I dagarna mördades presidenten och militärchefen i Guinea-Bissau, en ung stat fastklämd i postkolonialismens motsägelsefullhet, och som har blivit Afrikas största ”narco-stat”.
Natten till den 2 mars attackerade utbrytande militärfraktioner Guinea-Bissaus president João Bernardo Vieiras hem, och dödade honom. Soldaterna var lojala till Gen Tagme Na Waie, militärchefen som mördades dagen innan av en bilbomb. Ett dåd som Vieira anklagades för att ha beordrat. Skälet till att Vieira önskade Na Waie ur vägen kan ha varit de 200 kilo kokain som armén hittade vid ett tillslag för några veckor sedan. Narkotika som tros leda rakt in i Vieiras intressesfär.

Efter att ha lösgjort sig från kolonialherren Portugal 1974 samtidigt som fasciststyret i Lissabon gav vika för demokrati föddes en intern maktkamp mellan forna motståndsgrupper som än i dag betraktar varandra med skepsis och hat. Vieira tillhörde maktgräddan alltsedan självständigheten drog sitt första andetag och ledde den oblodiga kupp som 1980 förde honom till makten. Han bröt sig ur frihetsrörelsen och numera socialistpartiet PAIGC för några år sedan till följd av interna splittringar. PAIGC har förblivit sin nationalistiska ideologi trogen men närmat sig två socialdemokratiska partier i hopp om nationell enighet.
I början av 1990-talet och kalla krigets slut kungjorde många afrikanska länder viljan att införa flerpartisystem i hopp om förbättrade handelsvillkor med väst eftersom Sovjetunionen föll bort som stöttepelare till Tredje världens socialiststater. Vieira vann presidentvalet 1994 men tvingades 1999 i landsflykt efter anklagelser om beställda politiska mord och samröre med den utbredande kokaintrafiken längs Guldkusten.

Men 2005, två år efter ännu en statskupp, återvände den karismatiska gerillaledaren från exilen i Portugal och ”Nino” (som han kallades under frihetskampen) återvände som en hoppets gestalt i en tid av politiskt mörker och blev president samma år. Men det fortsatta kaoset gjorde att sociala satsningar lyste med sin frånvaro. Fattigdomen förblev skyhög i takt med att alltfler politiker och militärer knöt nära band med colombianska karteller som använder landet som transitland med destination Europa. Guinea-Bissaus största exportvaror är nötter och räkor men kokainet inbringar tveklöst högst inkomster. Inkomster som dock stannar i makttoppen. FN har kallat Guinea-Bissau för en ”narco-stat” och knarkinkomsterna är tio gånger högre än landets BNP.
Våldet hängde i luften i början av 2009. Fastän det talats om ”demokratimord” och militärer som lovar att en ny statskupp inte är aktuell balanserar landets framtid på en skör tråd.

Vad som däremot står klart är att befolkningen, enligt tradition, tvingas stå bredvid och åse nästa politiska eller militära manöver. Parlamentets talman, Raimundo Pereira, svors in som tillfällig president dagen efter mordet på Vieira och nyhetsbyråer rapporterade om ”återinrättat lugn”.
Militären förblir enda egentliga samhällsrösten i många afrikanska stater. Skälet är ett postkolonialt arv med europeiska ideologier och idéer om demokrati som afrikanska länder tagit efter för att få handla med sina forna kolonialherrar.

Moderniseringsprocessen har plöjt igenom Afrika i takt med att antalet inbördeskrig minskar, men kapitalismen har misslyckat med att säkra social trygghet för folken. Således blir militären och den ljusskygga maktgräddan ofta enda vägen till utbildning och inflytande.