Jag överlevde mina två graviditeter och förlossningar. Även mina sönder gjorde det. I Sverige tar vi det för givet, att överleva. En del saker oroade mig inför förlossningen. Smärtan. Sjukt barn. Skador i underlivet (det var dumt att titta på Uppdrag gransknings program om förlossningsskador när jag var i femte månaden). Men jag var inte direkt rädd för att mista livet. Det hade kanske sett annorlunda ut om jag bodde i Niger. För en kvinna i Niger är risken att dö i samband med graviditet och förlossning en på 23. I Sverige är siffran en på drygt 14 000. Varje år förlorar hundratusentals nyfödda sina mammor när de behöver dem som mest. Det är ett högt pris många kvinnor betalar för att sätta ett barn till livet.
De allra flesta som dör under graviditet och förlossning lever i utvecklingsländer, hälften av dem i Afrika. Har mamman en dålig hälsa ökar det risken för henne att skadas eller dö på grund av komplikationer under graviditet och förlossning. En annan faktor som ökar risken är att tvingas föda utan hjälp från utbildad sjukvårdspersonal. Det kan bland annat bero på att det är för långt att ta sig till förlossningskliniken eller vägarna är dåliga och att det saknas transportmedel. Alternativet blir då att föda hemma under ohygieniska förhållanden. De bebisar som blir kvar när mamman dör under förlossningen löper större risk att själva dö under sitt första år.
Jag läser det här på UNICEF:s hemsida. Av någon konstig anledning tycker jag att det är läge att plugga på om mödradödlighet just nu. Samtidigt ligger min snart tre veckor gamla son och snusar sött bredvid mig. Han har just lärt sig att ta nappen. Det är en mäktig känsla. Att se på underverket och veta att det där barnet behöver mig för att överleva. Att vara till för någon annan. Att vara viktig. Det är sorgligt att inte alla barn får ha kvar sina mammor. Mödradödligheten har sjunkit de senaste åren men mer behöver göras. Att öka tillgången till välutrustade vårdcentraler och sjukhus med tillräckligt utbildad personal är en viktig åtgärd. En annan är att bygga ut mödrahälsovården. Det viktigaste arbetet sker på plats. Kvinnor som organiserar sig för sina intressen. Politisk ledning som är villig att sätta av ekonomiska resurser. Det vi kan göra från Sverige är att rikta en del av biståndet direkt till kvinnor och mödrar, det vi kallar för sexuell- och reproduktiv hälsa och rättigheter.
Det är ett privilegium att växa upp och få barn i Sverige. Sett i ett internationellt perspektiv har vi bra föräldrapenning, barnomsorg och mödravård. Sker det komplikationer under förlossningen går det ofta att rädda både barnet och mammans liv. Men även vi har våra brister. Efter barnmorskornas upprop och efter rapporteringen från förlossningsvården, är det tydligt att svenska sjukhus inte alltid kan säkra patientsäkerheten. Barnmorskorna gör sitt bästa för att täcka upp platsbrist och underbemanning.
Hela samhället är beroende av en bra mödravård och förlossningsvård. Men i slutändan är ändå en fråga som i första hand rör kvinnor. Det är kvinnor som föder barn. Det är till mesta del kvinnor som jobbar inom mödravården och med att förlösa barn. Att satsa på en utbyggd och mer tillgänglig sjukvård är därför en viktigt feministisk fråga. Oavsett om det handlar om att förhindra allvarliga bristningar i Sverige eller om att rädda liv i Niger.
