När vi går in i den vackra parken i Honduras huvudstad Tegucigalpa känns det lite som att gå in på Ullevi eller Råsunda en solig söndagseftermiddag när det är derbymatch. Människor från motståndsfronten FNRP (Frente Nacional de Resistencia Popular – Folkets nationella motståndsfront) strömmar till i massor. FNRP ska hålla sin första riktiga kongress, nästan två år efter att fronten bildades som ett svar på militärkuppen i juni 2009, då Honduras folkvalde president Manuel Zelaya störtades. Zelaya är sedan juli 2010 frontens ordförande.
– Det är en historisk kongress. Vi hoppas att den kommer stärka vår enhet och ge ett politiskt alternativ till Honduras folk, säger FNRP:s vice ordförande Juan Barahona till Flamman.
– Här, säger Barahona och gör en svepande gest över salen, finns folkets svar.
Delegaterna representerar frontens basorganisationer i 298 kommuner. Ombuden har själva bekostat sina resor och inhyses i fackföreningarnas lokaler i Tegucigalpa.
Pedro Fuentes, som är brasiliansk gäst på kongressen, säger till Flamman att fronten är unik eftersom den har lyckats samla hela oppositionen, från liberaler till kommunister.
Inom fronten ryms 300 olika organisationer. Bland annat ingår tre fackliga landsorganisationer, representanter för sju indianfolk och det svarta garifunafolket, samt hbt-rörelsen som ser motståndsfronten som ett skydd mot de förföljelser och lönnmord som drabbat homosexuella efter kuppen, och som stödjer arbetet för en ny grundlag som ska ge alla i Honduras samma rättigheter oavsett sexuell läggning.
Fronten samlade under fyra månader in 1,4 miljoner namnunderskrifter med krav på att utlysa val till en församling som ska utarbeta en ny författning. Det var en gigantisk uppgift i ett land som har 4,6 miljoner röstberättigade och där militär och polis bedriver statlig terrorism.
Juan Barahona säger att den mångfald som finns inom FNRP gör att alla samhällssektorer dras in i utarbetandet av ett förslag till ny grundlag.
– Det här ska inte avgöras av jurister bakom ryggen på vanligt folk. Det ska bli en grundlag för hela folket. Regimen som valdes under militärens beskydd den 29 november 2009 har stiftat lagar som slår sönder alla det honduranska folkets sociala och ekonomiska erövringar.
– Men mot regimen står läkare som bidrar till att formulera ett helt nytt sjukvårdssystem. Sextio tusen lärare som just nu strejkar för att förhindra en privatisering av utbildningen skriver sitt kapitel om en allmän och gratis skola för alla. En samlad fackföreningsrörelse arbetar fram ett alternativ till de nyliberala arbetsmarknadslagarna. Över hela fältet finns kunskap och kapacitet från hundratusentals aktiva i motståndsfronten som ska bidra till att skapa denna nya grundlag, säger Barahona och kisar mot solljuset under sin Che Guevara-keps.
Men staten och de krafter som utlöste militärkuppen står inte med armarna i kors. För att slå ned motståndet har Honduras ”colombianiserats”, menar Juan Barahona.
– Nu kan de avlyssna telefoner helt lagligt. En terroristlag har antagits som kriminaliserar de sociala och folkliga protesterna. Nitton fackliga ledare greps nyligen och ställdes inför rätta med hand- och fotbojor som om de vore Guantánamo-fångar. Inte bara USA-militär ockuperar honduranskt territorium. Även Colombias armé och polis finns här och opererar helt självständigt. Det är resultatet av skytteltrafiken mellan Tegucigalpa och Colombias huvudstad Bogotá efter statskuppen och efter att regimen undertecknade ett militärt och polisiärt samarbetsprogram med Colombia i juni 2010, berättar Barahona.
Under de 20 månader som motståndsfronten existerat har den aldrig misshandlat en enda polis eller soldat. Men den har tvingats begrava närmare 200 av sina medlemmar.
När de stora affischerna på martyrerna vandrar ner från läktaren och upp på scenen svär 1 500 män och kvinnor med knutna nävar motståndsfrontens ed om att fortsätta kampen för att bygga det nya Honduras som martyrerna gav sina liv för.
Under två dagar pågår kongressen med en frenesi och med en periodvis kaotisk desperation över att inte få tillfälle att yttra sig.
– Det är första gången på 519 år som folket har samlats för att bygga sin egen framtid, säger Alexis Vallecillos som är koordinatör för lärarfacket Copemh:s politiska skola.
Medan folket upplever den värsta humanitära och ekonomiska krisen i modern tid, skär den honduranska eliten guld med täljkniv. Det kan alla Flamman talat med intyga.
Jimmy Dacarett är ordförande för den högerextrema organisationen UCD som stödde militärkuppen 2009. Dacarett äger brödbolaget Bambino som efter statskuppen befriades från att betala skatt. Under 2010 ”sparade” han 660 000 dollar i skatt. Sammanlagt har 453 företag befriats från att betala skatt. Bland dem holdingbolaget Intur som driver franchiseföretag som Pizza Hut och Burger King och som ägs av Rafael Ferrari. Ferrari äger och kontrollerar de fem största tv-kanalerna samt 19 av de största radiostationerna i Honduras. Dessa medier fungerar som megafoner för kuppregimen.
Företaget Textiles Rio Lindo ägs av Adolfo Facussé, ordföranden för ANDI, Honduras industriföretagsorganisation. Han drog av sjukvårdsavgiften från arbetarnas löner men behöll pengarna, 220 000 dollar. Detsamma gjorde 3 427 andra företag. Staten och de privata företagarna är skyldiga mer än 400 miljoner dollar till socialförsäkringssystemet, som nu fullständigt havererat.
– Statskuppen ska ses som en fördjupning av den nyliberala modellen. Det är precis som i Chile 1973. Floderna och naturresurserna privatiseras av kuppmakarnas parlament samtidigt som de organiserade bönderna mördas, säger Gilberto Rios, generalsekreterare för Honduras-avdelningen av den internationella organisationen Foodfirst Information and Action Network och expert på den brännande frågan om en jordreform.
Den politiska tvistefrågan på kongressen blev om FNRP ska ställa upp i val. Med bred majoritet beslöt man att inte göra det. Men Margarita Murillo från FNRP:s avdelning i landets näst största stad San Pedro Sula, tycker annorlunda.
– Jag är nöjd med kongressen så till vida att den har bekräftat att hela den honduranska folkrörelsen finns representerad inom fronten. Men jag skulle vilja ha haft mer tid för politiska diskussioner och mindre om organisation. Honduras folk har rätt att få ett politiskt alternativ. Elva av tolv kommuner i länet Cortes var för att FNRP borde förbereda sig för att delta i valen 2013 under vissa villkor.
Margarita Murillo anser också att fronten befinner sig i ett politiskt vakuum eftersom den inte kan ge ett riktigt svar på hur det politiska maktövertagandet ska gå till.
FNRP har hittills, på Manuel Zelayas uppmaning, förespråkat fredliga aktioner men trots det konfronterats med ett ”smutsigt krig” som skördat ett par hundra offer. Om FNRP inte organiserar den väpnade kampen hur ska man då gripa makten? Det är frågan som många har ställt sig.
Kongressens beslut blev att uppmana till att i egen regi utlysa val till en grundlagsstiftande församling på tvåårsdagen av statskuppen. Murillo anser att fronten inte har kraft eller kapacitet att gå i hamn med detta.
Vi går tillbaka in i den jättelika kongressalen där de 1 500 ombuden är på väg att avsluta kongressen.
– Vi kan inte acceptera att ställa upp till val för att legitimera en regim som är en fortsättning på statskuppen samtidigt som våra medlemmar mördas, fängslas, torteras och misshandlas. De institutioner som styr valprocessen är helt i händerna på kuppmakarna. Om vi vinner i valurnorna förlorar vi ändå i röstsammanräkningen, kommenterar Juan Barahona som valts om till vice ordförande i FNRP.
– Vi fortsätter därför kampen för att stärka alliansen mellan bönder, lärare och arbetare som konfronteras med makten på våra gator och torg. Vägen är lång och komplicerad, men vi är säkra på att Honduras kommer att resa sig mot tyranniet, summerar en trött men nöjd Juan Barahona efter två dagars kongress.
Militärkuppen i Honduras
Honduras folkvalde president Manuel Zelaya tillhörde Honduras liberala parti men gick under sin presidentperiod åt vänster och kallar sig i dag socialist. Han störtades i en militärledd statskupp den 28 juni 2009. Kuppen fördömdes av såväl FN som av de amerikanska staternas samorganisation OAS.
I november 2009 arrangerade kuppregimen ett presidentval där högerpartiets Porfirio Lobo valdes till president. Valet genomfördes under undantagstillstånd och bojkottades av motståndsrörelsen. Valet hade endast cirka 35–40 procents deltagande och erkändes bara av USA, Israel, Panama och Colombia.
Cirka 200 aktiva i motståndsfronten har mördats sedan militärkuppen. 72 advokater och ett 20-tal fackligt aktiva lärare har mördats. Under 2010 mördades tio journalister.
