Kultur 17 juni, 2003

Mörk berättelse om Italien

Jag följde likt många andra Niccoló Ammanitis i Sverige först utgivna bok, Jag är inte rädd, som följetong i P1 och den gav mersmak. Den nu utkomna Långt långt härifrån är hans andra roman och kom följaktligen ut i Italien innan nyss nämnda verk. Det märks.

Långt långt härifrån känns inte tillnärmelsevis så stark och färdig i sin form som sin efterföljare.

Upplägget i boken känns nästan filmiskt och liknar sättet Robert Altman satte ihop Raymond Carvers noveller i filmen Short Cuts.
Ett antal personer möts vid olika tillfällen i livet i en stad och vi får följa deras öden innan och efter detta slumpvisa möte sker.

Mycket riktigt har också Ammaniti gett ut en novellsamling – genren är honom långt ifrån främmande. Trådarna känns ofta för många och många lämnas irriterande dåligt uppföljda.

Mellan Rom och Pisa ligger den troligen fiktiva hålan Ischiano Scalo och det är ingen trevlig idyll på landsbygden direkt.
Det är ett svart, mörkt och imbecillt Italien som Ammaniti skildrar. I bakgrunden syns tydligt Berlusconi och hans tv-imperium som fördummar det stackars italienska folket.
Tutt-tv-showerna och showbiz ligger som hägrande mål bakom horisonten för alla de stackars medelitalienare som är trötta på sin vardag.

I boken får vi möta det stora svinet till vaktmästare, Italo, som går till horor varje kväll; hans son, den halvt fascistoide polisen Bruno; den alkoholiserade småbonden Mario som fysiskt pryglar och plågar sina barn känslomässigt och hans son Pietr, en drömmare som låter sig mobbas av skolans veritabla monster till skitungar.
Pietro är tillsammans med Graziano – strandraggaren som vunnit VM i strandragg med över 300 påsättningar och som yrke spelar Gipsy kings på sin gitarr för äldre tyska damturister – bokens huvudperson.

Dessa två delar på det mesta av utrymmet. I fokus står Pietros rädsla för sin far, sina mobbare och sin omgivning.

Hans kärlek till det inåtvända, studiet av grodor och andra kryp, cykling (ensam) och hans hund Zagor (som hans far hotat att skjuta om han en enda gång glömmer att stoppa in den i hundgården på natten).
Graziano är också ensam i världen, trots sina erövringar, efter att ha blivit lämnad av den yngre och snyggare go go-dansösen Erica, precis innan de ska gifta sig. Han flyttar in hos sin mamma i hemstaden och hon proppar honom full med mat i den mer missriktade kärleksförklaringen efter den andra.

Den enda sunda själen, som stiger över dessa sorgliga existenser, är lite typiskt överklassflickan Gloria, Pietros bästa vän.
Hon är snygg, smart och snabb i repliken, allt Pietro önskar att han var.
Hennes förädrar är relativt snälla mot henne, också det en dröm för den hunsade ynglingen. Överhuvudtaget skildras de arbetande människorna i byn överlag så svinaktigt att det i slutändan nästan leder till tristess.

Jag har svårt att tro att detta ska vara en rättvis bild av Landsbygdsitalien av idag men kanske är det heller inte meningen.
Drivkraften att synas men kanske ändå mer att fly från vardagens våld och tristess driver den unge Pietro till handlingar han aldrig trodde han var i stånd till. Graziano ställer också till det för sig genom att älska, svika och ångra sig – dock för sent. Och den mörka berättelsen slutar i samma mörker som den börjat.

Trots invändningar äger Ammaniti skickligheten att i detaljerna måla upp bilder som i allt väsentigt känns realistiska. Han har god känsla för typer och stereotyper i det italienska samhället och använder sig av dessa i sina skickliga karaktärsskildringar. Sexualiteten i boken är rå, rak och i stil med resten av skildringarna mörk och desperat.
Ibland får man hämta andan för att orka med, men precis när man är på väg att ge upp prickar Ammaniti in en samtidsföreteelse så klockrent att man hänger kvar. Som till exempel när de haschrökande vänsterungdomarna från miljonärsvillan kommer åkande förbi Ischiano Scalo i farsans lånade Mercedez.

Den kostar mer än flera årslöner för den bilintresserade men fattige och desperate polisen Bruno Miele som stoppar dem för fortkörning. Gissa om han lägger band på sig när han ska utföra arresteringen?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes 15 maj, 2024

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

För att täcka välfärdens behov av arbetskraft behöver villkoren förbättras, skriver Per Sicking. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Utrikes 15 maj, 2024

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

I väntan på att registreras av Worldcoins ögonskanningsapparater. Foto: Jon Weman.

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2024

Tältprotester vid flera svenska universitet

Demonstranter har slagit läger vid Stockholms universitet för att kräva att universitetet avbryter sina samarbeten med Israel. Foto: Peter Eriksson.

Studentprotesterna mot Israels krig i Gaza har nått Sverige. På tisdagsmorgonen slogs tältläger upp vid flera universitet och högskolor runt om i landet, med krav om att lärosätena bryter sina akademiska samarbeten med Israel och fördömer dödandet av civila i Gaza.

Tidigt på tisdagsmorgonen satte ett 20-tal aktivister upp tält på Stockholms universitets campusområde Frescati. Vid tältlägret syns en banderoll med texten ”Israel is committing genocide – ceasefire now” (”Israel begår folkmord – vapenvila nu”). Strax intill står fyra poliser vid en svart skåpbil. På en gräsplätt utanför Bloms hus, där rektorsämbetet finns, står ett dussintal tält uppställda och omkring 25 demonstranter har samlats i en ring, vissa iklädda Palestinaflaggor och sjalar. 

Klimataktivisten Greta Thunberg är en av demonstranterna som talar i ringen. Vid utkanten står flera journalister som försöker höra vad som sägs i gruppen, men de blir snabbt ombedda att backa.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare/Opinion 14 maj, 2024

Nu återupplivar Jimmie Åkesson nazisternas ”dolkstötslegend”

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson anklagar i sitt vårtal Socialdemokraterna för att ha stuckit en dolk i det svenska folkets ryggar. Foto: Christine Olsson/TT.

‘Jag hatar er‘, sade Jimmie Åkesson i sitt vårtal, och anklagade Socialdemokraterna för att ha satt en dolk i ryggen på svenska folket. Men frågan är om nazistiska konspirationsteorier oroar Tidökollegorna. De är ju inte måltavla för våldsmetaforerna.

Den 4 maj höll Jimmie Åkesson sitt årliga vårtal på Långholmen i Stockholm. Det mesta av innehållet var bekant. Han hyllade ”nationell solidaritet” som en motvikt till ”vänsterliberalernas” prioritering av andra folk. Han upprepade tanken att det finns en ”övre gräns” för Sveriges vapenstöd, då det gäller att ta ansvar för skattebetalarnas medel.

Men huvuddelen handlade förstås om invandring och brottslighet. Först då började han tala fritt och eldigt, och jublen steg när han dundrade:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 maj, 2024

Eden Golan fick sjunga till slut. Men många palestinska artister förföljs. Foto: Martin Meissner/AP.

Det är mördandet av civila som dödar musiken, inte protesterna.

När Eden Golan gick upp på scenen i bandageklänning framför en brinnande sol och sjöng om att överleva en orkan tänkte jag att hon kunde vinna, även om inramningen var lite väl normporrig. När hon väl stod där förtjänade hon, precis som Hynek Pallas påpekar, ett respektfullt bemötande och en branschmässig bedömning. Inte ens det faktum att hennes medborgarskap är israeliskt är ett problem. 

Men anledningen till att det samlades tusentals människor i Hyllie i helgen handlade inte om en kulturell bojkott av en enskild kulturutövare, utan om en moralisk – för att hon tävlar för ett land. Ett budskap om att man inte kan sjunga för ett land som samtidigt fängslar, tystar och dödar palestinska artister och andra civila.

Att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.

Bara dagar efter 7 oktober arresterades den populära artisten Dalal Abu Amneh efter att hon postat orden ”Bara Allah är segraren” på X tillsammans med en palestinsk flagga. Efter att hon släpptes och nyheten läckte ut har hon haft 85 demonstrationer utanför sitt hem. Något brott gick inte att styrka, men artistens och hennes familjs liv slogs i spillror. Abu Amnehs fall är bara ett i raden. Som en artikel visar i magasinet 972 kränks artisters yttrandefrihet återkommande, deras låtar stryks från radiostationer och de utsätts för polisens hembesök ofta bara för att de uttryckt solidaritet med folket i Gaza eller mot Israels brutala angrepp. Men att sjunga och skriva om sådant som gör ont är precis vad konsten gör.

I Göteborgs-Posten 12 maj skriver Hynek Pallas att det under ytan i Palestinarörelsen finns en ständigt lurande antisemitism. Det är förvisso riktigt att man aldrig och ingenstans kan slappna av inför lockelsen i att peka ut och demonisera de evigt nomadiserande judarna, något som ligger nära till hands för makthavare som medel för att avleda uppmärksamheten från dysfunktionellt ledarskap. Men när Pallas liknar Nooshi Dadgostars påpekande om den israeliska arméns brutalitet vid antisemitiska föreställningar om blodtörstiga judar, riskerar det att tömma begreppet antisemitism på dess innebörd. Frontalangrepp av det här slaget blir ett verktyg för att skrämma samtalet om folkrätt till tystnad. Det sker redan i full skala i Tyskland, där ett klimat utvecklats i vilket judiska fredsaktivister anklagas för antisemitism av nazisternas barnbarn. Ska det bli så här nu också? Dessutom undrar man vem det egentligen är som skrämmer svenska judar till att stanna inomhus, med tanke på att protesterna blev så fredliga. Är det inte dags att ställa frågan om vilket ansvar den borgerliga pressen bär för att människor är rädda?

Läs mer

Upplevelser av antisemitism och rasism får aldrig förminskas. Därför känner jag en lättnad över att schlagerhelgen tycks ha gått lugnt till och även om vissa röster från höger velat ge en annan bild. Trots L-politikern Gulan Avcis varning om att ”vi kommer att få se den värsta sortens antisemitism”, KD:s EU-valskandidat Alice Teodorescu Måwes ord om att hon ”får ont i magen av alla incidenter”, eller ledarskribenten Tove Lifvendals armageddon-profetior, så hittar jag ingen substans för det i nyhetsflödet. Själv har jag inte gjort någon hemlighet av mitt ursprung och jag bär också min davidsstjärna tydligt och är ordentligt insyltad i den anklagade vänstermiljön. Någon antisemitism har jag gudskelov inte drabbats av, bortsett från obehagliga påhopp från israelflaggsförsedda konton som anklagar mig för självhat och för att vara en ”kapo”, det vill säga en jude som vaktar andra medjudar i ett koncentrationsläger och som därför åtnjuter en något högre status, men som till sist också mördas. En form av antisemitism så god som någon. 

I brist på bevis för det påstått massiva hatet mot Malmös judar vänds i efterhand blickarna mot juryn. Här kan man bli konfunderad över en musikaliskt helt omotiverad nolla, vilket inte kan tolkas som något annat än en markering. Här har nog juryn ändå misstolkat sitt uppdrag. Det går helt enkelt inte att först acceptera villkoren för tävlingen, det vill säga att ett krigförande land representeras i en musiktävling, för att sedan passivt-aggressivt signalera med en rätt så ickediskret gest. Universalexperten Magnus Ranstorp var snabb med att uppmärksamma och sprida den politiska undertonen, försedd med namnen på alla jurymedlemmar, till sina drygt 100 000 följare. SVT:s strategi om politikfri musikfest blev i stället en enda Pang i bygget-sketch om att inte nämna kriget. 

Jag blir inte förvånad om många i framtiden kommer att minnas det som att de våren 2024 stödde eller deltog i protesterna mot eurovisionstävlingen och att det fredliga motståndet i backspegeln kommer att ses som en hyllning till den fria konsten och musiken och dess obändiga kraft att vara gränslös och outtröttligt illojal mot makthavare. Ändå är skadan som den ser ut måndagen efter större än den goda viljan. Det var ett felaktigt beslut av Sveriges television att inte följa sin policy och inte inkludera krigförande länder. Det är mördandet av civila som dödar musiken, inte de som protesterar. 

Jag förstår dem som kallar Eden Golan modig. Men jag tycker att det hade varit modigare att avstå. 

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 13 maj, 2024

Ett ”du” i upplösningstillstånd

Pooneh Rohi har tidigare getts ut på Ordfront förlag. Diktdebuten är utgiven på Pamflett. Foto: Johanna Sundström.

När romanförfattaren Pooneh Rohi diktdebuterar blir utgångspunkten migration och moderskap. Lejla Cato imponeras av det hypnotiska språket, men hade önskat mer av det oförutsägbara.

Genljud får mig att tänka på allt det självklara – hem, vanor, språk, landskap – som i ett kan försvinna. Hur kommer man förbi en så omfattande förlust? Den frågan är en orsak till att många verk som skildrar postmigration är nostalgiskt tillbakablickande. Men litteratur kan också, magiskt nog, göra det frånvarande närvarande.

Pooneh Rohis diktdebut tar vara på den förmågan. Fysiskt är Genljud, för att vara lyrik, en omfattande bok. Med sina dryga 400 sidor av korta dikter, alla strikt hållna mellan en och sju rader och placerade på uppslagets högra sida, påminner boken om Linnea Axelssons diktepos Ædnan. Det fysiska anslaget, att här är en diktsamling som tar plats, är inte utan betydelse. Både Axelsson och Rohi skriver om det som har tystats. Axelsson genom att berätta samers moderna historia i ett kolonialt Sverige; Rohi genom att göra själva tystandet. Det låter som en motsägelse, men Genljud befinner sig i det akuta nu då språk och kropp, ja, själva jaget, upphör.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 12 maj, 2024

Hoppet ligger i ickevåldet

Även i Sverige protesterades det mot det riggade belarusiska valet i augusti 2020. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

I boken ”Lukasjenkas land” sammanfattar Belaruskännaren Martin Uggla 25 års arbete. Det är en berättelse om modiga människorättsförsvarare och lärdomar om det fredliga motståndets kraft.

Vid Nobelbanketten i Oslo 2022 träffade Martin Uggla den ofrivilliga belarusiska oppositionsledaren Svjatlana Tsichanovskaja. Efter att hennes make Sergej Tichanovskij häktats kort före sista dagen för att anmäla sig som presidentkandidat i valet 2020 ställde Svjatlana upp i hans ställe. Häktningen förvandlades så småningom till ett långdraget fängelsestraff, och i dag tillåts han bara ta emot brev från barnen och sin mor.

Att svensken Martin Uggla (bilden) befann sig vid ett bord med belarusiska demokratiaktivister är inte märkligt. I snart 25 år har Martin Uggla engagerat sig i den belarusiska demokratirörelsens öde, och bjöds in av organisationen Vjasnas grundare Ales Bjaljatski när de tog emot fredspriset, tillsammans med ryska Memorial och ukrainska Center for Civil Liberties.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Kultur 11 maj, 2024

Småfifflartrivsel på vischan

Thomas Korsgaards skildringar av danska avfolkningsbygder har gjort honom till en av Danmarks intressantaste samtida författare. Foto: Simon Klein Knudsen.

Fäder lär söner att dricka grogg och tjejer som sminkar sig för mycket kallas ”luder”. Rasmus Landström plöjer en trilogi och spårar upp en ny litterär trend.

2021 publicerades danska Thomas Korsgaards debut Om någon skulle komma förbi på svenska. Romanen handlar om en familj småfifflare och välfärdsdrottningar i en gudsförgäten del av Jylland och beskrivs av förlaget som en ny typ av landsbygdsskildring. I centrum står Tue, på väg mot gymnasiet, och hans pappa, den charmiga despoten. Någon nyskapande roman är det knappast, men en ovanligt välskriven debut av en författare med förmågan att på samma gång framkalla stereotypa och komplexa karaktärer. I en oförglömlig scen slipar pappan en spade, bryter bort listerna och klyver panikslagna råttor på linoleummattan. Vilket är talande för hans blandning av noggrannhet och vårdslöshet. Det var som att en ung Bukowski dumpit ned i det småberusade och högerpopulistiskt ”glada” Danmark.

I dagarna publiceras uppföljaren på boken, med en lika otymplig titel som debuten, En dag kommer vi att skratta åt det, i skicklig översättning av Helena Hansson. Det har mörknat i Korsgaardsland: modern mjölkar staten på pengar för en arbetsskada, har en otrohetsaffär och spelar nätpoker. Fadern har blivit demonisk av svartsjuka och våldet hänger runt honom som en atmosfär. Tue har börjat gymnasiet, dejtar män och deltar emellanåt i fylleslag i bedagade gympasalar. Det vore inte Korsgaard om allt detta sociala mörker inte sänktes ned i sommarlovets solljus, där företrädare för Danskt Folkeparti ler från höbalarna längs vägkanten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Inrikes 11 maj, 2024

Kriminolog: ”Visitationszoner ger bara problem”

Poliser visiterar demonstranter i Malmö 2019. Foto: Johan Nilsson/TT.

Visitationszoner, hårdare övervakning och strängare straff är Tidöpartiernas sätt att visa väljarna att de bekämpar brottsligheten. Men deras kriminalpolitik kommer bara fortsätta att förvärra samhällsklyftorna, anser kriminologen Janne Flyghed.

Tidöpartiernas hårdare tag mot brottslighet fortsätter i och med visitationszonerna, som polisen häromveckan fick rätt att börja införa. På polisens utvalda platser kan nu vem som helst kroppsvisiteras utan konkret brottsmisstanke. Detta gäller även barn. Enda kravet är att visiteringen kan rättfärdigas efteråt.

Men lagändringen kommer att göra minimal skillnad, menar Janne Flyghed, professor emeritus vid Kriminologiska institutionen på Stockholms universitet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Ledare 10 maj, 2024

Sjukvårdskrisen slår hårdast mot glesbygden

Hannes Vikberg protesterar utanför Karolinska sjukhuset i Huddinge, den 25 april 2024. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Att sätta stopp för hyrsjuksköterskorna räcker inte. Om man vill behålla den fasta personalen måste man också förbättra vårdens arbetsvillkor och löner.

Sjuksköterskan Niklas hade jobbat på kirurgen på Region Blekinge i tio år när han häromåret fick en hjärtinfarkt, bara 50 år gammal. Med åren hade Niklas sett hur belastningen på kirurgen ökat, samtidigt som hans hälsa blev sämre och sämre trots ett i övrigt hälsosamt liv. Läkaren som opererade honom konstaterade att infarkten berodde på stress och uppmanade honom att byta jobb.

”Jag älskar kirurgi och hade arbetsförhållandena varit bättre hade jag stannat. Att jag sade upp mig har räddat mig”, säger Niklas till P4 Blekinge.

Den stress och extremt höga arbetsbelastning som Niklas upplevde är tyvärr verkligheten för en stor del av landets vårdpersonal. Det är också bakgrunden till den övertidsblockad på samtliga regioner i landet som Vårdförbundet inledde häromveckan.

Det säger en hel del om läget i vården att det blir svårt att klara bemanningen bara för att personalen säger att man inte kommer att jobba övertid. Men att det blir tufft kommer knappast som någon överraskning. Krisläget i vården har byggts upp under lång tid, även om insikten har kommit alldeles för sent.

Samtliga regioner planerar nedskärningar eller avgiftshöjningar och alla regioner utom tre budgeterar för ett underskott under 2024. Och trots att sjukvården skriker efter personal tar sig nedskärningarna paradoxalt nog ofta uttryck i personalneddragningar. Över 5 000 tjänster riskerar att försvinna, enligt en kartläggning som DN gjort.

Inflationen har förvisso gjort sitt för att förvärra läget, men den ekonomiska utvecklingen för regionerna har gått åt fel håll en väldigt lång tid. Personalbrist kostar nämligen pengar.

De senaste åren har kostnaderna för hyrpersonal ökat drastiskt i många av landets regioner. I slutet av 2023 såg man en viss minskning av hyrkostnaderna på totalen, till följd av att många regioner beslutat om åtgärder som hyrstopp och nya schemamodeller. Nyligen tecknades också ett nytt nationellt avtal för hyrpersonal i vården för att få ned kostnaderna.

Men trots det nya hyravtalet är det uppenbart att regionerna ändå inte har jämlika förutsättningar att hantera det monster som hyrberoendet har blivit.

För de regioner som har svårare att rekrytera personal blir det också svårare att bryta sig ut ur den onda spiralen. Även om totalkostnaderna för hyrpersonal som sagt gått ned något det senaste halvåret finns det ett tydligt mönster kring vilka regioner som fortsatt kämpar.

Glesbygdslänen har svårare att hitta personal än storstadsregionerna, och ju mer de fastnar i hyrberoendet desto svårare blir det att vända utvecklingen.

I Stockholm, Västra Götaland och Skåne var hyrkostnaderna dryga 2 procent av de egna personalkostnaderna under 2023. I Västernorrland, å andra sidan, är andelen 18,3 procent. Där vittnar hyrpersonal till Sundsvalls Tidning om att man inte ens ser det som ett alternativ att ta en fast tjänst hos regionen för att villkoren är så mycket bättre som bemanningsanställd, medan regionrådet Elina Backlund Arab (S) menar att regionen blivit ”utpressad” av bemanningsbolagen.

Även i regioner som Norrbotten, Gotland, Jämtland Härjedalen och Gävleborg är hyrberoendet påtagligt. Flera av dessa regioner har också, tvärtemot den nationella trenden, haft ökade hyrkostnader under sista kvartalet 2023, enligt en kartläggning från SVT.

Att det ser ut så här är ingen slump. Trots att hälso- och sjukvårdslagen har mål om en vård på lika villkor för hela befolkningen kämpar glesbygdslänen med andra förutsättningar, som längre avstånd, lägre skatteintäkter och en äldre befolkning.

Framför allt har glesbygdslänen svårare att hitta personal än storstadsregionerna, och ju mer de fastnar i hyrberoendet desto svårare blir det att vända utvecklingen.

Det är i slutändan det här som Vårdförbundets blockad handlar om: Att sätta ljuset på hur förödande personalbristen är för sjukvården. För att inte Niklas i Blekinge, och hans kollegor över hela Sverige ska behöva offra sin hälsa, så måste villkoren och arbetstiderna bli bättre. Det kräver ett omtag för hur välfärden finansieras.

Men ett sådant omtag kräver också en insikt om att glesbygdslänen i dag betalar det högsta priset för kompetenskrisen i vården. Annars blir ambitionen om en jämlik vård en önskedröm.