”Taggad Ashton gav svar på tal” (SvD), ”Ashton kryssade lugnt förbi frågor om Irakkrig och ”ungdomssynder” (TT/DN/SVT). Så lyder de uppskattande orden den 11 januari 2010.
Den tre timmar långa utfrågningen av The Baroness of Upholland, Catherine Ashton, EU:s kommande utrikesminister gick uppenbarligen bra. Att 27 regeringschefer ställt sig bakom hennes namn i en komplicerad förhandlingslösning gör det också högst osannolikt att någon annan får jobbet.

Plötsligt har vi alltså en ny utrikesminister. På ett sätt som inte ägt rum sedan den allmänna rösträttens införande. För inget val har ju ägt rum – ingen sida har besegrats. Hur fiktivt valet i en parlamentarisk demokrati än kan kännas är det ju en viktig sak att det åtminstone finns två sidor. Men i EU finns det oftast bara en sida. Den har nu vunnit.
Sedan Maastrichtavtalet 1992 har EU formellt en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Men efter Lissabonfördraget 2009 skall det verkligen bli en gemensam politik. Under de närmsta åren är det Catherine Ashtons jobb att börja forma en EU-linje. Carl Bildt är i frågor som EU anser sig äga, hennes underordnade – Ashton är ordförande över EU:s alla 27 utrikesministrar som sammanträder i Rådet för utrikesfrågor. Dess uppgift är att utforma unionens yttre åtgärder enligt strategiska riktlinjer som Europeiska rådet fastställer och säkerställa samstämmighet i unionens åtgärder. Men just titeln ”utrikesminister”, som fanns med i EU-konstitutionen upprörde för många. Istället heter titeln nu, den ”Höge representanten för utrikesfrågor och säkerhetspolitik”. Det är dock så långt och krångligt att alla kallar Ashton EU:s ”utrikesminister”.

I bygget av den Europeiska unionen är på många sätt utrikespolitiken det sista steget. EU har redan de facto övertagit större delen av medlemsländernas lagstiftning och politik. Även om de flesta medborgare i EU-länder inte ser sig primärt som EU-medborgare, ser EU sig självt som en enhet. De senaste åren har frasen att EU är en av världens största ekonomier med en halv miljard invånare trummats in noggrant. Men just utrikespolitiken, som gör EU till en politisk aktör i världen, har saknats. Man har sagt: EU är en ekonomisk jätte, men en politisk dvärg. Nu ska det ändras.

Under utfrågningen berättade Catherine Ashton att hennes första prioritet blir att bygga upp motsvarigheten till ländernas utrikesdepartement, EU:s European External Action Service (EEAS).
EEAS är en ”möjlighet som bara kommer en gång i vår generation att bygga något som för samman alla delar i vårt engagemang – politiskt, ekonomiskt och militärt – för att implementera en sammanhängande strategi”. EEAS blir en egen institution vid sidan av kommissionen, parlamentet och ministerrådet, en koloss med tusentals tjänstemän och diplomater. De ska skapa den nya EU-linjen, som både ska sprida ”europeiska värden” och bevaka ”Europas intressen”.

Att ”bevaka europeiska intressen” fick en mycket direkt roll redan i Ashtons inledningsanförande i måndags:
– Jag (sic!) ämnar spela en aktiv roll i Ukraina, där presidentvalet är på väg, och där europeiska intressen, inklusive energiintressen, klart står på spel.
EU kommer ha tydliga intressen i hela Medelhavsområdet, och i de forna sovjetstaterna. I en lite mer luddig framtid finns Afghanistan och Pakistan, Iran, Mellanöstern, Somalia och Jemen bland EU:s högsta prioriteringar.
EU-perspektivet innebär ur svenskt perspektiv en kvalitativ förändring av vad utrikespolitik innebär. EU ser sig inte som en mindre stat som kan hjälpa ett och annat fattigt land och mäkla fred tack vare avsaknad av egna starka intressen, utan som en global spelare strax under USA:s nivå. Partnerskapet med Nato och USA är klart uttryckt och lär inte rivas upp i det första taget. Men EU:s önskan att bli en global spelare råkar också sammanfalla med USA:s nedgång på den globala arenan. Sedan Kosovokriget har EU:s mål varit att bygga ”kapacitet för självständig handling, uppbackad av trovärdiga militära styrkor, medlen för att använda dem, och beredskap att göra så för att kunna svara på internationella kriser utan Natos medverkan (eng: without prejudice to actions by Nato).”
Där är väl själva nyheten med Ashton. Att vi tillhör ett imperium med uppgift att bevaka några av världens mest svårbemästrade konflikter.

/Aron Etzler