Mycket av den feministiska sexualdebatten har på sistone handlat om vikten av att inte moralisera.
Denna antimoralism tar sig olika skepnader.
Feministiska nylibertarianer menar att vi måste sluta upp med att moralisera över kvinnor som väljer att sälja sex, sluta ”göra” dem till offer. Feminister som faktiskt anser att prostituerade är offer för patriarkala och kapitalistiska strukturer brukar istället påpeka att detta är en politisk, och inte moralisk, bedömning. De oheliga allianserna med konservativa element har tvingat fram tydliggöranden om att man inte är emot sexköperi och dylikt för att det går emot den äktenskapliga sexualmoralen utan för att det är förtryckande.

Men, frågar jag mig, kan vi helt och hållet slänga moralen överbord? Hur kan vi på enbart politiska grunder hävda att det är värre att köpa en persons sexuella tjänster än att exploatera hennes mer asexuella kroppskrafter? Det är uppenbarligen någonting med sexualiteten som är mer ”heligt” än förmågan att diska eller jobba i callcenter. Eller? Håller ni med? Grejen är att alla faktiskt inte håller med, och just därför är det viktigt att inte lämna moralfrågan i sticket.
En del menar att idén om att våldtäkt är det mest kränkande man kan utsättas för,3 i sig är en patriarkal social konstruktion som bidrar till det trauma en våldtagen person upplever.

En del av lösningen blir då att nedmontera dessa ideologiska konstruktioner om sexualitetens ”helighet”. Men även om det finns en sanning i att kvinnor knappast tjänats av att deras sexualitet gjorts överdrivet helig, så tror jag inte det går att avfärda allt detta som sociala konstruktioner. Det är ett grundläggande faktum att sexualiteten potentiellt är något av det bästa livet har att ge, och det är därför missbruket av den är en stöld större än någon annan. Och om detta gör mig till moralist så är jag väl det då.