Apforskning med russin kommer inte ge nationalekonomer nyckeln till människan
Tyska forskare har tydligen fastställt att schimpansen är mer självisk än människan. När Frodo vid Leipzigs zoo erbjöds russin, gjorde han inga spontana ansatser att dela med sig. Inte heller förkastade han och hans flockkamrater skeva fördelningar i ett så kallat ultimatumspel: En fördelning görs av någon part, medan den andre parten har att acceptera eller förkasta förslaget. Om förslaget avvisas får ingen några pengar, eller russin. Människor brukar tydligen avvisa alltför ojämna anbud, medan schimpanserna glatt resonerade att två russin ändå är bättre än inga, åt upp och lullade vidare mot nya äventyr.
”Ett växande forskningsfält inom nationalekonomin använder modern hjärnforskning för att avslöja människans ekonomiska natur”, skriver DN. Professor Ernst Fehr talar om en ”växande samstämmighet även [!] bland ekonomer att både altruism och rättvisa har betydelse för hur vi agerar i ekonomiska sammanhang”. Han drar slutsatsen att ”den kunskapen gör att vi kan ta fram bättre och säkrare modeller för hur ekonomin fungerar”.
Men nej! Apspel med russin kommer inte att ge ortodox nationalekonomi den felande länken till Homo economicus 2.0. För att bli meningsfull måste denna uppdiktade 1800-talsfossil få klass och kön, inträda i sociala relationer präglade av ojämlika maktförhållanden, bära med sig tidigare generationers historia, verka i en värld där de härskandes ekonomiska privilegier vaktas av myndighetsförordningar, kravallpolis och bombplan. Och då skulle den upplösas; dess nyliberala mentorer få sitta i historiens skamvrå och klia sig i exempelvis huvudet.
”Människans ekonomiska natur” torde just vara att hon gör sina post-schimpansiska överväganden i ett komplext samhälle – som hon kan förstå och förändra! Ekonomin är hela den process där spelreglerna bestäms; om det ska vara russin eller mandlar, vem som ska odla, sälja, äta och städa upp, och vad som verkar rimligt att göra med sitt russin – byta, dekorera, tillbe, skryta med, eller något annat mänskligt. Den schimpans som går iväg med flest russin blir kanske större och mer viril. Men han kommer inte att finansiera tankesmedjor som förklarar fördelningen nödvändig inför förfördelade småapor i färd med att organisera facklig kamp och sociala skyddsnät.
Den estraderande nyliberalen Johan Norberg skriver i sin bok Till världskapitalismens försvar på fullt allvar: ”Om alla får det bättre, vad gör det då att vissa får det bättre snabbare än andra? /…/ Det är bättre att vara fattig i det ojämlika USA /…/ än att vara jämlik i länder som Rwanda”. Som om det var så valen stod, ett russin här eller inget i Rwanda! Men han skriver nu pamfletter åt regeringens Globaliseringsråd, och primatargumentationen upprepas dagligen på ledarsidor.
Den fundamentalistiska nationalekonomins tankebur kring en modellekonomi med asociala schimpanser, återfinns i varenda statlig långtidsutredning. Vi ska undvika samhälleliga investeringar i utbildning, kollektivtrafik och miljöteknik, och istället överlämna sparmedel till silverryggarnas lekar. Förbättrad teknik och växande rikedomar får inte omvandlas till bättre service åt de äldre eller till kortad arbetstid; istället måste det bli fler russin till de mest välnärda, i hopp om att dessas enskilda egennyttiga beslut ska resultera i flockens maximala glädje.
Vi behöver inte ta oss ned i nationalekonomernas hjärnor för att förklara dessa absurditeter, utan i makthavarnas plånböcker. Dagens nationalekonomiska ortodoxi är ett uttryck för att kapitalismen gör oss mindre mänskliga, också i betydelsen dummare, mer begränsade. Det är hög tid att de höga herrarna tvingas sluta apa sig.
I Ungern har rejv blivit ett verktyg mot Fidesz allt starka grepp om den ungerska demokratin. Foto: Daniel Alfoldi/ZUMA Press Wire/Shutterstock.
För första gången sedan 2010 är Viktor Orbán hotad. I jakt på nya fiender har Ungerns regering därför förklarat krig mot oberoende medier – och Budapests nattliv.
Basen känns mer i benmärgen än hörs när man närmar sig parlamentsbyggnaden vid Donau i centrala Budapest. Det är tidig kväll och folk har samlats framför en scen där olika dj:s spelar fram till tio på kvällen. Utanför ingången till parlamentet svingas eld-diablos av barbröstade män, medan folksamlingen gungar med till de hårda trance-beatsen. ”Bas är inget brott”, står det på en skärm bredvid scenen. Bakgrunden till evenemanget är nämligen politisk: Fidesz-regeringens ständiga attacker mot stadens nattliv.
Det var för snart ett år sedan som Viktor Orbáns regering utropade ett ”krig mot drogerna”. Lagändringen, som även stoppar barn under 18 år att köpa energidrycker, innebär en skärpning av Europas redan striktaste narkotikalagar. I praktiken har Budapests uteliv blivit lamslaget av återkommande polisräder.
– Om man kontrolleras och har cannabis på sig kan man välja mellan att åtalas eller att gå ett sex månader långt upplysningsprogram om droger. Men då måste man också ange vem man köpte drogerna från, säger Anna, som arbetar för en oberoende medieplattform, till Flamman.
Hon vill inte berätta vad den heter av rädsla för repressalier om Fidesz vinner valet.
Basmotstånd. En mikrofestival hålls utanför Ungerns parlamentsbyggnad i Budapest i protest mot regeringens repressiva politik mot nattlivet. Foto: Jonas Elvander.
– Målet är att minska drogbruket men det fungerar inte. Därför har de nu börjat förfölja klubbar och festivaler. I november var det en stor räd mot en klubb i Budapest där de handfängslade folk som inte ens hade använt droger och körde dem till en polisstation. Enligt lagen kan de stänga ned klubbar i tre månader om polisen hittar droger.
Räderna är dock selektiva och görs nästan bara mot evenemang som där programmet kan anses vara kritiskt mot regeringen. När polisen dyker upp måste alla närvarande kissa i ett provrör bakom bärbara gardiner. Upptäcker de att man har droger i blodet körs man till häktet direkt.
Det handlar om att skapa en ny fiende som framställs som en fara.
– Det handlar om att skapa en ny fiende som framställs som en fara. Jag är säker på att det finns ett drogproblem i Ungern i viss utsträckning. Men de åtgärdar inte alls problemet. De bara griper brukare och langare, men gör inget förebyggande. De skjuter inte till mer pengar till vården, de bara förbjuder saker för att det är det enklaste, säger Anna.
Fideszregeringens jakt på nya fiender kan förklaras av uppsvinget för oppositionspartiet Tisza, som inför valet den 12 april leder med omkring nio procentenheter. Siffrorna ska dock tas med en nypa salt, då opinionsundersökningarna görs av partibundna institut och därför avviker kraftigt från varandra. Det är dock tydligt att Tisza har en reell ledning. Efter att flera partier dragit sig ur till förmån för partiet finns första gången på länge en reell chans att oppositionen vinner i Ungern. Det märks även på lokal nivå, där så kallade ”Tisza-öar” har uppstått runtom i landet.
– Folk deltar i mycket högre utsträckning än tidigare, många har gått med i partiet. De bryr sig inte riktigt om vad partiet vill göra, för de vill bara ha förändring, säger Eszter Baracskai, som är masterstudent i Budapest.
Att Tisza har utlöst panik hos regeringen är tydligt när man promenerar i Budapest. Valplakaten har för det mesta Fidesz som avsändare och de söker alla smutskasta Tiszas ledare Péter Magyar. På ett porträtteras han som seriefiguren ”Dubbelansiktet” från Batman, med halva ansiktet målat med EU-flaggan. På ett annat syns han ta order från Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj och lova honom att skicka vapen.
”Dubbelansiktet”. Så lyder texten på ett Fidesz-plakat som utmålar oppositionspolitikern Pééter Magyar som styrd från Bryssel. Foto: Jonas Elvander.
Budskapet är att Magyar är en nickedocka styrd från Bryssel och Kiev. Orbáns strategi har därför hittills varit att vägra debattera med Péter Magyar då det är meningslöst eftersom han kontrolleras av Ursula von der Leyen.
Péter Magyars bakgrund är också i Fidesz: han var gift med en tidigare justitieminister och arbetade för diverse partiprofiler innan han tog avstånd från regeringen. Sedan han lämnade partiet efter att det skakats av en korruptionsskandal för två år sedan har hans nya parti stadigt stigit i opinionsmätningarna. I Europaparlamentsvalet 2024 blev de näst största parti bakom Fidesz med nära 30 procent.
Tisza kan sägas tillhöra den konservativa mittfåran i europeisk politik. Péter Magyar stödjer Ukraina och är helhjärtat för EU till den grad att han vill införa euron. Ett av hans huvudlöften är att ”hämta tillbaka” EU-bidragen som är frysta på grund av Orbáns underminering av rättsstaten. Men i fråga om migration liknar Tiszas politik regeringens. En populär fråga är deras löfte om att rusta upp den eftersatta sjukvården.
– Tisza har ett bra tv-team som gör undersökningar. De åker till sjukhus och filmar sprickor i väggarna och så vidare. De är mycket mer tillgängliga än Orbáns parti, säger Eszter Baracskai.
Péter Magyar har dock fått kritik för att inte heller vara särskilt öppen mot pressen. Vid flera tillfällen har han reagerat surt på kritiska frågor från oberoende media och hävdat att de är finansierade av regeringen.
Trots medvinden finns det också flera saker som kan sätta krokben för den första ungerska regeringsväxlingen sedan 2010 – närmare bestämt tre: ett skämtparti, en sexvideo och Ryssland.
Den nioprocentiga ledningen i opinionsmätningarna kan lätt omintetgöras av de få oppositionspartier som hittills vägrat sluta upp bakom Tisza. Av dem är det största det Dubbelsvansade hundpartiet, en grupp som började som skämt men som på senare år har trätt fram som ett allt seriösare vänsterparti.
Fiendebild. Ett Fidesz-plakat visar Ursula von der Leyen, Volodymyr Zelenskyj och EPP-gruppens ordförande i Europaparlamentet Manfred Weber med texten ”Låt oss åka till Bryssel” – ”Vi betalar inte!”. Foto: Jonas Elvander.
– Först lovade de att alla skulle få gratis öl och målade sprickor och hål i vägarna i olika färger för att uppmärksamma hur dåliga de är, men nu har de ett riktigt program. I de delar av Budapest som de styr är de väldigt populära för de genomför stora reformer här, de renoverar byggnader bland annat, säger Eszter Baracskai.
Partiets kalkyl är att om Fidesz vinner igen kommer de i alla fall att vara representerade i parlamentet, till skillnad från de andra oppositionspartierna. Ett annat argument är att det ska finnas ett alternativ till vänster i parlamentet, så att det blir en riktig debatt och inte bara en mellan Fidesz och Tisza.
Ett annat parti som inte dragit sig ur är Demokratiska koalitionen, det tidigare liberala regeringspartiet som nu leds av den förra premiärministern Ferenc Gyurcsánys exfru Klára Dobrev. Tillsammans har dessa två partier ett lika stort stöd som Tiszas ledning: nio procententenheter.
För Orbán är det främsta vapnet en sexvideo. Den ska visa Magyar ligga med sin expartner i ett hotellrum och ska enligt Fidesz vara i deras ägo. Publiceringen har utlovats på en kryptisk hemsida med texten: ”Kommer snart.” Hittills har den inte släppts och Magyar menar att han fallit offer för ”kompromat i klassisk rysk stil”, men understryker att han inte har gjort något olagligt.
Den tredje faktorn är Vladimir Putin. Viktor Orbáns veton mot EU-sanktioner mot Ryssland och motstånd till vapenleveranser till Ukraina har gjort honom till en viktig allierad för Moskva. Enligt ett avslöjande från den centraleuropeiska undersökande journalistikplattformen Vsquare ska den ryska regeringen därför ha skickat en särskild grupp till Budapest med uppdrag att påverka valet i Fidesz favör.
Vad som sker om operationen blir framgångsrik återstår att se. Fidesz har inget offentligt partiprogram utan hävdar bara att de ”fortsätter” sitt projekt. En sak man dock kan räkna med vid en valseger för Fidesz är ett ännu hårdare medieklimat.
Orbán har i ett tal nämnt att man kommer att göra det olagligt för medieorganisationer att ta emot utländskt stöd. Det innebär att den krympande oberoende mediesfären som finns i Ungern, och som ofta är beroende av EU-stöd, helt kan försvinna.
– De kallar journalister för ”bugs”, vilket även på ungerska betyder både insekter och avlyssningsapparater, säger Eszter Baracskai, och fortsätter:
– Om Fidesz vinner igen kommer stämningen i Budapest att bli sämre än någonsin.
Efter Flammans avslöjande om de privata donationerna till KD-toppen Alice Teodorescu Måwe menar flera politiker att hon måste lägga korten på bordet. ”Det väcker frågor om möjliga intressekonflikter”, menar Heléne Fritzon (S).
Förra veckan kunde Flamman avslöja att Alice Teodorescu Måwe tagit emot finansiellt stöd från en anonym donator för ”personliga säkerhetsarrangemang”. Upplägget har kritiserats av två europeiska organisationer som arbetar med frågor om transparens och intressekonflikter, såväl som flera svenska ledarsidor, bland annat Dagens Nyheter och Expressen.
Även flera svenska ledamöter i Europarlamentet reagerar nu på uppgifterna.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Rysslands president Vladimir Putin deltar i en kransnedläggning vid Den okände soldatens grav, intill Kremlmuren, måndagen den 23 februari 2026. Foto: Maxim Shipenkov/Pool Photo/AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Med utgångspunkt i ett polskt uppror för självständighet och marxologen Timm Grassmans bok Marx gegen Moskaumålar Rasmus Fleischer en bild av att Marx var våldsamt kritisk till Ryssland från i stort sett alla perspektiv. Att Marx var kritisk till tsar-Ryssland är knappast kontroversiellt, det var nog alla andra som deltog i mötet 1864 som är utgångspunkten för Fleischers artikel. Men artikeln innehåller en hel del försåtliga glidningar både i sin framställning av Marx syn på Ryssland och hans anarkistiska meningsmotståndares syn på det polska upproret.
Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina.
Att Proudhon var motståndare till att stödja den polska självständigheten verkar inte i första hand berott på någon historisk determinism utan på att han inte såg den som gynnsam för arbetarnas sak och att det riskera att utlösa ett storkrig. Det tidigare polska riket var ju inte detsamma som det vi kallar Polen i dag utan väldigt mycket större och var sedan ett århundrade delat mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Inget av det som är dagens Polen låg i den ryskkontrollerade delen, utan det var stora delar av dagens Ukraina, Vitryssland och Litauen.
Jag förstår inte hur Bakunin kan framställas som en motståndare till det polska upproret. Han deltog i många av 1800-talets uppror. Han blev dömd till döden och satt i fångläger i Sibirien från vilket han flydde i historiens sannolikt längsta flykt via Japan, Panama, USA och England. Under årtionden pläderade han för en slavisk revolt mot de auktoritära styrena i Ryssland, Österrike och Preussen. Han engagerade sig i ett misslyckat försök att samla en väpnad styrka till stöd det polska upproret året innan mötet 1864!
Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina. Men Bakunin och Proudhon hade inte mer fel än Marx. I efterhand kan man konstatera att det var i Ryssland revolutionen skedde och att analysen att ”Ryssland” var den främsta reaktionära kraften som Fleischer tillskriver Marx visade sig felaktig. Alldeles oavsett, är situation så annorlunda att jämförelsen milt sagt är långsökt.
Kohei Saito, pekar i sin bok Marx i antropocen, på en helt annan och mer intressant sida av Marx intresse för Ryssland. Den äldre Marx var fascinerad av att Ryssland var det enda land ”där bykommunen levt kvar på nationell nivå fram till nu”. Han såg att dessa kommuner och bönderna kunde vara viktiga kärnor i det kommunistiska samhället. Han övergav därmed den deterministiska uppfattningen ett kapitalismen först måste nå sin fulla utveckling innan kommunismen skulle kunna genomföras genom proletariatets diktatur. Detta gjorde att Marx perspektiv kom närmare Bakunin och den ryska agrarpopulistiska narodnikirörelsen.
Här finns det nog något att lära för dagens vänster.
Svar direkt från Rasmus Fleischer:
Syftet med min artikel var att återge huvuddragen i Timm Grassmans aktuella och initierade bok om hur Karl Marx förhöll sig till Ryssland. I det ingår att belysa vissa paralleller mellan hans tid och vår, allra tydligast i frågan om Polens respektive Ukrainas självständighet.
Parallellerna är intressanta, inte för att Marx erbjuder något facit, utan för att skiljelinjerna inom dåtidens vänster nu framträder klarare med historiens kritiska distans. Av samma skäl vill jag även rekommendera den ukrainska marxisten Roman Rosdolskysklassiskastudie om Friedrich Engels och problemet med de ”historielösa” folken, som varken tar ställning för Engels eller Bakunin, men visar varför de landade i motsatta positioner.
Jag är osäker på vilken oenighet, om någon, som faktiskt föreligger mellan Gunnar Rundgren och mig. Men jag kommenterar gärna ett par av punkterna han tar upp.
Ja, den äldre Marx blev djupt intresserad av den sociala dynamiken i Ryssland, inklusive dess äldre bygemenskaper. Men till skillnad från nationalromantiker som Alexander Herzen och Michail Bakunin, såg inte Marx dessa bygemenskaper som uttryck för någonting unikt i den ryska eller slavisk folksjälen, utan som en rest från ”urkommunismen”. Liksom i andra frågor instämde Marx här med en annan företrädare för narodnikirörelsen: Nikolaj Tjernysjevskij.
Däremot förblev Marx lika oförsonlig som tidigare mot det ”muskovitiska” arv han såg prägla den ryska statens politik. Exakt hur detta arv lever vidare i dag är en omfattande fråga som förtjänar en nyanserad diskussion. Klart är att det knappast eliminerades år 1917, utan tvärtom har omfamnats av pseudotsarer som Stalin och Putin.
Tim Grassman visar även hur den äldre Marx ”upptäckte” Ukraina som nation. Detta fick honom att förtydliga att Polens självständighet inte skulle innebära ett återupprättat stor-Polen.
Pierre-Joseph Proudhon och hans anhängare motsatte sig att arbetarrörelsen skulle ta ställning för ett självständigt Polen. Till skillnad från Marx ville de heller inte välja sida i det amerikanska inbördeskriget. Deras argument ekar än i dag. Det handlar inte om någon prorysk hållning, snarare om att polackernas kamp inte var ”gynnsam för arbetarnas sak”, som Rundgren skriver.
Av samma skäl kunde somliga argumentera för att Sydstaternas seger skulle ligga i arbetarnas intressen, eftersom arbetstillfällen i Europas textilindustri var beroende av det slaveri som levererade bomull. Att åter öppna flödet av fossilgas från Ryssland till Europa kan såklart också skapa arbetstillfällen och framförs vissa gånger rentav som ett vänsterkrav.
Samtidigt kan vi i dag se hur självutnämnda ”antiimperialister” tar ställning för regimen i Iran. De miljontals iranier och inte minst kurder som kämpar för att störta denna regim utpekas som hot mot ”stabiliteten”, eller blir rentav utpekade som agenter för USA och Israel. Även här går det att se paralleller till 1800-talet – och kanske allra tydligast i fallet Bruno Bauer, som en gång stått nära Marx, men rörde sig högerut i takt med att han började sätta allt större hopp till Ryssland. Grundproblemet i sådana fall var – som Grassman förklarar – den falska ”antiimperialism” som bara motsätter sig det imperium som för tillfället är starkast.
Med sitt ”tack, men nej tack” blev Roland Boman, kommunalråd i Jokkmokk, rikskänd. Foto: Paulina Sokolow.
Ur förlusten av älven föddes en kampanda som förde Roland Boman till makten i kommunen vid polcirkeln. Flamman pratar lokalt entreprenörskap, bygemenskap och äter semla med Jokkmokks egen Gandalf.
”Det här har jag installerat”, säger Roland Boman och sträcker ut hela sina långa kropp mot taket och pekar ut några kopparrör som går längs med listen i lobbyn i Jokkmokks kommunhus.
Vi står vid kaffeautomaten. Det är alldeles stilla i huset och den enda vi möter är en städerska.
Sedan 2022 är Roland Boman kommunstyrelsens ordförande, en post han delar med Henrik Blind från Miljöpartiet. Själv leder han det lokala partiet Jokkmokks Framtid.
Det är en gnistrande morgon. Lugnet beror inte bara på att jag befinner mig i den folkglesaste kommunen i Sverige (0,3 invånare per kvadratmeter), utan på grund av lätt baksmällestämning efter Jokkmokks marknad. Att 60 000 människor har trängts på torget utanför fönstret förefaller otroligt.
Med sin längd, gråsprängdhet och sina eftertänksamma rörelser påminner Roland Boman om Gandalf. Och nog vet han att ta strid när det gäller. Under hösten var det han som utmanade Tidöregeringen med sitt historiska brevsvar ”Tack, men nej tack” på regeringens uppmaning till samarbete för återvandring. Brevet spreds snabbt och inspirerade till snarlika svar, vilket fick Sverigedemokraterna att hota med att dra in statsstödet.
Vi tar våra pappmuggar med kaffe och går in i hans kontor. Han placerar mig i en stol vid dörren och sätter sig själv framför sin dator.
Vad tänkte du om att Jimmie Åkesson lämnade marknaden efter att han sagt att Säpo hittat skjutvapen?
– Det där var bara ett sätt att få uppmärksamhet. Sådant är han bra på.
Men vad säger de lokala Sverigedemokraterna?
– Ingenting. De har ju lagt ned sig själva. De vet lika bra som vi att alla behövs i Jokkmokk. En av dem har dessutom en fosterson, en afghansk pojke som han håller av som sitt eget barn.
Folket. På sitt kontor har Roland Boman ett verk av Albin Amelin, arbetarrörelsens stora konstnär – en påminnelse om ett rödare förflutet. Foto: Paulina Sokolow.
Han syftar på Tor-Erling Andreassen, som tillsammans med partikamraten Mats Tikka fram till före jul företrädde Sverigedemokraterna i Jokkmokk. ”Det kommer inte finnas några som röstar på Sverigedemokraterna i Jokkmokk efter det här”, sade Tikka till SVT. När jag försöker att få en träff med honom, svarar han att ”det är överspelat”.
Marknaden är också förknippad med Nordens enda urfolk, samerna, något som ingen av politikerna som kom till marknaden ville prata om, vare sig Miljöpartiets Daniel Helldén eller Socialdemokraternas Magdalena Andersson, som båda var på plats. Säkert minst hälften av kommuninvånarna har på ett eller annat sätt samisk anknytning, bedömer Roland Boman.
– Alla samer har inte automatiskt intresse för urfolksfrågor, säger Roland Boman
– Däremot känner invånarna generellt en stolthet över Jokkmokk och invånarnas sammanhållning och entreprenöriella anda.
För Roland Boman var det vattenkraftfrågan som en gång fick honom att engagera sig politiskt. Utbyggnaden av Lule älv kallar han en ”miljömassaker”.
– Vattenkraften kallas fundamentet i svensk välfärd och industriutveckling. Nu när man tjoar högt om det här gröna och underbara så är det fortfarande kraftverken i Porjus och järnmalmsgruvan i Malmbergen det handlar om – och de byggdes för över 100 år sedan.
Han klickar fram två bilder på sin skärm. En kornig bild med två små pojkar på en grässlätt invid ett litet samhälle. Det var där han brukade fiska som barn fram till att älven dämdes och torrlades. På den andra bilden syns en gigantisk fåra av grus, älvbotten.
Det satte spår i den unge Roland. Men han hör inte till de utbyggnadsnegativa. Däremot blir han upprörd av hur bortkopplad staten är som samhällsbyggare i den del av landet som han menar bidrar mest.
Vattenfall. Sedan Vattenfall byggde Letsi kraftstation har Jokkmokk förlorat hälften av sina invånare. Foto: Paulina Sokolow.
Älven var hans paradis men uppväxten i Vuollerim, samhället som uppstod i samband med byggnationen av kraftverksdammen Porsi 1956–1961. Det som skaver är hur Vattenfall från att ha varit måna om en nära relation till befolkningen numera agerar som en koncern på den globala marknaden.
– Det finns ingen anledning att ha bråk om det i Sverige. Då blir man ju genast en rättshaverist. Men förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.
Vad är era största frågor i valet?
Förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.
– Det är de små, praktiska förändringarna som passar lokalsamhället. Sådant som får folk att stanna kvar eller till och med flytta hit. Som utbildning.
Roland Boman slår igen sin dator. Det är färdigsnackat. Nu ska vi ut i samhället i stället. Första stoppet med hans smutsvita Honda är industriområdet. Stolpen vid infarten visar namnen på en massa småföretag. Vi stannar till vid en orange industribyggnad, ståltillverkaren Swebor. De tillverkar väggplattor i skottsäkert stål. En produkt med stor efterfrågan i krigstider.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
2021 dömdes den 27-åriga högerextrema aktivisten för våld mot tjänsteman. Nu har han genom sin anställning som journalist fått pressackreditering på riksdagen. Foto: Christine Olsson/TT, montage.
Han är aktiv i högerextrema sammanhang och dömdes 2021 för våld mot tjänsteman. Trots det har den 27-årige mannen presskort till riksdagen – som inte ens spärrades under en period då han utreddes för grov brottslighet. ”Det pekar på ett problem” säger Lena Hallengren, gruppledare för Socialdemokraterna.
En våldsdömd högerextremist har presskort till riksdagen, kan Flamman avslöja.
Kortet gäller fram till strax före höstens riksdagsval, och ger 27-åringen tillgång till stora delar av riksdagens lokaler under ordinarie arbetstid – från plenisalen till kaféer och restauranger.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En man rensar bråte i sin förstörda lägenhet efter att en närliggande polisstation blivit träffad av amerikanska och israeliska bomber i mars 2026. Foto: Vahid Salemi /AP/TT
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
En väntad formulering om stöd till ”Irans auktoritära regering” publicerades i Flamman den 8 mars. Tyvärr kan man inte förvänta sig mer av den så kallade vänstern i Sverige idag, som konsekvent använder den här typen av reaktionär felkaraktärisering av den antiimperialistiska positionen om Iran.
En mer rättvis beskrivning av vår position som anti-imperialister är följande: stöd till Iran och dess regering i kampen för nationell självständighet och överlevnad.
Men tyvärr verkar den moraliska och politiska progressiva positionen för delar av den så kallade vänstern vara att ropa på ännu ett lands regerings fall medan de möter brutal imperialistiskt angrepp på flera nivåer: politiskt, ekonomiskt, militärt. Det anses gott och rätt för många att åberopa att den enda staten som konkret (inte enbart retoriskt) står i vägen för imperialismens folkmordsrusning i Västasien ska störtas.
Det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.
Som en konsekvent anti-imperialistisk vänster, står vi inte bakom en sådan chauvinistisk, småborgerlig skenhelighet. Antiimperialistisk Aktions position är tydlig. Vi stödjer Iran och dess regering (såväl som Axis of Resistance) inte för att vi stöttar deras interna politik. Det är för iranierna själva att bestämma. Det är inte för utländska politiska entiteter att utropa vilken slags regering ett land förtjänar, särskilt inte när det landet slåss mot ett brutalt militärt angrepp. Vi stödjer Iran och dess regering på en geopolitisk nivå för att deras sak att kämpa mot imperialistisk aggression i Västasien är rätt. Med andra ord, det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.
Imperialismen är den primära motsättningen i vår värld idag, och den främsta pesten mot mänskligheten och dess överlevnad. Den stjäl resurser, den svälter människor, den invaderar länder, den utrotar nationer. Imperialismen lyssnar inte och kommer inte att lyssna på ord. Den behöver bekämpas materiellt. Om vi inte vågar utföra den faktiska striden själva, låt oss inte stå i vägen för de modiga och starka nog att göra det. Det minsta vi kan göra, i vårt bekväma hörn av världen, är att visa vår solidaritet genom att ropa ”Rör inte Iran!”, utan någon reservation och utan någon skam.
Vår rörelse lider av en decennier lång tradition av att ha rätt men krossas av såväl fiender som så kallade kamrater. Vi har inte glömt namnen på dem inom vänstern som utgjorde avgörande täckmantel för insatserna som ledde till återupprättande av slavhandel i Libyen eller mordet på en miljon irakier. För att Gaddafi och Hussein var förtryckare.
Just nu faller bomberna likvärdigt över iranska politiker och skolflickor. De kvävande sanktionerna slår mot alla samhällsskikt. Den som önskar en bättre framtid för Iran bör börja med att slåss för att häva sanktionerna och stoppa kriget. Att stödja Iran mot aggressionen är lika självklart som det var att stötta Algeriet och Sydafrika, även om Flamman upptäcker det något decennium för sent.
Replik
Antiimperialistisk aktion är en ung grupp, bildad förra sommaren. Ändå har jag redan hunnit intervjua dem vid flera tillfällen. När andra medier varit snabba att stoppa in dem i ett fack har jag velat höra vad de har att säga.
Texten försöker inte ”krossa” Antiimperialistisk aktion, utan består i stora drag av deras egna ord. Den ropar inte heller på någon regerings fall, och konstaterar att angreppet bryter mot folkrätten.
Däremot tillför den en relevant kontext, det vill säga att Irans styre är auktoritärt och våldsamt. Det står jag för till hundra procent.
Om Antiimperialistisk organisation känner sig ”krossade” av att få komma till tals i Flamman undrar jag vilket ord som passar bäst för att beskriva situationen för kurder, socialister och feminister i ayatollornas Iran.
Dror Feiler anser i en replik att Flamman kommer med falska anklagelser mot Sami Suliman. Foto: Oscar Olsson/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Sami Suliman, en hängiven aktivist, anklagas för antisemitism. Vecka efter vecka har han talat om Israels folkrättsbrott och det pågående folkmordet i Gaza – om förtvivlan inför det som sker inför våra ögon och om Europas och Sveriges ansvar.
Men i stället för att sakligt pröva Sulimans faktiska ord i relation till anklagelsen väljer Sokolow att förvrida, förstärka och sammanblanda dem med helt andra händelser som saknar koppling till det Suliman anklagas för.
Hon anklagar Suliman för antisemitism, trots att både hon och alla vi som var där hörde vad han faktiskt sade: han talade om sionister – inte om judar. Han talade om personer och politiska krafter som utövar makt.
Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av ’guilt by association’.
Att använda metaforen ”spindelnät” gör honom inte till antisemit. Att antisemiter ibland har använt samma metafor innebär inte att varje användning av den är antisemitisk. Om så vore fallet skulle stora delar av världens politiska språk behöva förbjudas.
Vi som har demonstrerat tillsammans med Suliman i över två år vet dessutom att han i tal efter tal – och de har varit många – gång på gång tydligt tagit avstånd från antisemitism. Han har konsekvent betonat att protesterna riktar sig mot Israels folkrättsstridiga politik – inte mot judar. Han har också återkommande framhållit att rörelsen består av kristna, judar, muslimer och ateister, förenade i övertygelsen om alla människors lika värde och i kampen mot alla former av rasism, inklusive antisemitism och islamofobi.
Ändå väljer Sokolow att kasta nya misstankar över både Suleiman och rörelsen genom att skriva: ”Det kan finnas fler incidenter och exakt allt som skanderats på svenska och andra språk har inte dokumenterats.”
Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av guilt by association. Den typen av murrig och spekulativ argumentation klargör inte debatten. Den förgiftar den.
Resultatet blir att fokus flyttas bort från Israels dokumenterade brott mot folkrätten och i stället riktas mot dem som protesterar mot dem. Falska eller ogrundade anklagelser om antisemitism används därmed för att misstänkliggöra en rörelse och enskilda aktivister.
Det gagnar varken kampen mot antisemitism eller kampen mot Israels folkrättsbrott.
Angreppet på Sami Suliman framstår därför inte bara som ett intellektuellt haveri – både för Sokolow och för Flamman. Det är också ett bidrag till en bredare kampanj för att delegitimera en röst och en rörelse som vägrar acceptera att folkrätten upphör att gälla när offren är palestinier.
Svar direkt från Paulina Sokolow:
Som jag skriver i såväl min senaste som tidigarekommentarer ompalestinademonstrationerna, har de med tanke på krigets brutalitet och långvarighet i stort sett förlöpt problemfritt.
Motståndet är nödvändigt: det Israel ägnar sig åt måste fördömas med alla möjliga röster och plattformar. Denna hållning, som jag uttryckt offentligt från krigets första dag, har jag hållit fast vid. För det har jag också fått betala ett högt pris som svensk judinna i en miljö där Judiska församlingen stängt dörren för alla de som opponerat sig mot jämställandet av kritik mot Israel och antisemitism.
Just därför är det viktigt att reagera när antisemitismen visar sitt fula tryne, i synnerhet i en kontext där rasism minst av allt kan accepteras. Som barnbarn till offer för Förintelsen och barn till judiska flyktingar är jag välbekant med antisemitismens historia och dess troper, av vilka avindividualisering (alla heter ”Aron”) och spindeljämförelser är bland de mest flagranta. Att fallet nu tas upp tyder på att jurister gjort samma bedömning som jag.
Så i stället för att försvara antisemitiska uttryck som nu även kommer att prövas, så hade jag önskat att ledarskapet hos denna viktiga rörelse haft förmågan att identifiera rasism och ta avstånd ifrån den, både för att vara inkluderande mot judiska kamrater och för att hålla fokus på kampen för ett fritt Palestina. Inte minst om man som Sami Suliman är arrangör för Sveriges största Palestinademonstration. Sedan Aron-talet förra året har han kört på i samma anda. I ett instagraminlägg, upplagt av kontot solidarity watch, håller han ett tal där han associerar fritt: ”Det är pedofiler, det är Epstein som styr, och det är Rothschild-familjen.” Sådana uttalanden talar inte till Sulimans fördel.
Dror Feiler anklagar mig för att ta fokus från rörelsens syfte. Jag skulle säga att det är Sami Suliman själv som gjort sig skyldig till precis detta. Det minsta man kunde begära är nolltolerans mot rasism. Det är rentav avgörande för denna viktiga rörelses överlevnad.
Simona Mohamsson tar ut målvakten, Alice Teodorescus hemliga donationer, och Oscarsgalan snuvar Stellan Skarsgård. Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.
Grillen gästas av DN:s ledarskribent Max Hjelm som sörjer sitt tidigare parti.
Linda Snecker gick från att vara riksdagsledamot för Vänsterpartiet till att bli lobbyist. Foto: Janerik Henriksson/TT.
En motion till partikongressen i april föreslår att lobbyister inte ska kunna vara med i Vänsterpartiet. Men partistyrelsen säger nej – och litar på att medlemmarna klarar av att behålla sin ideologiska kompass.
Vänsterpartiet bör utesluta medlemmar som jobbar som lobbyister inom det privata näringslivet. De bör dessutom införa ett regelverk som förhindrar lobbyisters tillgång till partiets evenemang.
Det menar vänsterpartisten Robert Armblad (bilden), lokalpolitiker i Småland och medlem av partistyrelsen mellan 2022 och 2024. Han har lämnat in en motion inför vårens kongress med rubriken ”Rädda interndemokratin – säg nej till lobbyisterna”.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Det nya fetmaläkemedlet Wegovy får avslag trots att det är effektivt mot fetma och relaterade sjukdomar. Foto: Lise Åserud/NTB/TT.
Det nya fetmaläkemedlet Wegovy är effektivt, relativt säkert och kan förebygga svår sjukdom. Ändå säger staten nej till att subventionera det. Skälet är inte medicinskt – utan ett vårdsystem där fusket blivit så utbrett att myndigheterna inte längre vågar lita på sina egna läkare.
I februari fattade Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) ett beslut som kommer att få stora konsekvenser för svensk folkhälsa. Frågan var om Wegovy, ett viktminskningsmedel med samma aktiva substans som Ozempic, ska ingå i läkemedelsförmånen. Och svaret blev nej.
Fetmamedicin, tänker du, är det inte bara för kändisar som vill vara smala på catwalken? Men faktum är att vikt har blivit en allt viktigare folkhälsofråga.
Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna.
Avslaget beror inte på att läkemedlet inte skulle vara effektivt, för det är det. Inte på biverkningarna, som är häpnadsväckande få. Inte heller på att ansökan var bred och öppnade för okynnesbehandling, så kallad ”diagnosglidning”. Tvärtom ansökte läkemedelsbolaget om förmån endast för de allra fetaste, med ett BMI på minst 35 och minst tre viktrelaterade följdsjukdomar.
För denna grupp råder knappast någon tvekan om den samhällsekonomiska nyttan. Varje dialysbehandling och ballongsprängning som kan undvikas nedströms torde bespara sjukvården mer pengar än vad läkemedlet kostar.
Ändå nekade TLV med motiveringen: ”Kostnaden för behandling med Wegovy för vuxna patienter med obesitas riskerar att bli för hög eftersom vi i dag inte kan säkerställa att behandlingen enbart når de patienter som har störst behov”, enligt enhetschef Per-Henrik Zingmark. Ni hör väl vad han säger? I klartext menar TLV att det tyvärr inte går att lita på förskrivarkollektivet, alltså läkarna, för att styra så att subventionen endast når dem som behöver den mest. Risken är då i stället en kostnadschock.
Tacka fan för det.
Med det ormbo av småfuskande nätläkare, vårdcentraler med dollartecken i ögonen eller som rentav drivs av gängkriminella skulle det krävas en omnipotent AI-robocop till kontrollsystem för att förhindra att vissa förskrivare anger ett hittepå-BMI i journalen och subventionerar läkemedlet till varenda småtjockis som drömmer om en skarpare käklinje.
Det är snart 20 år sedan det första vårdvalet infördes. Kungarikets brackigaste region, Halland, var först ut att konkurrensutsätta sin primärvård år 2007. Tre år senare blev vårdvalssystemen tvingande i hela landet.
Sedan dess har mycket hänt. Vi har sett en imponerande variation av överutnyttjande, halv- och helfusk, en koncentration av primärvård i resursstarka områden och en motsvarande utglesning i resurssvaga. Vi har vant oss vid skandalrubriker och vid att lösningen alltid är densamma: att stärka dyra kontrollsystem för att ”stävja avarterna”.
Jag minns själv hur jag som AT-läkare på en underbemannad offentlig vårdcentral en morgon möts av nyheten att vi måste ta emot hundratals omlistade patienter från en privat vårdcentral i Angered som stängts med omedelbar verkan. Ägaren hade dragit till Dubai med sin ”vinst” på 28 miljoner – men håvades faktiskt senare in av Interpol och dömdes i både tingsrätt och hovrätt.
När patienterna började komma till oss förstod vi snabbt bakgrunden till den osannolika ekonomiska framgången. Vårdcentralen hade satt i system att boka korta läkarbesök för skitsaker och begära full ersättning från regionen.
Jag minns särskilt en man som blivit svag i benen. Han hade fått höra att det nog berodde på B12-brist och bokats till läkare för att få en spruta i gumpen en gång i veckan, helt utan förbättring eller ytterligare utredning, i flera års tid. Katjing!
Tyvärr hade han hunnit förlora sin gångförmåga när han kom till oss.
Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna. De sprider sig som en gas, långsamt men genomgripande, långt nedströms från själva vårdvalssystemet.
TLV:s beslut är ett sådant exempel. Avslaget bottnar ytterst i att tilliten till läkarkåren har brustit. Jag vågar påstå att TLV på rent medicinska grunder hade godkänt subventionen om situationen i vården fortfarande varit som före privatiseringarna.
Som läget är nu vågar de inte det. Jag förstår dem. Men konsekvensen är likväl denna: fattiga människor kommer att drabbas av hjärtinfarkter och strokes som hade kunnat undvikas – som en indirekt följd av ”valfrihetsrevolutionen”.
