Han anklagas för att ha köpt prostituerade och indirekt skyddat en krog ägd av en gangster. Familjen, Sveriges mest skildrade, får leva med konsekvenserna av påstådd otrohet och löjeväckande beteende. Och kungen själv, han nekar inte till någonting. Hur kan man ha en statschef som Carl XVI Gustaf?
Ja, frågan måste besvaras på flera plan. Till att börja med, det juridiska. En del av det som kungen anklagats för är brottsliga handlingar, något som nuförtiden innebär en avslutad karriär. Ministrar som Sven-Otto Littorin och höjdare som Björn Rosengren har fått gå utan att brott ens har konstaterats, och för lindrigare saker än det kungen anklagas för. Men kungen är ställd helt utanför lagen – han kan inte hamna inför domstol. Och därmed finns det ingen diskussion om den saken. Man kan förstås inte ha en statschef som begår brott. Men man kan ha en som inte skulle kunna begå brott!
 
Kungens lagliga särställning är bara en av många skyddsmekanismer. En annan är det faktum att själva kungahuset är den enda offentliga institution vars karaktär inte är definierad. Det är inte ett företag. Det är inte en myndighet. Därigenom behöver man inte diskutera exempelvis om offentlighetsprincipen borde gälla kungahuset. Ingen vet vad det är! Så fiffigt har det lösts.
Kungahuset är likaså finansierat med offentliga medel. Men medlen disponeras personligen. Efter en lång strid har riksdagen tillkämpat sig rätten att granska ekonomin för den del som omfattar skötseln av slott, inredning och konstsamlingar; Slottsstaten. Men i den andra delen, som bland annat innefattar kungahusets representation, resor, presstjänst; Hovstaten, har staten ingen inblick i. Därigenom kan den som funderar på vad kungens personligt disponerade skattemedel egentligen gått till för typ av verksamhet också sluta fundera på det.
Allt detta är rester från en annan juridisk tidsålder då makten närmast ägdes av privatpersoner, ickevalda, oavsättbara personer. Det finns också de som menar att de ålderstigna skrivningarna kring monarkin är en olycklig ”kvarleva”, och att de kan ändras när som helst. Men mycket tyder på att det är en oerhört genomtänkt komponent som är nödvändig för att monarkin skall ha en chans att leva vidare i ett samhälle där minsta kvitto kan granskas.

Men juridiken kan inte ensam förklara kungahusets erkända popularitet. Tittar man närmare på den aspekten kan man se att monarkin som idé är mer populär än kungahuset, som i sin tur är mer populär än kungen själv. Allra mest stöd har monarkin när den ställs mot andra alternativ, varav det mest uppenbara är någon form av vald president. Populariteten är sjunkande. För 15 år sedan tyckte sju av tio att det är bra att Sverige är en monarki medan en av tio tyckte det var dåligt. Idag är siffrorna 46 procent för och 25 emot, konstaterar Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, som regelbundet mätt inställningen till monarkin sedan 1996. Här är det mer relevant att tala om en ”kvarleva” – stödet är klart starkare bland äldre, och allra störst bland äldre kvinnor som röstar på Kristdemokraterna, för att ge en bild av några faktorer. Kungen representerar, enligt rojalister, Sverige, en historisk kontinuitet, vänlighet, kristendomen.

Här är dock den nutida monarkens största paradox. Kungafamiljen är den enda familj vars liv finansieras med skattemedel och vars livsuppgift är att representera Sverige. Men så fort monarken själv begår misstag är argumentet att han är en vanlig människa som måste få ha ett privatliv. Monarkin och dess inkarnationer är något upphöjt. Men kungen hyllas allra mest för att han inte lever upp till idén.  
Man kan därför inte vinna mot kungen. Men dagen då han förlorat själv närmar sig obevekligt.