Okategoriserade 19 januari, 2006

Motståndet har tröttat hoppet

Lula, metallarbetaren som blev president i Brasilien, vann med löftet att hoppet skulle besegra rädslan. Tre år efter presidentinstallationen sitter han fast i en av landets många korruptionsskandaler. Har den brasilianska elitens motstånd mot förändring uttröttat hoppet?

BAHIA. Tre gånger ställde Lula upp som presidentkandidat för vänstern i Brasilien, tre gånger förlorade han, den fjärde gången vann han. Varje gång var han den självklare kandidaten, hur är det möjligt? Svaret är hans historia.
Den börjar i det uttorkade inlandet i den fattiga delstaten Pernambuco, där han föddes av två föräldrar som drog sig fram som lantarbetare. Men redan innan Lula sett dagens ljus hade hans pappa lämnat hemmet för att söka framtiden i södra Brasilien, där en långsam industrialisering påbörjats. Lula, hans mamma och hans syskon stannade kvar fem år i den karga hembygden där de levde på bönor och maniokmjöl, maniokmjöl och bönor. Proteintillskotten kunde vara flygmyror eller ett råttliknande djur.
När Lulas modiga mamma tagit alla barnen med sig söderut på en 13-dagars resa för att söka upp fadern fick alla barnen hjälpa till med försörjningen. Lula sålde apelsiner och jordnötter på gatan, putsade skor, alla de sätt på vilka fattiga barn tvingades hjälpa till med försörjningen. Redan från början levde Lula det tunga slitsamma liv som kanske hälften av Brasiliens barn tvingats till. Det är ytterst sällan som dessa barn lyckas lämna fattigdomen bakom sig, ännu mer sällsynt att de blir politiker. I Brasilien är det ett statusyrke förbehållet makteliten med stora möjligheter att berika sig själv. Lula som president var därför en viktig symbol, kanske kunde alla de uteslutna äntligen få bli delaktiga i samhället.
Men hans historia fortsätter. Han lyckas yrkesutbilda sig till svarvare och därmed få näsan över vattnet. Nästan genom en slump blir han facklig ledare, hans viktigaste tillgång är hans sociala talang. Han var en bra kompis. Långsamt börjar han förändra det korrumperade fack där han blivit ordförande, detta inträffar precis när militärdiktaturen börjar tappa greppet om Brasilien. Många års löneeftersläpning exploderar mitt i ansiktet på diktaturen 1978 och Lula råkar vara ordförande för de mest stridbara metallarbetarna. Den första strejken på tio år blir en framgång och genererar en strejkvåg över hela Brasilien. Lula blir symbolen för den frambrytande demokratin.
Fast det var inte bara slumpen som skapade ikonen Lula, han hade en typisk brasiliansk kvalité, förmågan att samla folk, få dem att känna sig delaktiga. Utöver detta var han en mycket skicklig förhandlare. Under den andra strejkvågen 1979 hade arbetsgivarna rustat sig bättre och hade ett starkare utgångsläge. Lula ansåg att det bud han fått var det bästa man kunde åstadkomma, men arbetarna hade fått blodad tand och ville ha mer. Då lyckades Lula få carte blanche för att slutföra förhandlingarna och skrev under budet. Egentligen var det ett förräderi, men Lula hade en sådan prestige att han kunde sitta kvar som fackledare. Här skymtar en annan sida av Lula fram, spelaren och taktikern.

Under början av 80-talet var Lula portalfiguren när den nya stridbara fackföreningsrörelsen CUT bildades och vänsterpartiet PT skapades. Han blev den samlande gestalten för vänstern och närmast en nationell klenod, Brasiliens mest folkkäre politiker. Under de tre förlorade kampanjerna lärde sig Lula ännu mera om taktik och spel. Inför presidentvalet 2002 krävde han därför att själv få utforma kampanjen och välja sina allianser. Hans använde Brasiliens skickligaste pr-makare Duda Mendonça, som tidigare arbetat för högern. Dessutom slöt han allianser med några mindre högerpartier, eftersom han menade att vänstern ensam inte hade chansen att vinna.
Som vi alla vet valdes Lula till president med en överväldigande majoritet, men det berodde inte så mycket på vänsterns och de sociala rörelsernas styrka som på att den gamla nyliberala regimen var misskrediterad. Till stor del var det också personen Lula som vann valet. I kongressen hade högern fortfarande en klar majoritet och för att kunna regera tvingades Lula fria till ytterligare några partier för att bilda ett regeringsunderlag. Den ekonomiska politik Lula valde att föra var mycket försiktig. Brasilien var efter de tidigare nyliberala experimenten i ett sårbart läge, flera gånger hade pengarna börjat strömma ur landet och en vänsterpresident som Lula ökade inte precis på kapitalets förtroende. Men Lula hade bestämt sig för att visa att en före detta skoputsare klarade av att vara president. I bagaget hade han: Är man fattig har man inte mycket att förlora. Å andra sidan kan man förlora det lilla man har.

Lula hade vunnit under devisen ”modet som övervann rädslan”. Men på många sätt verkade det vara rädslan som härskade. Både det ekonomiska och politiska läget var komplicerat. Lula hade en mycket stark politisk position och kanske skulle han vågat ta strid med det ekonomiska och politiska etablissemanget. Istället valde han som vanligt att förhandla. För vänstern inom PT och för de sociala rörelserna, som de jordlösas rörelse MST och stora delar av hans fack CUT, var detta ett svek. De ville istället att han skulle stödja sig på dem och arbeta för grundläggande förändringar som skulle gynna folkflertalet. Men under Lulas första år förföljdes inte längre de sociala rörelserna, återigen valde Lula att förhandla.
Lulas allianspolitik skördade också stora framgångar på det globala planet. Brasilien var mycket aktivt då 20 länder från tredje världen bildade G-20 gruppen inför WTO-förhandlingarna i Cancun. Lula blev en världskändis, han skapade helt nya kontakter för Brasilien i tredje världen och den brasilianska exporten fördubblades.
Högern var närmast förlamad. Men så under sommaren 2005 briserade det som kom att bli den största politiska skandalen i Brasilien på många år. Det började med att det avslöjades en korruptionsskandal inom postverket, som kontrollerades av ett av allianspartierna, PTB. Som hämnd för att Lula inte lyckades stoppa avslöjandena började PTB:s ordförande sprida rykten om att PT mutat kongressledamöter för att rösta med regeringen. Sedan dess har den brasilianska kongressen lamslagits, nästan varje dag publiceras nya korruptionsanklagelser, inte alltid så väl underbyggda.
Vad har egentligen hänt? Klart är att PT har kört med en dubbel bokföring, pengar som använts till valkampanjer har inte redovisats, källan är inte heller klar. Dessa pengar har också fördelats till allianspartierna. Detta är naturligtvis ett stort moraliskt nederlag för partiet. Ordföranden, kassören och partisekreteraren har avgått. PT var det moraliska partiet, nu sitter man där bland de andra skojarna. Fast det bör påpekas att medan andra politiker stal för att berika sig själva, handlade PT:s affärer mest om att få pengar till valkampanjen, som är oerhört dyr.
Vad är då Lulas roll? Än så länge har han sparats. Han har kanske inte direkt deltagit i transaktionerna, men kan inte ha varit helt okunnig. Varken han eller PT har agerat helt glasklart på anklagelserna, först förnekat och sedan tvingats ta tillbaka. Lula säger att han blivit förrådd, men hans bild har solkats. Inom PT har detta lett till en svår kris, som kanske också är vägen ut. När partiet genom direkta val valde en ny styrelse gick vänstern framåt och har i princip en liten majoritet. Den nya styrelsen har signalerat en mer radikal hållning inför nästa val.

Men den brasilianska vänstern befinner sig på defensiven. Den radikala tidskriften Caros Amigos som förut inte sparat på kritiken av regeringen börjar nu snarast luta mot att försvara Lula och försöka hitta blottor hos högern. Det är egentligen inte så svårt, men media i Brasilien kontrolleras av högern. I en avslöjande anonym intervju avslöjar en av högerns lobbyister hur man arbetar för att destabilisera regeringen. Det handlar om effektiva organisationer som sprider nya ”avslöjanden”. Samtidigt erkänner han utan tvekan att den gamla regeringen var mycket bättre på att stjäla, regeringen Lulas problem ligger i att han inte har trygg majoritet i kongressen
En av Brasiliens främsta filosofer menar att det helt enkelt rör sig om klasskamp. ”Högern är hotad och använder sin mediemakt för att skapa en falsk bild av en korrumperad regering.”
Hur hänger detta samman med att Lula fört en politik som i mycket gynnat makteliten? Ett svar är att eliten är rädd för hur en vänsterregering skulle agera på lång sikt. Ett annat svar är att de klickar som tidigare suttit på den politiska makten nu har förlorat möjligheten att berika sig och att det är främst dessa som agerar. En av de främsta kritikerna, Antonio Carlos Magalhaes Neto, har till exempel mitt i krisen avslöjats som en politiker som på hemmaplan lurat till sig 400 miljoner kronor från en statlig turistbyrå.
Den ständigt jovialiske Lula börjar se allt mer pressad ut. Hans allianspolitik har slagit tillbaka, det politiska maktspelet skördar sina offer. ”Den brasilianska makteliten beter sig precis som i Venezuela”, sa Lula nyligen i en intervju. Kanske skulle han istället redan från början lutat sig mot de sociala rörelser han själv kommer ifrån. Själv tycker han inte så. Han försvarar fortfarande den försiktiga politiken. Ett faktum som talar för detta är att Brasilien lyckades betala tillbaka 20 miljarder dollar till IMF, två år i förväg. Brasilien verkar ha fått kontroll på sin utlandsskuld, vilket många menade var omöjligt.

Lulas främsta stöd kom tidigare från medelklassen, nu verkar den överge honom i takt med att den politiska krisen rullar på. Istället är det bland de fattiga skikten han blivit populär. Det beror på de sociala program regeringen genomfört, fast då handlar det inte om jordreform och andra radikala reformer som de sociala rörelserna krävt. Det är istället program av nödkaraktär, små penningtransaktioner till fattiga familjer, som det mycket uppmärksammade programmet Fome Zero, Noll hunger. De radikala delarna av programmet är borta, nu handlar det mest om pengabidrag till de fattigaste.
Efterhand har också Lulas utrikespolitik något tappat glansen, G20-gruppen verkar ha förlorat sin radikala udd.
MST – de jordlösas rörelse – är till exempel mycket kritisk till Lulas politik. Ändå har de inget annat val än att stötta honom i nästa val, det finns inget bättre realistiskt alternativ. Fast stödet kommer nog inte att bli lika entusiastiskt som sist.
Det har spekulerats om Lula efter en ny valseger 2006 skulle föra en mer radikal politik. Men nu verkar det mest vara maktfrågan som gäller, perspektivet handlar om att vinna nästa val, snarare än att genomföra ett politiskt projekt.
Även för vänstern inom PT finns inget alternativ. När den nya partistyrelsen träffade Lula den 21 december 2005, var enigheten stor om att Lula skulle kandidera även 2006, men med ett mer radikalt program. Det var första gången under hela Lulas presidenttid som han träffade PT:s styrelse. Förut hade kontakterna gått mera informellt med hans förtrogna inom partiet.
Lulas seger var en personlig seger, och mycket i brasiliansk politik handlar om starka män. Lula har varit ett mycket starkt varumärke och har själv kunnat diktera mycket av PT:s strategi. Kanske har detta nu ändrats. I så fall har denna politiska kris haft något gott i sig.

Porträttet

Namn: Luiz Inácio Lula da Silva.

Ålder: 60 år, född 27 oktober 1945 i Caetés, Pernambuco, Brasilien.

Yrke: President, tidigare metallarbetare. Dessförinnan skoputsare.

Kuriosa: Saknar lillfingret på vänster hand efter en olycka med en pressmaskin på en fabrik som tillverkade bildelar.

Kommentar/Kultur 16 augusti, 2025

Alice Aveshagen: Labubu är inget gulligt troll – det är avgrunden

Enligt uppgift har trollet under årets första halvår sålts till en summa av drygt fyra miljarder kronor. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Det är en kvav sommarkväll i herrens år 2025. Du står i ett gathörn och väntar på grönt. Framför dig: en Prada-väska, en perfekt gelmanikyr, och så dinglande från dragkedjan – ett plastmonster med ljusrosa päls och psykotiskt leende. Labubu. Den stirrar. Den dömer. Den vet att du redan googlat återförsäljare. Och du vet att den vet.

Det här är inte gulligt utan diaboliskt. Samtidens känslomässiga bottenläge, fäst med kromad karbinhake.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 16 augusti, 2025

Business på gränsen till krig

Kambodjansk soldat håller koll på lastbilar med förnödenheter. Foto: Anton L. Delgado/AP.

I maj regnade både indiska och pakistanska missiler över Kashmir, och mellan Thailand och Kambodja blev läget nyligen glödhett för första gången på länge. Längs Asiens mest omstridda gränser finns miljarder att hämta – om man heter Saab.

När Kambodja och Thailand kommer överens om vapenvila den 28 juli har fyra dagars explosiva våldsamheter längs gränsen redan hunnit döda dussintals civila, på båda sidor gränsen. Hundratusentals har evakuerats eller är på flykt. Båda parter hävdar att den andra sköt först.

De kambodjanska militära mål Thailand attackerar i slutet av juli ligger precis i närheten av flera hinduiska stentempel från 1000-talet, som spelar stor symbolisk roll i båda sidors anspråk över området. Fyra jaktplan släpper bomber över djungeln – två amerikanska F-16, två svenska Jas Gripen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 augusti, 2025

Att ställa den rätta frågan

Andre Ventura firar att hans högerpopulistiska parti Chega blir Portugals andra största parti, den 19 maj 2025. Foto: Ana Brigida/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

År 2017 fanns det 400 000 utrikesfödda invånare i Portugal och den yttersta högern var i det närmaste obefintlig. Åtta år senare bor där 1,6 miljoner utlänningar – 15 procent av befolkningen – och den yttersta högern har blivit den näst största kraften i parlamentet.

I hela Europa verkar sambandet mellan ökad migration och främlingsfientliga partiers framväxt oundvikligt. ”Det franska folket vill inte ha mer invandring”, konstaterar Marine Le Pen och föreslår en folkomröstning.

Men vad är den rätta frågan?

Låt oss återvända till Portugal år 2008, långt innan den senaste migrationsvågen. Landet, som drabbats av finanskrisen, stod på randen till bankrutt. I utbyte mot stöd krävde Internationella valutafonden och EU reformer: Lissabon skulle ”modernisera” sin ekonomi – privatisera, skära ned på offentliga utgifter och avreglera arbetsmarknaden. Landet skulle på så sätt bli mer konkurrenskraftigt för att väcka investerares uppmärksamhet.

Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen.

Portugal gjorde allt för att locka nytt kapital. 2009 införde det en särskild residensstatus, avsedd att locka tjänstemän och utländska pensionärer med tio års skattebefrielse. Systemet blev en omedelbar succé. Tre år senare lanserade regeringen ”gyllene visum” (eller ”uppehållstillstånd för investeringar”), som gav särskild tillgång till medborgarskap för utlänningar som var beredda att skriva stora checkar. En kapitalflod vällde in i fastighetssektorn. Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen. Semesterfirare strömmade in i miljoner och förde med sig utländsk valuta.

Botemedlet verkade fungera. Portugal återgick till tillväxt 2014, bytesbalansen gick med överskott och budgetunderskottet krympte år efter år. Den tidigare sorgebarnet hade blivit mönsterelev.

Men bakom de smickrande siffrorna dolde sig en annan verklighet. Sedan finanskrisen har Portugal upplevt en betydande befolkningsflykt, som kulminerade i 120 000 avresor 2013 och fortfarande låg på 75 000 år 2023. De flesta som lämnat är unga akademiker. Utan framtidsutsikter i en ekonomi dominerad av lågavlönade servicejobb har de inte längre råd att bo i de stora städerna, där hyrorna har fördubblats på mindre än tio år. I dag bor nästan en tredjedel av portugiserna i åldern 15–39 utomlands.

Denna utflyttning har påskyndat befolkningens åldrande: landet har nu bara en ung person på två äldre, och födelsetalet är bland de lägsta i Europa. Och eftersom människor i 70-årsåldern inte plötsligt skulle börja diska i restauranger, städa hotellrum eller plocka hallon, började Portugal i början av 2020-talet ta in brasilianare, angolaner, indier, lankeser, marockaner, med flera.

Läs mer

Betrakta siffrorna ur en annan vinkel, och vissa studier tycks visa på ett ännu starkare samband än det första: mellan emigration (både intern och internationell) och framväxten av den yttersta högern. Detta beror delvis på att utflyttningen har tagit bort unga, utbildade väljare som är mindre benägna att stödja främlingsfientliga partier från vissa områden – och delvis på att deras frånvaro förändrar det politiska beteendet hos dem som är kvar, i regioner som sjunker allt djupare i kris.

Så om Portugal höll en folkomröstning om migration, vad skulle den rätta frågan vara? Skulle den handla om huruvida man ska utvisa de underbetalda, utnyttjade utländska arbetare som nu är livsviktiga för ett land i demografisk nedgång?

Eller om huruvida man ska avsluta den politik som fått unga människor att lämna, genom att förvandla deras land till en semesterort för rika pensionärer och digitala nomader?

Översättning: Leonidas Aretakis.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 augusti, 2025

Skånska mansmord

Lina Wolffs mörderska hämnas sekel av mansförtryck. Foto: Johan Nilsson/TT.

Lina Wolffs feministiska hämndhistoria utspelar sig på en redan blodig jord. Det är hembränt, fula ord och nedgrävda lik – och offren är bara män.

Fastän det skånska landskapet aldrig är så vackert som under sommaren ser jag misstänksamt ut genom tågfönstret – men inte utan en viss fascination. Jag har läst Lina Wolffs nya roman Liken vi begravde (Albert Bonniers förlag, 2025) och kan inte undgå att undra vad det är med de vidsträckta fälten som ger upphov till ett särskilt slags våldsam prosa.

Lina Wolff (bilden) är en i raden av författare som vuxit upp på den skånska landsbygden och vars skrivande återkommer till den komplexa relationen mellan våld och begär, sexualitet och makt. I sin nya bok återvänder Wolff till uppväxtorten Hörby och dess mörka historia av bland annat det så kallade Helénmordet 1989, då offret var en tioårig flicka, och 1800-talsförfattaren Victoria Benedictssons självmord på Leopolds hotell i Köpenhamn. Liken vi begravde är dock en tydligt fiktiv berättelse.

Den unga kvinnan Jolly har fått i uppdrag av den lokala prästen att skriva berättelsen om byn och ”människor som din fostermor, vars öde ingen bryr sig om”. Jolly är i sig inte en skrivande person utan berättar utifrån plikt, för bara så kan en styra berättelsen om sig själv. Romanen består huvudsakligen av Jolly som berättar om sin och systern Peggys uppväxt med fosterföräldrar på en nedgången gård i Skånes inland. Det är hembränt, grova ord och nedgrävda lik överallt. Byn plågas av ständiga motgångar, särskilt om man råkar vara kvinna eller rasifierad, vilket familjens vänner är. Ändå finns här hopp – fram till att ett bestialiskt mord på två sjuåriga tvillingar begås. Hela samhället skakas av händelsen, inte minst systrarnas fostermamma Jenni som blir besatt av att hitta mördaren.

Fiktionen öppnar upp för en gruvlig hämnd. Inte för att fostermamman skulle kalla det så, för Jenni är det snarare att utkräva rättvisa i en värld där kvinnor och barn ständigt är underkastade männens godtycke:

”Tänk om alla döda kvinnor och barn kunde resa sig upp ur sina gravar. Tänk om de kunde gå samman. […] Att nu fick det räcka. Med skiten. Och tänk om alla dessa vålnader från våldtagna och dödade kvinnor och barn skulle utse en ställföreträdare på jorden, någon som var gjord av kött och blod och därmed kunde utföra rättvisans dåd.”

Sättet att ge igen på mördaren på mördarens vis, kallsinnigt och tand för tand, påminner om den numera feministiska kultboken Dirty weekend av Helen Zahavi från 1991. Boken var en av de första i sin genre av kvinnor som slår tillbaka på våldsamma män – och njuter av det. I sin samtid kritiserades Zahavis bok för att vara pornografisk och för brutal. Också Jennis hämndaktion ifrågasätts av hennes närstående i Liken vi begravde: Är det hon som är galen eller är det samhället?

Av litteraturvetare som bland annat Ebba Witt-Brattström anses även 1800-tals författaren Victoria Benedictsson vara en feministisk förgrundsgestalt, som var dömd att gå under i ett patriarkalt samhälle. De få böcker Benedictsson hann publicera gavs samtliga ut under pseudonymen Ernst Ahlgren och självmordet föranleddes av en olycklig kärleksaffär med den köpenhamnska litteraturkritikern Georg Brandes. Förutom Benedictssons förankring till hembyn Hörby passar hennes tragiska livsöde utmärkt in i Lina Wolffs litterära universum. Hur begär leder till lidande, är ett väl utforskat ämne i Wolffs tidigare verk. Inte minst i den förra romanen Djävulsgreppet från 2022 där en destruktiv kärleksrelation skildras från den misshandlade kvinnans perspektiv. I den beskrivs våldet så ingående att jag ofta behövde pausa läsningen.

Liken vi begravde läser jag däremot i rask takt. Wolff har tidigare gjort sig känd för att bemästra konsten att skriva en bladvändare som också de mest svårflörtade kritiker uppskattar. Den här gången får den språkliga kvaliteten träda tillbaka för intrig och tragikomik.

Läs mer

Allt känns genomtänkt: från plats- och klassbeskrivningar till det traditionella valet av berättare. Att placera berättaren i den betraktande Jolly i stället för hennes mer drivna syster Peggy är snarare regel än undantag i framför allt coming of age-romaner. Liken vi begravde är smart, men når inte lika djupt som de tidigare böckerna. Här får varken våldet eller klassanalysen fullt den hänsyn de förtjänar, när boken stannar vid att återge redan etablerade kännetecken för klassresan i stället för att fördjupa erfarenheten.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 augusti, 2025

En helvetesfärd på stereoider

Egentligen vill man bara ha vänner. Foto: SVT.

Bland manliga influerare säljs idén om den starka och självständiga mannen. Men egentligen handlar allt bara om att hitta sin flock.

Män lever kortare liv än kvinnor, det är sant i nästan hela världen. Frida Söderlunds SVT-dokumentär Priset män betalar levererar flera tänkbara förklaringar till statistiken: ett manligt liv fyllt av löpträning toppat med Jäger och ryssfemmor är påfrestande; den konstanta tillvaron i omkörningsfilen är fartfylld och målinriktad, men också riskabel, ohållbar, stressig och ganska ensam.

Utgångspunkten i dokumentären är den diskutabla uppfattningen att manligheten är under attack och måste återtas. Men hur? Ett återkommande svar i dokumentären stavas träning och ”mindset”, vilket förmedlas på lite olika sätt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 14 augusti, 2025

Möhippa AB – nu med personaltröjor och pyroteknik

En möhippa äntrar scenen under Allsång på Skansen, den 15 juli 2025. Foto: Anna Hållams/TT.

En gång räckte det med en flaska cava och ett hemmagjort quiz. Nu krävs det rökgranater, escape rooms och tre obetalda semesterdagar. Vem är det egentligen vi firar?

Att vara en 33-årig kvinna i Stockholm är att ha minst fem gruppchattar i gång samtidigt om möhippor, baby showers och – det senaste inom den amerikaniserade influerarhysterin – gender reveals.

Missförstå mig rätt: jag älskar att fira. Jag gråter så att sminket rinner på bröllop, köper tankfulla presenter till mina vänners bebisar, och tycker att ritualer är det finaste som människan har skapat. Men någonstans längs vägen verkar det ha blivit rimligt att en möhippa innehåller specialtryckta baddräkter (”Team Bride”), temafester över en helg i Barcelona, taxibåtar till strandklubbar och escape rooms som klämts in mellan vinprovningen och middagen med förbeställd setmeny.

Baby showers med färgkoordinerade cupcakes och heliumfyllda ballonger i roséguld, och bokstavsbanderoller som stavas fel men ändå kostade 179 kronor på Etsy. Det spelar ingen roll om den gravida vännen föredrar ost och sömn – det viktiga är att det blir fotovänligt.

Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner.

Gender reveals är det mest absurda. Könet på en knappt existerande människa ska avslöjas i ett rökmoln av konfetti och eld. Allt för att få ett filmklipp som kan läggas upp med slow motion-filter till en akustisk cover av Coldplay.

Vad hände med att samlas i ett vardagsrum med en flaska bubbel, laga frittatas tillsammans och prata i timmar? Kanske leka en frågelek? Det bidrar väl inte lika mycket till den ekonomiska tillväxten, förstås. Eller till brudens instagramflöde.

Men det är dyrt att leva i en värld där till och med känslor har en prislapp. Allt ska paketeras, stylas, delas och scrollas förbi. Vi är en generation kvinnor som lärt oss att vår kärlek, vår vänskap, vår närvaro måste bevisas med pengar. Och helst fångas på bild, med ett guldfärgat ”Mom to be”-diadem i bakgrunden.

Det är resultatet av decennier av en marknadiserad girl boss-kultur. Den gör vänskaper till logistik, livshändelser till content. Och vi betalar inte bara med pengar, utan med tid, ork och engagemang.

Och de flesta av oss är inte influerare utan helt vanliga arbetare. Lärare, vårdpersonal, kommunikatörer, statstjänstemän, rörmokare och receptionister. Men ändå förväntas vi trolla fram presentbudgetar, ställa upp på hemliga planeringsmöten på Zoom, och lägga tre semesterdagar på att flyga till Malaga för att delta i en vinjakt utklädda till Spice Girls. Och även om jag känner att ”jag har inte råd just nu” – vill väl ingen vara den som förstör stämningen i gruppchatten.

Vi måste sluta låtsas att detta är normalt. Hur många blivande brudar har inte haft sitt livs dag – utan matchande solglasögon i Bridesmaids-gravyr?

Läs mer

Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner. En känslomässig kapitalism, där man köper sig till gemenskap – och där den som inte har råd, inte platsar.

Men det går att göra på ett annat sätt. Att fira måste inte vara ett kapitalistiskt skådespel. Det räcker med ett knytis på en fin kulle, med prosecco i pappmugg, och ett handskrivet quiz om barndomstiden. Att säga ”Fan vad glad jag är för din skull” och inte ”Dra i det här snöret om fallskärmen inte utlöser sig automatiskt.” Så till alla 30-plussare där ute med något att fira: skippa galenskaperna. Behåll känslan. Allt annat är bara presentpapper.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 14 augusti, 2025

Sluta lajva medeltid – det här är kapitalism

Adobe stock.

Det är lockande att kalla teknikjättarna för feodalherrar. Men det är samma kapitalistiska utsugning – nu beväpnad med molnservrar och AI.

Från Paris till Madrid, från Rom till Berlin hemsöks Europas vänster av ett medeltida spöke – iförd en Silicon Valley-hoodie: ”teknikfeodalismen”.

Jean-Luc Mélenchon, de facto-ledare för det franska vänsterpartiet La France Insoumise, har krävt en skatt på vinsterna från vad han kallar våra nya ”digitala herrar”. Samtidigt twittrar samme Mélenchon att ”AI är inte något externt till den kapitalistiska verkligheten: den skriver in sig i en teknikfeodalism där några få aktörer fångar upp räntan.”

Vinst eller ränta? Kapitalism eller feodalism? Som en lösdrivande Schrödingers katt som strövar runt på Palo Altos gator existerar Mélenchons ekonomi i två tillstånd samtidigt – död och levande, kapitalistisk och feodal – beroende på vilket retoriskt syfte han har när han öppnar lådan.

I Spanien går vice premiärminister Yolanda Díaz till angrepp mot ”teknikfeodalismen hos magnaten Elon Musk” och varnar för att teknikmiljardärer vill förvandla ”demokratier till företagsmonarkier”. Italiens gröna ledare Angelo Bonelli anklagar samma miljardär för att ha skapat ”en autokratisk nyfeodalism” och uppmanar landet att välja mellan ”Musk eller demokratin”.

Denna våg av teknikfeodal teater är komiskt dåligt tajmad – den blossar upp mitt i den mest obscena, AI-drivna kapitalistiska backanalen sedan Guldruschen. Under Trumps Gulfturné i maj 2025 säkrade han enorma investeringar till USA, där det mesta öronmärks för AI-infrastruktur – 5,8 biljoner kronor från Saudiarabien, 11,6 biljoner från Qatar och 13,5 biljoner från Förenade Arabemiraten. Japan har redan utlovat 11 biljoner.

När OpenAI:s Sam Altman i fjol äskade ytterligare 77 biljoner ”för mänsklighetens skull”, kändes det som performancekonst. Nu framstår det snarare som bristande ambition.


När så mycket kapital – och framtida profit – står på spel är ingenting heligt. Datalager, algoritmfästningar och patent ger inte längre skydd. Gårdagens monopolist är morgondagens affärsanka. Wall Street-analytiker kräver nu att Apple sparkar sin vd Tim Cook, för att han enligt dem misskött bolagets AI-strategi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 augusti, 2025

Kvinnostrejken som chockade Sverige

Gruppfoto på Skeppsbrons telefonstation i Stockholm. Foto: Telemuseums bildsamlingar/Tekniska museet (kolorerat av Flamman).

Våren 1897 gick ett par hundra unga kvinnor i strid med ett av landets första teknikbolag. Allt började med beslagtagna teaterbiljetter – och slutade i världens första kvinnliga tjänstemannastrejk, hånad från höger till vänster som ett överklasspåhitt.

Akt I

Teaterbiljetterna. Det var med dem det hela började, våren 1897. På ena sidan ett mäktigt teknikbolag; på andra sidan ett par hundra unga kvinnor. Konflikten urartade och kulminerade i världens första kvinnliga tjänstemannastrejk. Om det alls var en strejk. Oavsett vilket blev det början på en verklig föreställning i två akter.

År 1897 var arbetarrörelsen på rask frammarsch. Hjalmar Branting, den allvarsamme agitatorn med valrossmustasch och igelkottshår, hade samma år blivit den första socialdemokraten i riksdagen. Konflikterna mellan arbetstagare och arbetsgivare var många och hårda. Varje dag kunde man i tidningarna läsa om arbetande män som gått ut i strejk.

Men en strejk bland Stockholms telefonister? På vad som var ett av landets första teknikbolag? Nej, det tycktes osannolikt. ”Det låter så besynnerligt”, säger den unga kontoristen Elisabeth när strejkfrågan kommer på tal. ”Bildade flickor brukar inte strejka.” Elisabeth är huvudpersonen i Elin Wägners Norrtullsligan från 1908, en roman som lekte med den farliga föreställningen om att kontorister kunde gå i strejk. Det framstod som besynnerligt då, att några andra än manliga kroppsarbetare kunde ta till stridsåtgärder, och det anses besynnerligt även i våra dagar – åtminstone på ett och annat teknikbolag.

Som på Klarna. Där blossade en konflikt upp på hösten 2023 efter att ledningen inte velat skriva på kollektivavtal. Konflikten med facket gick så långt att det varslades om strejk. Men det blev inget den gången. Parterna kom överens i sista sekund. Men raden av fackfientliga teknikbolag är lång med jättar som Amazon, Spotify och Google. Tesla är som bekant inte heller någon vän av kollektivavtal, vilket har blivit en följetong i svenska medier.

Att kvinnor kunde gå ut i strejk var en nyhet som börjat sprida sig vid 1800-talets slut. Men då gällde det arbetarklasskvinnor. Mest kända var händelserna på tändsticksfabriken Bryant & May i London 1888, när 1 400 kvinnor och flickor hade gått ut i en storstrejk. När deras usla arbetsvillkor avslöjades väckte tändsticksflickorna (som de kallades i media) sympati världen över, så även i vårt land. Ett år senare kom turen till Sverige. ”Även kvinnorna börja nu arrangera strejker”, noterar tidningen Arbetet, efter att de anställda ”kullorna” vid S:t Eriks bryggeri på Kungsholmen lagt ned arbetet med begäran om högre lön, vilket också beviljades.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 augusti, 2025

Thatcher, lögner och videoband

Adam Curtis nya jättedokumentär är en färgsprakande deppbomb. Foto: BBC.

I en atomiserad värld är sanningen upplöst och ideologierna borta. Adam Curtis ”Shifty” är förföriskt bra – men landar i cynism, tycker Ella Petrini.

Adam Curtis är dokumentärmakaren som grävt djupt i tv-arkiven för att skapa atmosfäriska videoessäer i gränslandet mellan musikvideor och konstfilmer. Det är populärkulturellt, men abstrakt. Tidigare filmer har bland annat utforskat individualism och psykoanalysens inflytande över reklambranschen i The century of the self (2002), kriget mot terrorismen i Bitter Lake (2015), Rysslands politiska landskap från Sovjets fall till Putin i Trauma Zone (2022).

I nya Shifty: The land of make believe, en fem timmar lång BBC-serie som finns i sin helhet på Youtube, riktar Curtis blicken mot hemlandet Storbritannien. Shifty handlar om hur det var att leva igenom landets nyliberala experiment, och börjar med järnladyn själv, Margaret Thatcher. Hon är Curtis självklara antagonist, driven av kallsinnig rationalism och enveten tro på marknadsliberalism. I inledningsscenen välkomnar hon tillsammans med tv-personligheten och pedofilen Jimmy Savile en grupp barn – in i en lejonkula präglad av nedskärningar, massarbetslöshet och frisläppta marknadskrafter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 augusti, 2025

Israel river palestinsk fröbank

Den palestinska bonden Mahmoud Al-Shaer plockar tomater i ett växthus i Khan Younis i södra Gazaremsan, fredagen den 25 april 2025. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.

En fröbank har attackerats och förstörts i Palestina. ”Man utrotar en kultur och odlad mångfald är en del av det”, säger Maximilian Isendahl från den svenska organisationen Nordbruk.

Med bulldozrar och tunga maskiner attackerades fröbanken i södra Hebron under morgonen den 31 juli. ”Detta är en allvarlig upptrappning av de israeliska militärstyrkornas pågående angrepp på palestinsk matsuveränitet”, skriver bondeorganisationen Nordbruks styrelse via Maximilian Isendahl i ett pressmeddelande.

– I grunden är det sjukt att använda hunger som ett vapen och försöka svälta ut en hel befolkning på två miljoner och att västvärlden sitter och rullar tummarna, säger Joel Holmdahl, ordförande för Nordbruk till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)