I den elfte boken om brottsutredaren Ann Lindell bjuder författaren Kjell Erikssons läsaren, förutom gott om spänning, också in till en större diskussion om ett Sverige som har förändrats.
Tio år efter att den senaste boken kom ut är författaren Kjell Eriksson tillbaka med en Ann Lindell-deckare, den elfte i ordningen.
Under tiden som gått har Eriksson bland annat skrivit två kriminalare som utspelar sig i Brasilien, där han numera oftast bor, samt en roman om spanska inbördeskriget. Han har dessutom fått ta emot fackföreningsrörelsens stora Ivar Lo-pris.
I den nya boken har Ann Lindell lämnat polisjobbet i Uppsala, flyttat till landet med sin son och arbetar på ett ostmejeri. Hon är mer tillfreds med livet, dricker inte lika mycket vin och har blivit smalare om midjan. Men nyfikenheten och lusten till att bekämpa brottslighet, när den visar sig, liksom lusten till sin tidigare kärlek, Edvard på Gräsö, finns kvar. Andra poliser har tagit över på våldsroteln i Uppsala, men de känner till Lindellskan och tar gärna del av hennes tips och erfarenhet, särskilt eftersom hon bor i byn som blir central i utredningen.
Den skrattande hazaren utspelar sig i ett Sverige som har förändrats. Det nya Sverige är ett politikens misslyckande där politiker följer i marknadens spår och lämnar byar åt sitt öde. Där flyktingboenden bränns ner och människor mördas kallblodigt och orter, som socialdemokraterna tidigare dominerat, blivit fästen för högerpopulister och rasister. Kjell Eriksson har följt den politiska utvecklingen på avstånd, men han har också rest i sina uppländska hemtrakter och pratat med folk han mött. Titeln anspelar på en afghansk flykting som flyr undan en mordbrand, och är en spännande kriminalroman med ett driv, en dramatik och en närvaro som gör att läsare som tidigare följt böckerna om Ann Lindell som kommissarie inte kommer att bli besvikna.
Människorna finns där, så tydliga att man kan ta på dem, höra dem samtala och höra dem undvika att berätta om vad som ännu inte kan sägas. Samtidigt finns också den större diskussionen där. Den som handlar om det som finns bakom berättelsen, om varför boenden bränns ner och om varför Sverige blev en framgångssaga för rasisterna.
Kjell Eriksson har en suverän känsla för orden, han kan både sitt eget och sina fiktiva bybors språk. Det är också deras berättelse om svek som han förmedlar. Han är hemtam, väl förtrogen med såväl arbete och människor som med jord och natur. Och så har han en angelägen berättelse om samhället att föra vidare, den om vårt ansvar. Den skrattande hazaren är första delen i en trilogi. Jakten på mördare och på ett annat Sverige fortsätter.