Seouls tunnelbana, klockan 06:25. Tre av resenärerna till vänster om mig sover djupt med ansiktet i händerna och huvudena lutande mot fönstret eller hängandes framåt. De sex passagerarna på andra sidan av vagnen har också nickat till. Allihop sover vidare medan tåget rycker framåt. Precis som de flesta koreanska arbetare är de utmattade. Och att det skulle bero på en vild natt är osannolikt: enligt en studie från 2021 har en av tre invånare i huvudstaden inte haft sex under det senaste året. (3)

Den genomsnittlige koreanen arbetar 1 910 timmar om året, en av de högsta uppskattningarna i OECD, där medelvärdet ligger på 1 760. (I Frankrike och Tyskland ligger siffrorna på 1 490 respektive 1 390 timmar.) (4) Men bakom siffrorna döljer sig för de flesta en långt värre verklighet, i ett land som till och med har myntat ett ord för död orsakad genom överarbete: gwarosa.

Varför ska regeringen undanhålla oss friheten att arbeta mer?

Men enligt den konservative presidenten Yoon Suk-yeol, som vann valet 2022 med en hårsmån, arbetar koreanerna fortfarande för lite. Han vill utöka arbetsveckan till 69 timmar, från de nuvarande 52. ”Anställda ska kunna arbeta 120 timmar i veckan, och sedan vila så mycket som de kan”, proklamerade han under valkampanjen. (5) 120 timmar skulle innebära en arbetsdag på 17 timmar, sju dagar i veckan, eller en 20-timmarsdag under sex dagar.

”Ifall arbetare vägrar utföra sitt jobb har företagen helt enkelt inget sätt att möta kundernas efterfrågan”, säger Kim Ki-moon, ordförande för Koreas småföretagarförbund KBIZ, som representerar intressena hos små och medelstora affärsverksamheter. (6) ”Varför ska regeringen undanhålla oss friheten att arbeta mer?”, frågar sig det konservativa magasinet Dong-a Ilbo. (7)

I Korea erbjuder dock de flesta företag en fast övertidsersättning, som inte påverkas av hur många extra arbetstimmar de anställda faktiskt lägger ned. Arbetarna vet, precis som Dong-a Ilbos skribenter, att det är osannolikt att en förlängning av arbetstiden skulle resultera i en märkbar höjning av lönerna. Och få tror på regeringens ord om att rätten till semester skulle kunna bli mer generös i takt med att arbetsveckan förlängs: 60 procent av koreanerna tar i nuläget inte ut full semester, ofta av rädsla för att förlora sina jobb. (8) Bland de krav som ställs av den koreanska arbetarrörelsens har en återkommande paroll dykt upp: ”Låt oss sova!”

Det var en protest likt många andra. Men demonstranterna här, som samlats för att protestera mot den föreslagna utökningen av arbetsveckan till 69 timmar, var särskilt noggranna med att inte blockera övergångsställen. Vid den scen från vilken talarna agiterade till publiken stod en piketbuss placerad. En enorm skärm bakom förarhytten visade: 85,9; 81,2; 92,7 … medan den mätte hur många decibel som producerades av ljudsystemet. Här får nämligen demonstrationerna inte överstiga 95 decibel – en volym likvärdig med en hårtorkare. En överträdelse av ljudgränsen kan innebära upp till sex månader i fängelse.

I juli 2022 strejkade underleverantörerna på ett varv ägt av Daewoo, ett av Koreas största företag, i protest mot en 30-procentig nedskärning av lönerna under pandemin.

Över hälften av Koreas arbetsstyrka klassificeras som ’irreguljär’. Kategorin innefattar prekära arbetare, de påstått egenanställda, odokumenterade arbetare (som är särskilt många på varven) och människor indragna i upplägg med många led av underleverantörer, vilka berövar dem på de rättigheter och skyddsnät som storföretagen erbjuder.

– Samtidigt är de ofta upplärda av det stora företag som de arbetar för, säger Chong Hye-won på Koreas metallarbetarfack KMWU.

Han uttryckte öppet tanken om att strejken skulle kunna vara olaglig

Den repression som ledningen på Daewoo utövade mot de strejkare som ockuperade platsen var våldsam. President Yoon, som beskrivit strejkande arbetare som likvärdiga ”Nordkoreas kärnvapenhot” (9) i farlighet, började tala om att skicka in kravallpolis för att få dem ur vägen.

– Han uttryckte öppet tanken om att strejken skulle kunna vara olaglig, återberättar Chong.

I Korea finns det otaliga inskränkningar i strejkrätten. I tillägg till ett förbud mot att ”obstruera affärer”, vilket är belagt med fängelsestraff, är det enbart tillåtet att strejka mot din egen arbetsgivare – ett krav som förvandlar upplägg med underleverantörer till en skyddande sköld för storföretagen.

– Att vara en facklig ledare innebär att någon gång hamna i fängelse, säger Yang Kyeung-soo, ordförande för den fackliga paraplyorganisationen KCTU. Han fick själv ett ettårigt fängelsestraff efter att ha organiserat en strejk under pandemin. Förbundet bildades 1995, och hans tolv företrädare har också fängslats.

Det mest sannolika utfallet är att våra kamrater kommer att behöva betala

Med detta problem i åtanke beslutade sig viceordföranden för de irreguljära arbetarnas fack på Daewoovarvet för en annan kampmetod: för att uppmärksamma allmänheten på den usla behandlingen av arbetare svetsade han en bur på en kubikmeter åt sig själv, och låste in sig i skrovet på en supertanker. Aktionen följer en lång koreansk tradition av att riskera den egna fysiska hälsan i syfte att markera mot arbetsgivares våld.

Förutsägbart nog utövade företaget påtryckningar på sin reguljära personal att inte stötta kontraktsarbetarna, vars krav påstods hota företaget. Argumentet vägde särskilt tungt eftersom den koreanska utvecklingsbanken, en offentlig institution, tillkännagivit sitt krav på full återbetalning av alla lån från Daewoo i det fall att strejken fortlöpte – i praktiken en dödsdom. Ursprungligen hade arbetarna krävt kompensation för de 30 procent av ersättningen som gått förlorad, men i slutändan nöjde man sig med en löneökning på 4,5 procent och ett löfte om framtida förhandlingar om uppläggen med underleverantörer.

Företaget vidtog juridiska åtgärder mot fem fackliga ledare, med krav på att de personligen skulle ersätta de förluster på 47 miljarder won (omkring 380 miljoner kronor) som orsakats av produktionsstoppet. De individer som utgjorde måltavlorna tjänade omkring en koreansk minimilön på 2 miljoner won per månad (drygt 16 000 kronor). Domstolarna har fortfarande inte avgjort om företagets krav är giltiga. ”Det mest sannolika utfallet är att våra kamrater kommer att behöva betala”, tror Chong.

Trots att frågan dyker upp gång på gång fortsätter den att överraska. Till och med fackliga aktivister i Korea är konfunderade: ”Varför vill fransmännen gå i pension tidigare? Här skulle vi arbetare hellre se att pensionsåldern förlängdes. Allra helst till 73.” Först utgick jag från att det skett en felöversättning – men problemet visar sig vara av institutionell och inte lingvistisk art. Pensionen här är nämligen något väldigt annorlunda från det system som fransmännen nyligen gick ut på gatorna för att försvara.

I Korea är den officiella pensionsåldern 60 år, men statlig pension betalas först från 65 års ålder. En full pension ligger på runt 30 procent av lönen i slutet av arbetslivet. Detta innebär vanligtvis att pensionärer tvingas in i fattigdom. Därför är nästan alla koreaner tvungna att arbeta efter pensionen, med jobb som är så prekära och dåligt betalda att det koreanska uttryck som är mest jämförbart med ”skitjobb” är ”gamlingsarbete”.

Självmordsfrekvensen bland personer över 80 i Sydkorea ligger på en chockerande nivå

60 år är den officiella ålder då företag kan göra sig av med sina anställda. Sedan 2010-talets mitt har regeringen dock implementerat ett system som ytterligare försvårar livet för äldre arbetare. Den tidigare hierarkiska modellen – ett arvegods från konfucianismen – innebar att lönen ökade i takt med den anställdes ålder. Men under det senaste årtiondet har regeringen i stället gjort det möjligt för företag att minska lönerna för äldre arbetare (i allmänhet från och med omkring 56 år), under förevändning att stötta sysselsättningen bland unga. Följaktligen innebär de sista åren av arbetslivet – det vill säga de som spelar roll för beräkningen av pensionen – krympande löner, som ibland skärs ned med så mycket som en tredjedel. I dag utgör människor över 65 hälften av landets fattiga (10), och självmordsfrekvensen bland personer över 80 i Sydkorea ligger på en chockerande nivå: 61,3 per 100 000 invånare (dubbelt så högt som bland människor mellan 75 och 85 i Frankrike). (11)

På rådhusets fasad i Seouls Seongbuk-distrikt hänger en banderoll som ingår i en kampanj för att motarbeta den oroväckande självmordsfrekvensen bland arbetslösa äldre, vilken är särskilt hög bland män: ”Om du känner en ensamstående man över 50, kontakta din stadsdelsförvaltning”.

– Det koreanska miraklet har du rakt framför dig, säger Yoon Yong-ju (som saknar släktband till landets president) när han välkomnar mig till sitt hem – en enrummare på omkring tre kvadratmeter, med en dörr inte högre än 130 centimeter.

Yoon har fått båda sina ben amputerade:

– Jag har tur nog att bo i ett av grannskapets mest bekväma byggnader. Jag har ett ljust och ganska stort rum.

Vi befinner oss i närheten av Seouls station, ett område där hyrorna är bland stadens högsta. Men inte i det här kvarteret, som är del av en kåkstad där överlevarna från Koreas ekonomiska mirakel strandat.

Till en början är det svårt att greppa det, men Yoon har rätt: hans boende är lyxigt jämfört med de rum som hyrs ut till fattiga för 190 000 won (motsvarande drygt 1 000 kronor) av hyresvärdar från rikemansdistriktet Gangnam. Summan är en fjärdedel av den ersättning som den koreanska regeringen ger de fattigaste. Dessa fönsterlösa rum är inte mer än 1,5 gånger 2 meter, och belägna i förfallna byggnader som ofta saknar uppvärmning.

– Vid tidpunkten för den asiatiska finanskrisen 1997 arbetade jag som grävare, berättar Yoon.

Det är inga skumma typer: det är människor som har arbetat hårt för att bygga upp landet igen efter kriget. Människor som gjort uppoffringar och övergivits av staten.

När den internationella valutafonden IMF påtvingade Korea ett hårt åtstramningsprogram tog arbetsgivare tillfället i akt för att säga upp arbetare och återanställa dem på korttidskontrakt.

– Jag gjordes överflödig av mitt företag. Jag föll snabbt in i fattigdom och alkoholism.

Yoon, som är diabetiker, förlorade så småningom sina ben till följd av beroendet.

– Jag kom till det här grannskapet med en tanke om att bara stanna ett par månader, för att få ordning på saker och ting. Det har gått 18 år.

Här bor omkring tusen människor.

– De är alla som jag, säger Yoon. Det är inga skumma typer: det är människor som har arbetat hårt för att bygga upp landet igen efter kriget. Människor som gjort uppoffringar och övergivits av staten. Ingen av oss får någon pension, för ingen av oss har bidragit tillräckligt.

Det finns mycket depression här

Yoon dricker inte längre; med stöd från en vän verksam som fotograf har han börjat måla i stället. Han har också blivit ordförande i den lokala grannskapsföreningen.

– Vi försöker hålla liv i kontakten mellan boende, så att människorna håller fast vid livsviljan. Det finns mycket depression här.

Under sin mandatperiod höjde president Moon Jae-in ersättningen till de fattigaste koreanerna.

– Och ögonblickligen höjde bostadsägarna hyran med samma mängd.

Mellan oktober 2016 och mars 2017 gav sig den koreanska befolkningen ut på gatorna för att protestera mot president Park Geun-hyes inblandning i en korruptionsskandal. Massrörelsen blev snart känd som Stearinljusrevolutionen. Demonstrationerna ledde till att Park avsattes, och i maj 2017 valdes Moon Jae-in till president. Genom sin bakgrund i det Demokratiska partiet, som är mindre högerlutande än de konservativa, förkroppsligade Moon ett hopp om en stärkt demokrati. Ett av hans löften väckte särskilt mycket förhoppningar: att få ett slut på osäkert arbete i den offentliga sektorn.

– På koreanska finns det ett uttryck som kan översättas som ”hoppets tortyr”, säger Jin Youngha, en facklig aktivist från paraplyorganisationen KCTU. Det innebär att dingla med ett löfte framför ögonen på folk, trots att du vet att det kommer att brytas. Det är vad som hände.

Under Moons besök grät några arbetare av lycka

Snart efter att han svurits in besökte Moon flygplatsen Incheon nära Seoul, för att visa för de prekära arbetarna i den offentliga sektorn att han tänkte stå fast vid sitt ord.

– Som i så många andra fall var de flesta människorna anställda av underleverantörer, som själva hade tidsbundna avtal med staten. När ett avtal avslutades med underleverantör A så tecknade staten ett nytt avtal med underleverantör B – och de anställda hos A sades upp.

Eftersom avgångsvederlag blir obligatoriska efter tolv månaders anställning varade de flesta kontrakten i elva månader.

– Under Moons besök grät några arbetare av lycka, berättar Jin. Han lovade att ”torka de prekära arbetarnas tårar”.

Men vad som egentligen hände var att Moon övertygade underleverantör B om att ta över underleverantör A:s anställda. Men arbetsvillkoren förändrades inte.

– Kontrakten har för det mesta förblivit kortare än tolv månader, och varje gång de förnyas betraktas människorna som nya anställda: de får inga ökade rättigheter, förklarade Jin. Det är sant att Moon tog bort en form av osäkerhet i arbetet, men han krossade samtidigt människors hopp om bättre arbetsvillkor. Är det framsteg?

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Översättning: Jacob Lundberg.

1. Jacob Fohtung, ”How South Korea became the ’most innovative country’ in the world”, 9 november 2021, Christensen Institute.
2. Maya Jaggi, ”Hallyu: ’cool Korea’ and the art of soft power”, Le Monde diplomatique, engelska upplagan, december 2022.
3. Yoon Ja-young, ”One in three Seoulites have a sexless life: study”, The Korea Times, 6 juli 2021.
4. ”Hours worked”, OECD Data.
5. Citerat i Nam Hyun-woo, ”Workweek reform plan likely to fizzle out”, The Korea Times, 25 mars 2023.
6. Lee Kyung-min, ”Business associations call for drastic changes to overtime regulations”, The Korea Times, 6 mars 2023.
7. ”Workers’ rights to work flexibly”, The Dong-a Ilbo, 7 mars 2023.
8. ”Return to overwork”, The Korea Times, 8 mars 2023.
9. ”Labor reform plan”, The Korea Times, 14 december 2022.
10. ”Korea Labor Policy Agenda 2020”, Korea Labor & Society Institute/Friedrich Ebert Stiftung, september 2020.
11. Frankrikes nationella suicidobservatorium, ”Tredje rapporten”, Forskningsdirektoratet, Studier, utvärderingar och statistik, Paris, februari 2021.