta an till tidsandan.

I butiken fanns en innovation som skulle göra Ikea unikt. Den visade upp möblerna i detaljerade rum som kändes levda, snarare än bara en soffa på en matta. Till en början var de traditionella men det skulle ändras med vänstervågen, säger Lennart.

– Många studenter handlade på Ikea, så allt skulle vara piggt och okonventionellt. Bort med soffan, och in med en dagbädd som vi vräkt kuddar i för lite cozy sittande. Bordet kunde vara en skiva med lösa bockar under. Och så öglastolar, eller klappstolar från Polen som var lite lömska. Kokosmattor på golven och rislampor i taket.

– Och en arbetslampa i plåt. Röd förstås, säger Mary.

Ikea berättar stolt på hemsidan att de anställdas ”coola, kontroversiella och rebelliska attityd vitaliserade företaget”. Inte minst Lennart Ekmark, som senare skulle beskrivas som ”en fördriven medlem av Motörhead: läderjacka, svarta jeans, dödskallering”, samt en ”korsning mellan Mick Jagger och Harpo Marx”.

Från högsta ort kom snart även order om att följa dureformen.

– Det tog lång tid innan jag vågade säga du till vår gemensamma chef, förklarar Mary.

– ”Nu får du sluta med det där”, sade han till slut. Men jag hade sådan respekt.

Ingvar Kamprads mål var enligt Lennart att förverkliga de demokratiska designidealen hos klassiker som Ellen Keys Skönhet för alla, och Svenska slöjdföreningens I vackrare vardagsvara.

– De ville lansera god form till allmänheten men misslyckades för att allt blev för dyrt. Så Kamprad lade en tredje dimension till de modernistiska idealen om form och funktion: det låga priset. Det är hans genidrag. Inget annat företag har lyckats ta in den ideologiska myllan i sin affärsmodell. Inte ens kooperationen [Coop], de körde omkull på 70-talet.

Den mylla som Lennart Ekmark syftar på är guldåldern för svensk bostads- och stadsplanering, från omkring 1917 fram till Stockholmsutställningen 1930, då socialdemokratiska reformer, modernistisk arkitektur och folklig organisering skapade det moderna Sverige. Kooperativa institutioner som Konsumentförbundet (1899) och bostadskooperationen HSB (1923) växte fram, med ambitionen att bygga vackert för alla. Arvet institutionaliserades senare i statliga organ som Konsumentverket (1973).

Det enda radikala alternativet vore att stänga ned hela Ikea.

– Kopplingen mellan världens största möbelföretag Ikea och 60-talets ideologiska miljö är unik. Att en entreprenör sett så mycket värde i ideell verksamhet och gjort till sitt.

På 70-talet skrev Ingvar Kamprad ned sina idéer i manifestet En möbelhandlares testamente.

Men för att folkhemsflirtandet skulle bli trovärdigt behövde Ingvar Kamprad även möblera om sig själv. Mary Ekmark minns hur tjusig han var när Kungens kurva slog upp dörrarna.

– Han gled in i en Porsche med grå kostym, välansad och snygg. Men sedan tog det inte lång tid innan snuset kom in.

Lennart Ekmark fyller i:

– När han fått ideologin på pränt klädde han ned sig och bytte till Volvo, och ännu senare till Skoda.

Han skrattar och fortsätter.

– Han har förstått det där med exemplets makt. Jag reste mycket med honom i tio år, och vi hade tävlingar med kollegor om vem som bodde billigast. Som lägst var vi nere i 30 D-mark men då delade vi ett dubbelrum.

Bland de anställda var Ingvar Kamprad expert på att sniffa till sig snobbar, som sällan blev långvariga.

– Han var som en böld i röven på dem som blev för fina, och skulle alltid fostra oss. När vi käkade lunch sista dagen på en resa ville jag fira lite med en grillad köttbit och pommes i stället för dagens rätt. ”Men Lennart, det kostar ju mycket mer.” Och så blev han kompis med socialdemokrater som Leif Pagrotsky och blev gråsosse.

– Säg inte så, jag litar inte på något av det där, säger Mary.

Designhistorikern Sara Kristoffersson minns att hon fick mycket hjälp av Lennart Ekmark när hon skrev sin bok Design by Ikea: A cultural history (Bloomsbury, 2014, svensk översättning på Atlantis förlag).

– Ikea är rätt hemliga med sina arkiv och Lennart Ekmark hjälpte mig mycket. Han och Mary är urgulliga, och han har varit oerhört viktig för Ikea under en lång tid. Jag skulle säga att Ingvar Kamprad har tjänat mycket pengar på hans idéer.

I boken skriver hon (bilden) att Ikea var bland de första företagen i världen att syssla med historieberättande, corporate storytelling.

– Skillnaden är att nuförtiden har varje mikrobryggeri en berättelse om hur de började i ett garage på Södermalm. Det följer ju alla manualer. Men Ikea var en föregångare i genren och det växte fram helt organiskt.

Enligt Ikeas berättelser framstår varuhuskedjan som sprungen ur svenskt samhällsengagemang. Man säger sig dela välfärdspolitikens värderingar, ideal och principer med solidaritet, rättvisa och jämlikhet i fokus. Men enligt Kristoffersson handlar det i hög utsträckning om affärsretorik.

– Under efterkrigstiden är omvärldens bild av Sverige väldigt positiv och Ikeas nationella identitet kan växlas i kronor och ören. Men i vilken mån bidrar företagets vinster till den skattefinansierade välfärd som hyllas i marknadsföringen?

Hon håller inte med Lennart Ekmark om att Ikea har en vänsterhistoria.

– Ikea säger sig ha förverkligat och förvaltat visioner som Skönhet för alla och Vackrare vardagsvara. Parollerna har förvandlats till kommersiella slogans som ”Design för alla” och ”Demokratisk design”. Men parollerna från tidigt 1900-tal måste ses i en annan tid och kontext, i relation till bostadsbrist och fattigdom. Det finns alltså en sorts anakronistisk motsättning mellan Ikeas retorik och reella behov.

Hon frågar sig också om låga priser per definition alltid är bra.

– Det är till exempel tänkbart att pressade priser uppmuntrar till överkonsumtion. Med aktörer som Ikea har konsumtionen av inredningsprodukter ökat kraftigt. Möbler köps och förbrukas i snabb takt. Det handlar knappast om livets nödtorft, utan om att byta ut föremål mot andra med täta intervaller. Temu är också billigt, men är det bra?

Så hur är det då med Ingvar Kamprads berömda snålhet?

– De otaliga intervjuerna med Kamprad är snarlika och porträtten i stort sett identiska. Det handlar om en refrängmässig repertoar av standardsvar om hur han letar extrapriser och åker kommunalt som upprepas. Jag får ofta frågan om det är sant att han var så snål. Men det har inte riktigt med saken att göra. Få verkar slås av att det var hans jobb att bo på billigare hotell och avstå från första klass på flyget. Det ingick i arbetsuppgiften att ha en image som var kongenial med företagets. Kamprad blev med tiden något av en varumärkt persona eller Ikeas Ronald McDonald.

Vänsterpartisten Ciczie Weidby (bilden), som sedan 2018 är tjänstledig från Ikea för att anta sin riksdagsplats, håller med om att Ingvar Kamprads snåla framtoning var medveten.

– När jag började på varuhuset levde Kamprad fortfarande, och han åkte runt till varuhusen i en gammal Volvo och sliten flanellskjorta, och odlade myten om sig själv som den enkla personen som började med två bara händer. Han är egentligen den gamla sortens kapitalist, som inte vill tillgodose några aktieägare utan göra allt själv. Han har aldrig varit socialdemokrat, ever, säger Ciczie Weidby till Flamman.

Samtidigt tycker hon att Ikea under hans livstid skilde ut sig från andra företag.

– Generellt har det varit ett hyggligt företag, en enkel, konservativ miljö som ändå vill göra rätt. Man fick välja själv var man ville jobba, att alla skulle ha en heltidsanställning, att man fick ledigt på första maj om man ville demonstrera. Man använde nästan aldrig underleverantörer, och mycket producerades också i Sverige då.

Ciczie Weidby har jobbat för varuhuset i Jönköping sedan 2004, och innan dess i centrallagret i Torsvik. I många år har hon dessutom varit fackligt förtroendevald centralt med uppgift att förhandla med ledningen, och i den egenskapen även suttit i bolagsstyrelsen för Ikea Svenska Försäljnings AB.

– Men sedan Kamprads död har det blivit som vilket skitbolag som helst. Det finns en del Billy som fortfarande görs på Gyllensvaans och några garderober i Hultsfred, men sakta men säkert flyttade man soffor och sängar från Sverige och Polen allt längre bort för att bygga mer för ännu mindre pengar.

Så Ikea har en folkhemshistoria ändå?

– Ja absolut. Jag är ju en del av sekten fortfarande, och där är vi många som drömmer om att Ikea ska bli som förr igen. Då var det viktigt att personalen trivdes och kände sig som en del av en gemenskap. Att det fanns en facklig organisation, att personalen bjuds på fester så att folk lär känna varandra, att det finns personalklubbar. Ikea ville att man skulle känna sig stolt över att gå i deras kläder och bli en ambassadör för företaget. Så tror jag inte att folk som jobbar där nu känner.

Det var inte självklart att Lennart Ekmark skulle stanna hela sin karriär på företaget. Redan som ung radikal tröttnade han på tanken att leva för möbelkapitalet.

– Jag sade upp mig för att jobba på Konstfrämjandet och ”sprida bildkonst till mänskligheten”, säger han och skrattar.

Då ringde Ingvar Kamprad upp direkt och förklarade att i Småland skakar man hand innan man säger adjö. Så Lennart Ekmark tog nattåget till Älmhult och återvände med löneförhöjning och tjänstebil.

– Men Konstfrämjandet hade en bra period då med alla socialdemokratiska svartskjortor, säger han och syftar på den typiska uniformen för kultursossar.

Mary tänker efter.

– De hade också polo.

Denna bohemvänster älskade Ikea att tilltala i reklamen. Lennart Ekmark drar fram ett ETC-nummer från 1984 med Prince på omslaget, där tidningen skulle ”släppa in kapitalismen” genom att ta in annonser. Johan Jenny Ehrenberg hade valt ut tio företag som var rumsrena nog, och Ikea var ett. Då vann Lennart Ekmark ett av sina första guldägg med kampanjen ”Möblera efter eget huvud”.

Mary tar fram några av sina interiörer som använts i magasinsannonser på 80-talet. Då började de att flirta med de övre klasserna utan att ge vika på sin fattigmansaura. Under rubriken ”Finansvalparnas paradis” står:

”Kära unga börslejon. Ikea är som gjort för dig. En äkta handknuten persisk matta: halva priset mot fina gatan. […] Om möblerna inte ryms i Porschen, hyr du en pickup billigt av oss. […] PS. Du får räkna med att trängas med en massa vanligt folk.”

Ett annat uppslag visar ett vänsterborgerligt vardagsrum med välfylld bokhylla, röd lädersoffa och en expressionistmålning på väggen.

Kamprad var som en böld i röven på dem som blev för fina.

”Förr eller senare hamnar du också här”, inleds texten. ”Man gör revolt, slåss med polisen och ockuperar källare i övergivna hus. Men vad hjälper det? Till slut sitter du där. Och längtar efter mörka mahognyskåp, kretongdraperier, broderade kuddar och engelska skinnsoffor. Då är tiden mogen. Att visa dig nya klassiker. […] Samt att hälsa dig hjärtligt välkommen. In i Borgerligheten.”

Kampanjerna verkar ha lyckats, i varje fall om man ska tro den franska folksångaren Renaud.

I ”Les bobos” sjunger han: ”De röker en joint då och då och handlar ekologisk mat/…/Deras sängläsning är Cioran, bredvid Ikeakatalogen.”

Och nog skar sig de folkliga idealen inte sällan mot verkligheten.

Inte minst avskydde Ingvar Kamprad ett centralt element i folkhemmet: skatterna. Så 1973 flyttade han till Danmark och snart vidare till Schweiz för att bygga vidare på sitt imperium därifrån. Han flyttade inte tillbaka förrän 2014.

Men den största törnen mot Ingvar Kamprads folkhemspersona kom 1994. När de ”söp tillsammans i Wiesbaden” var Lennart Ekmark först i personalen att få höra om ett kommande avslöjande i Expressen, om hans engagemang i fascistiska Nysvenska rörelsen under Per Engdahl på 40-talet.

Senare kom det fram att Kamprad även varit aktiv i Nordisk ungdom, som gjorde Hitlerhälsningar på mötena och klädde sig i uniformer med koppel. Även om han kallade ”ungdomssynderna” för sitt ”livs största fiasko” gick han livet ut i god för Per Engdahl, och kallade honom så sent som 2011 för ”en stor människa”.

Samma år kom jämställdhetsfrågan i fokus. Den 8 mars hade Lennart Ekmark blivit blixtinringd för att hålla föredrag på Folkets hus i Älmhult. Då förklarade han att Ikea har fått sina idéer från tre kvinnor: Ellen Key, Karin Larsson för gården Sundborn, och Lena Larsson för NK Bo. Han sade också att merparten av kunderna är kvinnor.

– Då tog jag i lite extra som jag alltid gör. Jag sade att det är en katastrof att det inte finns kvinnor varken i styrelse eller koncernledning. Då blev det rubrik i Smålandsposten.

I en intervju med tidningen sade han också att Ikea ”borde omyndigförklaras” och att det kan ”bära rakt åt skogen”.

Kamprad blev med tiden något av en varumärkt persona eller Ikeas Ronald McDonald.

– Då ringde Kamprad: ”Vad fan håller du på med Ekmark?” Men jag fick stöd av en kvinnogrupp inom Ikea Sweden.

Men i dag är det framför allt klimatfrågan som väcker frågetecken. Bolaget har lovat bli helt klimatneutrala till år 2030, men enligt Lennart Ekmark är det ett omöjligt uppdrag.

– Ikea är otroligt beroende av bilism, både för att transportera varor och kunder. Ikea har gjort rätt stor affär av sina miljöåtgärder, men all produktion är miljöbelastande, inte minst om man har trä som huvudråvara. Det enda radikala alternativet vore att stänga ned hela Ikea.

61 år senare låter han alltså fortfarande radikal. Var står han politiskt?

– Nu är jag en gråsosse som gillar Daniel Suhonen. Jag vill ha mer socialdemokratiska socialdemokrater, säger han.

På vilket sätt?

– Blocken triangulerar och snor av varandra, de är räddhågsna som fan. Det kommer inga tunga reformer som gör att svenskarna tar steg framåt. Vi står och stampar bara.

Det har Ikeas köttbullar lärt mig om gemenskap

I shoppingens hemland USA är butiksdöden ett slag mot hela offentligheten. Därför blir socialisten i mig oväntat glad när Ikea öppnar en galleria i San Francisco.

Utrikes Tomas Hemstad

Samma gäller på designområdet, säger han.

– Svensk design i dag har ingen potential som jag ser det. Det är följa John, alla gör som de andra. Det är bara Svenskt Tenn som avviker, men där kostar en soffa 100 000 spänn. Då är det lätt att avvika. De danska och finska designklassikerna är ritade på 30–50-talet allihopa. Det krävs en kulturell revolution för att det ska hända något nytt.

Han skrattar besvärat.

– I dag är det väl Trump som står för det.