I Kiruna rapporterades i dagarna att resandet med kollektivtrafiken ökat med hela 70 procent sedan september 2011 när kommunen införde gratis kollektivtrafik. Det enda resenären behöver betala är ett plastkort som kostar 100 kronor per år. Kravet, som Vänsterpartiet ställde för att bilda en majoritet med Socialdemokraterna och Samelistan, kostar kommunen cirka tre miljoner kronor om året. Det är inga astronomiska siffror i en kommunal budget och fler skulle kunna ha råd med denna satsning.
Runt om i Sverige och världen finns en rad städer som har satsat på gratis eller mycket billig kollektivtrafik. Det fungerar oftast mycket väl och gemensamt för försöken är att resandet med kollektivtrafiken ökar betydligt. Ändå finns ibland en skepsis till att driva frågan hårt, också bland vänsterpolitiker. Kan det verkligen fungera? Har vi råd? Behöver inte vården pengarna?

Den som försvårar ett sorts resande har ett ansvar att förenkla ett annat. Enligt beprövad teori lär sig människor ett nytt beteende bäst om det finns både piska och morot. Om det ska vara så att vi ska åka mindre bil så måste våra politiker förstå att de inte bara kan arbeta med piskan (hög bensinskatt, höga bensinpriser, bilskatter och parkeringsavgifter). Det krävs också en rejäl morot (hög turtäthet och låga eller inga kostnader i kollektivtrafiken) för att människor ska komma över sin bekvämlighet och låta bilen stå i högre grad.
Så länge som Sverige har en borgerlig regering kan vänstern inte satsa på järnvägen i den utsträckning som den vill men lokaltrafiken ligger inom politikens räckhåll i ett antal kommuner.
I Region Skåne tog Vänsterpartiet 2011 fram en intressant och tankeväckande rapport 2011 som föreslog Skåne som plats för ett treårigt försök med offentligt finansierad kollektivtrafik, för klimatets och rättvisans skull. För det är ju också så att de som har minst resurser i samhället utnyttjar kollektivtrafiken mest. Nu blev det tyvärr inte verklighet.
Frågan om gratis kollektivtrafik, nolltaxa, har flera saker som gör den till en tydlig och bra lokal vinnarfråga för Vänsterpartiet. Den är konkret och utgör ett tydligt bidrag till kampen mot de klimatförändringar som människor ofta inte tror sig kunna påverka själva. Den bidrar med något positivt i stället för något negativt, en inte oviktig kvalitet för en miljösatsning. Den är en kollektiv lösning på ett gemensamt problem, vilket inte bara är god Vänsterparti-politik utan också en nödvändighet för att lösa klimatproblemen. Den sätter gemensamt politiskt handlande före privatmoral och är lätt att förklara. Den är omfördelande, både mellan hög och låginkomsttagare och mellan kvinnor och män.

Problemlösningarna i det framtida Sverige måste byggas gemensamt. En gång ansågs nästan allt möjligt i Sverige, i dag anses i princip allt utom nya skattesänkningar omöjligt. Till exempel skulle förslag om skattefinansierat dagis och betald föräldraledighet skrattas ut om de lades idag. I många europeiska länder anses sådant som ouppnåeliga utopier. Att en fråga i debatten anses omöjlig behöver inte vara skäl att avstå från den.
En kostnadsfri och förbättrad kollektivtrafik skulle kunna läggas i den typ av ”grön New Deal” som det så ofta talas om som vänsterrecept mot krisen och arbetslösheten. Tillsammans med satsning på järnvägen och klimatvänlig ombyggnad av lägenheter i Sverige skulle det kunna bli en del av den ”berättelse” som så många anser att vänstern och socialdemokratin saknar. Här bör också möjligheten ses över att från statlig gynna en utveckling mot nolltaxa i kollektivtrafiken.
I dagens teoretiska vänsterdiskussioner finns intressanta teorier om att våra samhällen och städer i framtiden måste bygga på fler så kallade allmänningar, fria från både kommersialism och avgifter. I ett sådant perspektiv passar nolltaxan utmärkt.

Not. New Deal, Den nya given, var USA:s president Franklin D. Roosevelts reformprogram från 1933, som genom att skapa arbetstillfällen för de arbetslösa syftade till att häva den allt djupare depression som hade börjat med börskraschen på Wall Street 1929.
Källa: Wikipedia.