För oss antikapitalister, la­gom konspiratoriskt lagda, finns bara två olika synsätt när det gäller fågelinfluensan.

a.
Det är en berättigad farhåga för en kommande fruktansvärd pandemi, orsakad av ett groteskt mutantvirus som är resultatet av en överdimensionerad, profithungrig djurindustri.

b.
Det är en överdriven hysteri skapad av profithungrig läkemedelsindustri, (läs: schweiziska Roche, världens enda tillverkare av Tamiflu) och medieindustrin.

Trots att jag tillhörde tillskyndarna av den senare teorin, kastade jag mig med stort intresse över Ett monster vid vår dörr – fågelinfluensan som globalt hot. Bara ett par kapitel in i boken beskrivs tidigare influensaepidemier (H3N2 1976) och dess politiska spel på ett sätt som övertygar mig om synsätt a. Det framstår som om forskare och läkare hellre vill ta det säkra före det osäkra och förbereda sig på det värsta, medan politiska ledare – möjligen influerade av stordriftsdjurindustri – vill tona ner riskerna. ”Hellre vaccin utan epidemi än en epidemi utan virus” som en av forskarna uttrycker det. Affärshemligheter, politisk trovärdighet och försäkringsbolagens profit – många konkurrerande intressen har betydelse för agerandet kring smittspridning. ”Icke-epidemin” i USA 1976 sabbade många politiska karriärer.
Det var inte ett fullgott vaccinationsprogram utan tur som hindrade en influensakatastrof den gången.
Professor Mike Davis vid universitetet i Kalifornien är historiker. Ändå har han noggrant och pedagogiskt beskrivit H5N1-viruset och dess släktingar. Det blir lite långtråkigt, för den som inte är mycket intresserad av olika virusformationers snillrika sätt att komma åt immunförsvar.

Utbrottet av svininfluensan i USA 1976 är glömt sedan länge. Hiv och ebola oroar inte rika människor i väst. Inte ens Sars blev en varaktig väckarklocka. Mike Davis menar att fågelinfluensan, och kanske också många andra sjukdomar, spridit sig på grund av människans krock med naturen. Förvisso kommer fågelinfluensan från vilda sjöfåglar. Men det är när människor myllrar in och bosätter sig trångt i stora städer, tillsammans med slaktfåglar i bur och dessutom grisar och allehanda djur på samma ställe, som viruset muteras och sprids. Att det var från Hong Kong som H5N1-viruset kom – förutom den årliga influensa som vi vant oss vid – är troligen ingen slump. Mike Davis tackar för att det inte var i någon fattigare del av världen, med sämre infrastruktur och hälsovård, till exempel någonstans i Afrika. I bokens efterord reflekterar professor Björn Olsen över det svala intresse som vi i Sverige verkar ägna åt att fågelinfluensan faktiskt helt nyligen nådde Nigeria.
Det är inte dagsläget, med dess cirka 150 drabbade personer, som oroar. Oron gäller det tänkbara scenariot. Influensavirus är oförutsägbara och anpassliga. Till skillnad från Sars, går det svårligen att hejda en spridning om H5N1 skulle börja smitta mellan människor. Avsnittet om Sars är förresten ett av de mer spännande i boken. Från de första fallen hos människor går en lång period av kinesisk tröghet och hemlighetsmakeri, innan den disciplinerade effektiviteten tar vid.

Oroar du dig för en pandemi av H5N1-virusets muterade kusin? Fortsätt med det – forskarna är enligt denna bok överens om att en sådan kommer. Hur, när och var vet de dock inte. Däremot går det att förbereda sig och skydda människor någorlunda – om bara inte fågelindustrin får råda. De fattiga kommer dock att drabbas hårdast. Inte bara för att de inte har råd med adekvat sjukvård, utan för att de är trångbodda, lever nära fjäderfä och boskap, för att de hungrar och saknar ett ordentligt immunförsvar.