Regeringsförhandlingarna är nu inne på sin femte vecka, och slog i tisdags rekord för de längsta i modern dansk historia. Medan det är fortsatt osäkert hur den slutliga regeringskoalitionen kommer att se ut, råder inga tvivel om riktningen: från mittenvänster tvärt högerut. Här hittar vi den mytomspunna Mitten i dansk politik – där både Venstre, De radikale, Socialdemokraterna och nu även Moderaterna försöker placera sig.
Det har tydligen kommit som en överraskning för många att Socialdemokraterna nu också tar konsekvenserna av sin mitten-högeridentitet, och försöker hitta en kompromissregering med de borgerliga. Enhedslistens Pelle Dragsted kallar det ett ohederligt dubbelspel, medan Alternativets politiska talesperson är ”på väg att koka över” i ren besvikelse över regeringens högeravvikelse. Socialistisk Folkepartis Pia Olsen Dyhr håller upp ett hoppfullt fikonlöv om att skilsmässan är tillfällig och att Socialdemokraterna ska försöka reparera det rödgröna förhållandet när den borgerliga flirten är över.
Men varför är vänsterpartierna så häpna? De hörde tydligen inte det tal Mette Frederiksens höll nyligen, där hon betonade att ”nio av tio avtal är brett ingångna i Folketinget. Tvärs över den politiska mitten”. Även den intervju i Jyllands-Posten där Frederiksen klart och tydligt sade att hon var ville bilda regering över mitten, verkar ha flugit över deras huvuden.
Man kan kritisera Socialdemokraterna för mycket, men det har inte rått några tvivel om vilken riktning partiet har velat gå det senaste halvåret. Det är inget bedrägeri – partiet håller bara löftet man gick till val på. Överraskningen är förmodligen ett uttryck för irritation över denna nya politiska verklighet. Men något förräderi är det inte.
Irritationen är dock begriplig. Socialdemokraternas kursändring kommer att få stora konsekvenser för många människor, som redan var pressade av inflationen och ett allt mer påtagligt klassamhälle.
Till exempel ligger avtalet om att ge extra barnbidrag till de mest utsatta nu på skärbrädan till årets slut, tillsammans med 48 andra lagförslag som inte går att rösta igenom medan regeringsförhandlingar pågår. Att detta kommer att ge tusentals barnfamiljer en tuff start på 2023 – Rädda Barnen varnar för att många nu tvingas välja mellan kläder och mediciner – ändrar inte Socialdemokraternas beslut. För karriärpolitikern Peter Hummelgaard, som själv aldrig kommer att känna konsekvenserna av den nya politiska kursen, kan sådana kritiska invändningar tvärtom avfärdas som taktiska upptåg.
Många hade kanske föreställt sig att status quo kunde bibehållas och att den knappa majoriteten för det röda blocket kunde innebära fyra år med samma regerings- och stödpartikonstellation som tidigare. Kanske hade de många socialdemokrater som firade en ”röd majoritet” som ett landslagsresultat på valdagen glömt, att det inte längre var deras ambition att söka stöd hos vänstern. Eller så gällde glädjen att de borgerliga partierna inte kan komma runt dem i de kommande förhandlingarna; ett firande av makten i sig.
Hur som helst måste också den parlamentariska vänstern nu erkänna att det inte finns något rött block i dansk politik. Den socialdemokratiska självförståelsen som ett rött parti – här uppfattat som ett parti som i första hand orienterar sig mot arbetarklassens intressen – var redan svår att ta på allvar. Men det skulle gynna vänsterparlamentariker att också inse att det inte finns någon intressegemenskap mellan dem och myriaden av borgerliga medelklasspartier. Som Harry S. Truman sade: Om du vill ha vänner i politiken, skaffa en hund.
I stället för att hoppas på att få återvända till en ljummen socialdemokratisk parrelation måste den danska vänstern presentera ett radikalt alternativ.
Kristider gör det möjligt att tänka visionärt. Socialdemokraternas högerglidning lämnar utrymme att skissera en annan samhällsvision än mittens sömniga sysslolöshet. Högern har redan börjat tänka i dessa banor: här är kraven som vanligt skattesänkningar, nedskärningar och mer ojämlikhet. Vänstern måste vara minst lika ambitiös, och våga sätta en annan agenda. Pensionsåldern ska sänkas, inte höjas. Arbetsveckan borde som längst vara 30 timmar. Glöm tekniska förslag om ytterligare beskattning av supervinster och yrka i stället på ett mål om att förstatliga hela energisektorn – som de brittiska socialdemokraterna för övrigt har gjort. Kom med förslag om att förstatliga bankerna och låt oss diskutera vad maxlönen ska vara. Vem är den första som lägger fram ett förslag om att man bara får äga en bostad per familj som ett svar på de giriga kapitalfondernas intåg?
Kort sagt, låt oss höja ambitionsnivån som svar på socialdemokraternas högersväng, i stället för att slösa tid på indignation och röda blockillusioner. Med en sådan styrkeposition kan det till och med bli så att Socialdemokraterna någon gång kommer krypande tillbaka.
Morten Hammeken är chefredaktör för danska tidningen Solidaritet.
Översättning av Leonidas Aretakis.
