I veckan är det 40 år sedan amerikanarna tog det där lilla steget som blev så stort för mänskligheten.

Den 20 juli 1969 klockan 21.17 trotsade man gravitationen, landade på månen, steg omkring, samlade ihop mångrus och kom sedan tillbaka till jorden, välbehållen (vilket man inte kan säga att sovjethunden Lajka gjorde).

Sovjet fick se sig besegrat och Juri Gagarin var inte längre med i matchen. Rymdkapplöpningen – de båda stormakterna emellan – slutade till jänkarnas fördel.

Rymdforskningen har alltsedan dess utvecklats och tilltagit. Vi vet mer om svarta hål och vita dvärgar. Vi har svävande rymdsonder och satelliter som sänder och övervakar. Och Rymden är långt ifrån ett avslutat kapitel. Men om det igår var månen som gällde, är det idag Mars. Och om det igår var Sovjet och USA som tävlade, är det idag fler länder än så.

Kina sällar sig till konkurrensen, likaså länderna inom den europeiska unionen. Hur många visste att det finns en europeisk rymdstyrelse med 35 år på nacken, ESA? Eller att EU har ett eget rymdprogram; en gemensam rymdpolitik?

Ett av de gemensamma målen är att ”upprätthålla oberoende tillgång till rymden” (hur gör man det, vem äger rymden?) samt att ”trygga obegränsad tillgång till nya, kritiska tekniker, system och kapaciteter” (förstod någon vad man menar här?) Budgeten ligger på ungefär 3 000 miljoner euro per år.

Apropå små och stora steg utanför vår atmosfär: Det är 26 år sedan Michael Jacksons oförglömliga moonwalk. Denne gigant, som helt säkert inte kommer att ta ett enda steg till på den här jorden, lämnade in för gott tidigare i sommar. Och med lite mer rymdforskningspengar och en god portion vilja kanske man kunde få amerikanarna att ta det hela ett par dimensioner till när det gäller att sätta avtryck i och på tillvaron. Varför inte fixa till en artificiell stjärnbild, långt däruppe i det blå? Jackson Five goes spacey. Next to Hercules. Det vore ett stjärnornas krig att se fram emot.