När socialdemokratin talar om affärsplanen talar moderaterna om människan. Borde det inte vara tvärtom? Nu senast i regeringsförklaringen betonade Reinfeldt att ”alla människor behövs” och att han var medveten om ”människors bräcklighet”. Vad är det som hänt? Att moderaterna lämnat den politiska högerkanten och förflyttat sig in mot mitten i det politiska landskapet är väl uppenbart. I denna omvandling av det gamla högerpartiet till det ”enda arbetarpartiet” har språk spelat en avgörande roll. Det är med begrepp som arbetslinjen, samhällsbärare, allmänintresse, särintresse och utanförskap man vill ge bilden av ett parti som ideologiskt förnyat sig, samtidigt som man skamlöst inkorporerat i stort sett alla de centrala ideologiska begrepp som vi sedan länge förknippar med arbetarrörelsen. Ytterligare ett begrepp bör läggas till denna lista är människan. Eller som moderaterna uttryckte det i den kampanj som utlöstes på alla hjärtans dag i år: ”Vi älskar människor!”. Den nya medkännande ton som signaleras med ordet människa kan i själva verket ses som huvudbudskapet i det idéprogram som moderaterna lanserade 2011.

Moderaterna har under efterkrigstiden ideologiskt bemödat sig om att försöka stå på två ben, ett konservativt och ett liberalt, även om det konservativa benet stadigt försvagats. Centralt i idéprogrammet från 2001 är den lilla värld bestående av familj och vänner som står mot den stora värld som blivit kollektivistisk, kall och opersonlig, det vill säga det socialdemokratiska Sverige. Denna rest av ett konservativt förflutet är helt bortrensad i det nya programmet, där den lilla världen med familjen i centrum ersatts delvis av civilsamhället, men framför allt av en allt starkare betoning av människan. Redan programmets första mening börjar: ”Människan är utgångspunkten för nya Moderaternas politik.” Människan har en inre förmåga som kan utvecklas genom frihet och med friheten kommer ”rätten att få vara sig själv”. Detta att få vara sig själv upprepas sedan som ett mantra genom hela programmet. Det ligger rent av i svensk identitet att få vara sig själv. Moderaternas idé och människosyn är nämligen ”att se hela människan”, vilket åstadkoms genom den moderata politiken som har ”närvaro i människors vardag”.

Visst låter det sympatiskt! Låt mig citera programmets avslutande mening som återknyter till programmets inledning: ”Ingen människa använder sin frihet för att bara göra bra eller bara göra dåligt, friheten ligger i att få vara sig själv […] att få vara just människa.” Vi är alla förlåtna, vi är ju bara människor som det brukar heta när omänskliga handlingar ska försvaras. I rättvisans namn måste dock sägas att moderaterna inte släppt tanken på att det finns ett personligt ansvar. Helhetsintrycket blir ändå att detta personliga ansvar, som är konservatismens kanske bästa ideologiska bidrag, tonas ned till förmån för ett tänkande som betonar detta att få vara sig själv som den mest grundläggande rättigheten. Med denna formel vill Moderaterna uppenbarligen avlägsna sig från den  individualism som förknippas med egoistisk nyliberalism och istället leda våra tankar i humanistisk riktning. Men allra mest anknyter detta moderata själv till det tänkande som alla dessa självhjälpsböcker är fyllda av, lite kravlöst New Age istället för kristen moral.
Hur kan detta till synes sympatiska själv förenas med arbetslinjen? Det måste ju trots allt finnas ”belöningar till dem som anstränger sig”. Här finns som jag ser det en grundbult i borgerligt tänkande. Människor kan indelas efter arbetsvilja och duglighet. Vissa har förmåga och anstränger sig och ska förstås belönas medan andra, som inte vill eller kan, måste räkna med sämre villkor. De ekonomiska skillnaderna i samhället är rättvisa. Även utanförskapet blir med denna logik något som är självförvållat. Nu sägs förstås inte detta, utan vi ska istället tänka att lösningen ligger i att se till att alla får lika chanser. Gör vi det så blir ju de skillnader som sedan uppstår på livets tävlingsbana ett uttryck för rättvisa. Även här förmedlas en människosyn, arbetslinjens människosyn. Att få vara sig själv låter onekligen bättre. Dubbel bokföring skulle nog många säga, men jag tror snarare att det handlar om att myntet har två sidor.

Att ringa in detta själv som utgör kärnan i den moderata människosynen är inte alldeles enkelt. Å ena sidan är detta själv uppenbart tänkt att fungera som en tröstnapp (vi är ju bara människor), å andra sidan har vi arbetslinjens krav på prestationer. Även om människosynen rymmer konservativa rester är det ändå i liberalismen eller om man så vill i statsindividualismen som vi kan finna den frigjorda individ som kan sägas utgöra kärnan i människosynen. I den socialdemokratiskt eller borgerligt styrda välfärdsstaten måste du själv erövra din position på den samhällsstege som finns kvar och som legitimeras av talet om ”lika chanser”. Denna tanke om lika chanser har varit ett centralt inslag i det socialdemokratiska folkhemsbygget. Det var den som motiverade de stora skolreformerna. Samhället skulle ta hand om begåvningsreserven. Idag används denna tanke för att motivera konkurrensutsättning och privatisering av offentliga tjänster. Att människor oavsett begåvning och prestationsförmåga skulle ha rätt till samma goda liv är nog fortfarande en nästan otänkbar tanke också inom arbetarrörelsen.