Anna Kinberg Batra håller liv i två strategier samtidigt. Bakom det politiska spelet om regeringssamarbete väntar en blåbrun regeringspolitik och det är den som skrämmer.
Under torsdagsförmiddagen kallade Anna Kinberg Batra till pressträff där hon klargjorde att hon nu, till skillnad från vad som meddelades för någon vecka sedan, vill fälla Stefan Löfvens regering redan innan valet genom att till våren lägga en gemensam Alliansbudget som får stöd av Sverigedemokraterna. Hon öppnade dessutom upp för att börja samarbeta och förhandla med SD i utskottsarbetet.
Genom att återigen öppna upp för frågan om regeringssamarbete hoppades säkert Moderatledningen att frågan skulle komma att sätta lite press på Liberalerna och Centerpartiet. Ska ni vara de som ser till att Löfven behåller makten? Tror ni att era väljare vill det? På Twitter härjade M-riksdagsledamoten Hanif Bali med ett resonemang där Liberalerna, som senare under dagen avfärdade Kinberg Batras förslag, skulle vara på M-linjen. Spelar högt gör den som inte har något att förlora. L kan naturligtvis också byta åsikt, men då hade det varit passande att göra det nu, när tillfälle gavs.
Men Annie Lööf sparkade bakut. Under presskonferensen, som hölls en halvtimme efter Kinberg Batras, visade Lööf upp sin landsfaderspotential med ett upprört lugn. Hon poängterade att hon ledde det parti som vunnit val mot flest socialdemokratiska statsministrar; Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. Och utan att säga det rakt ut gjorde hon klart att utspelet var oansvarigt av Moderatledaren. I en intervju med SVT (19/1, 2017) sa Annie Lööf att ”vi inte kan tvinga fram en Alliansregering om väljarna inte vill detta”. Något som verkar väldigt tydligt för alla utom Moderaterna och Kristdemokraterna (som gladeligen gick på Anna Kinberg Batras linje).
Det är lätt att börja fantisera om varför detta sker nu, en torsdagsförmiddag mitt i mandatperioden, långt innan någon budget ska presenteras och dessutom bara en dryg vecka efter att man lämnat ett helt annat besked om regeringsfrågan? Många tyckare och politiska kommentatorer poängterar att Kinberg Batra är hårt pressad. Det stämmer. Många enskilda moderater på kommunal nivå har gått ut och krävt att Alliansen i alla fall ska försöka fälla Löfven. Att Anna Kinberg Batra fortsätter prata om regeringsfrågan normaliserar den ännu mer och bäddar för ett kommande samarbete med SD.
Att SD-falangen blir större och större i Moderaterna är inte någon hemlighet. Alltifrån kommunikationschef Per Nilssons aggressiva twittrande till en hårdare populistisk och symbolpolitisk linje i frågor som brott och straff, hårdare retorik mot flyktingar, gränsbevakning och försvarspolitik. Allt för att försöka stoppa tappet till SD. Det fungerar uppenbarligen inte. I övriga frågor så är det alltid exakt samma svar på alla problem: Sänkta skatter! Väljarna har tröttnat på det.
Om det är något Anna Kinberg Batra gör med dagens utspel så är det att hålla liv i två strategier samtidigt: Fler vägar till makten. Utvecklingen av egna förslag och gemensamma Allians-reformer går uppenbart trögt. Så ur ett M-perspektiv är det kanske inte så konstigt att man har en reservplan att ta till ifall man inte får majoritet med Alliansen efter valet (som de ju inte är i närheten av i de senaste mätningarna). För Alliansen är inte, som många basunerat ut, död. Den har på sin höjd stukat knät.
Men istället för att prata om hur vi kan bryta dödläget i svensk politik, genom att faktiskt prata politik, så är vi återigen fast och fängslade av regeringsfrågan.
Men istället för att prata om hur vi kan bryta dödläget i svensk politik, genom att faktiskt prata politik, så är vi återigen fast och fängslade av regeringsfrågan. En fråga som i allt väsentligt alienerar väljarna än mer från politiken.
Naturligtvis är det helt rimligt att vara upprörd över Anna Kinberg Batras SD-invit, och det är också helt legitimt att hylla Lööfs diss av densamma. För bakom det politiska spelet om regeringssamarbete så väntar en viss sorts regeringspolitik och det är den som skrämmer.
Men det är nu det gäller att inte bli helt svartsynt. Botemedlet mot en stark blåbrun sörja är en stark vänster. Nu är det alltså upp till arbetarrörelsen att prata politik och söka konflikt och på *den* vägen bryta dödläget i svensk politik. Debatt om vinsterna i välfärden, den ökande organiserade brottsligheten och behovet av ett nytt skattesystem.
Där har ni tre frågor som väljarna på riktigt vill ha svar på innan september 2018.
