Efter en vecka av uppståndelse efter kungens tal om Brunei är vi tillbaka vid utgångspunkten. Monarkin är för populär i Sverige för att på allvar ifrågasättas. Det är dags att fråga sig varför.
Att monarkin är en anakronism i ett modernt samhälle tycker nog egentligen de flesta. Uppåt 80 procent svarar i undersökningar att kungen skall ha lika lite formell makt som han har nu, det vill säga ingen.
Man vill alltså ha kungen som en slags inredningsdetalj, en harmlös symbol för allt det trevliga som kungahuset förknippas med.

Viljan sammanfaller med en djupt rotad vishet hos storfinansen att kungen är en bättre representant för deras intressen än de själva. Peter Wallenberg är överhuvudtaget inte alls populär och dessutom knappast mer PR-begåvad än kungen. I ett land där de verkliga makthavarnas filosofi är att verka utan att synas, måste någon synas utan att verka.

En sak har de gemensamt: granskande journalister hålls på avstånd. Kungahusets ekonomi är hemligstämplad. Att som kritisk journalist få en intervju med kungen är så osannolikt att de flesta gett upp från början. Istället får vi ständigt höra och se Elisabeth Tarras-Wahlberg, som skickligt kan undvika frågor för att respektera kungaparet.
Föreställ er en granskning i nivå med vad vanliga politiker och Skandiadirektörer helt rättmätigt utsätts för. Då skulle högst förmodligen Tobleroneaffärer regna över den svenska monarkin. Det vet hovet så väl som nyhetschefer och statsmän. Därför hålls Sveriges dyraste såpa fortfarande borta från kritiska ögon. Så länge det är så kommer vi ha kvar monarkin.