Jag följde likt många andra Niccoló Ammanitis i Sverige först utgivna bok, Jag är inte rädd, som följetong i P1 och den gav mersmak. Den nu utkomna Långt långt härifrån är hans andra roman och kom följaktligen ut i Italien innan nyss nämnda verk. Det märks.

Långt långt härifrån känns inte tillnärmelsevis så stark och färdig i sin form som sin efterföljare.

Upplägget i boken känns nästan filmiskt och liknar sättet Robert Altman satte ihop Raymond Carvers noveller i filmen Short Cuts.
Ett antal personer möts vid olika tillfällen i livet i en stad och vi får följa deras öden innan och efter detta slumpvisa möte sker.

Mycket riktigt har också Ammaniti gett ut en novellsamling – genren är honom långt ifrån främmande. Trådarna känns ofta för många och många lämnas irriterande dåligt uppföljda.

Mellan Rom och Pisa ligger den troligen fiktiva hålan Ischiano Scalo och det är ingen trevlig idyll på landsbygden direkt.
Det är ett svart, mörkt och imbecillt Italien som Ammaniti skildrar. I bakgrunden syns tydligt Berlusconi och hans tv-imperium som fördummar det stackars italienska folket.
Tutt-tv-showerna och showbiz ligger som hägrande mål bakom horisonten för alla de stackars medelitalienare som är trötta på sin vardag.

I boken får vi möta det stora svinet till vaktmästare, Italo, som går till horor varje kväll; hans son, den halvt fascistoide polisen Bruno; den alkoholiserade småbonden Mario som fysiskt pryglar och plågar sina barn känslomässigt och hans son Pietr, en drömmare som låter sig mobbas av skolans veritabla monster till skitungar.
Pietro är tillsammans med Graziano – strandraggaren som vunnit VM i strandragg med över 300 påsättningar och som yrke spelar Gipsy kings på sin gitarr för äldre tyska damturister – bokens huvudperson.

Dessa två delar på det mesta av utrymmet. I fokus står Pietros rädsla för sin far, sina mobbare och sin omgivning.

Hans kärlek till det inåtvända, studiet av grodor och andra kryp, cykling (ensam) och hans hund Zagor (som hans far hotat att skjuta om han en enda gång glömmer att stoppa in den i hundgården på natten).
Graziano är också ensam i världen, trots sina erövringar, efter att ha blivit lämnad av den yngre och snyggare go go-dansösen Erica, precis innan de ska gifta sig. Han flyttar in hos sin mamma i hemstaden och hon proppar honom full med mat i den mer missriktade kärleksförklaringen efter den andra.

Den enda sunda själen, som stiger över dessa sorgliga existenser, är lite typiskt överklassflickan Gloria, Pietros bästa vän.
Hon är snygg, smart och snabb i repliken, allt Pietro önskar att han var.
Hennes förädrar är relativt snälla mot henne, också det en dröm för den hunsade ynglingen. Överhuvudtaget skildras de arbetande människorna i byn överlag så svinaktigt att det i slutändan nästan leder till tristess.

Jag har svårt att tro att detta ska vara en rättvis bild av Landsbygdsitalien av idag men kanske är det heller inte meningen.
Drivkraften att synas men kanske ändå mer att fly från vardagens våld och tristess driver den unge Pietro till handlingar han aldrig trodde han var i stånd till. Graziano ställer också till det för sig genom att älska, svika och ångra sig – dock för sent. Och den mörka berättelsen slutar i samma mörker som den börjat.

Trots invändningar äger Ammaniti skickligheten att i detaljerna måla upp bilder som i allt väsentigt känns realistiska. Han har god känsla för typer och stereotyper i det italienska samhället och använder sig av dessa i sina skickliga karaktärsskildringar. Sexualiteten i boken är rå, rak och i stil med resten av skildringarna mörk och desperat.
Ibland får man hämta andan för att orka med, men precis när man är på väg att ge upp prickar Ammaniti in en samtidsföreteelse så klockrent att man hänger kvar. Som till exempel när de haschrökande vänsterungdomarna från miljonärsvillan kommer åkande förbi Ischiano Scalo i farsans lånade Mercedez.

Den kostar mer än flera årslöner för den bilintresserade men fattige och desperate polisen Bruno Miele som stoppar dem för fortkörning. Gissa om han lägger band på sig när han ska utföra arresteringen?