Ska man bli frustrerad, provocerad, omskakad, nyfiken, fysiskt och mentalt bubblande samt utmattad, då ska man nu gå till Teater Tribunalen.
Där spelas den unge singaporianske dramatikern Alfian bin Sa´ats Sex. Våld. Blod. Äckel. – en föreställning i sex tablåer, som ”rör sig mellan 1800-talets kolonialism och framtidens outforskade marker i ett kommersialiserat Singapore”.
Tablåerna behandlar geografilärarinnans vaknade sexualitet, kolonialdamens fatala tjänstefolksproblem, geishainfluerad soldatdekadens under japanska ockupationens sista timmar, en imperialistisk framtidsscen om kampen om Nordpolen, två transsexuella änglars provokationer på snabbtåget och slutligen porrfilmstjärnan med världsrekord i att ha sex med 251 män under tio timmar – ett världsrekord, som förmodligen fortfarande gäller. Hon sammanstrålar med Singapores mäktigaste minister i slutscenen.
Han framför dansande sina besvikelser och desillusioner medan hon sammanfattar livets olika scener och avslutar frågande ”Har Singapore en själ?”
Regissören Richard Turpin anser naturligtvis att vi alla är singaporianer. Att vi alla, som lever i denna smältdegel av kulturer, religioner och traditioner tilldelade rollen som konsumenter, förlorar fotfästet.
Energin stänker från scenen och symbolik och text haglar. Det är svårt att värja sig och omfattas av allt.
Jag kom på mig med att under några minuter undra hur skådespelarnas röster ska hålla. Men de verkade inte tröttas utan tvärtom hämtade ny energi ur föreställningens förlopp, som verkligen är ett ensemblespel där musik, kostym och mask förhöjer.
Skådespelarnas sminkbord skönjs i mörkret på sidorna om scenografen Sören Brunes fantastiska vita box, där väggar och golv lutas, faller och reses – allt utfört av skådespelarna.
Översättaren Magnus Lindman har åter hittat en pjäs, som besitter så gott som hela människans och samhällets galenskaper. Han är expert på detta spårande. Han var tidig med att för oss svenskar presentera Elfriede Jelineks och Thomas Bernhards dramatik.
Dramer som försätter betraktaren i ett tillstånd där man inte vet om man ska gråta eller skratta. Möjligen är det sistnämnda bäst för att få kraft att stå ut.
Den tjugonioårige författaren Alfian bin Sa´at lever och verkar i Singapore, där kontrollen är totalutvecklad. Där får man dryga böter, till och med fängelse, om man spottar ut tuggummi eller kastar fimp på gatan och där kontrollerar censuren noga massmedia och alla kulturyttringar – texter måste alltid godkännas. Han anses som landets ”enfant terrible” och debuterade med en hyllad diktsamling som tjugoettåring. Som dramatiker har han samarbetat med den politiska, Brecht-inspirerade teatergruppen The Necessary Stage och har efter trettio pjäser fått en vana att både bli censurerad och att kringgå censuren. Dock är han mycket beprisad.
Sex. Våld. Blod. Äckel. skrevs 1999 och det är hos Tribunalen den för första gången spelas i ocensurerat skick, vilket naturligtvis tillfredsställde författaren, som övervarade premiären och där också kunde glädjas åt några suspekta sångnummer.
Efter föreställningen kunde nittiosexåriga regissören och skådespelerskan Ingrid Luterkort – också hon med erfarenhet från Tribunalens scen – och jag enas kring att Sex.Våld. Blod. Äckel. är nog det bästa Richard Turpin gjort hittills och att titeln lever med råge upp till dramats innehåll.
Det måste tilläggas att det är här på Tribunalen, och på några andra fria gruppers scener, som det politiska motståndet odlas i sann Peter Weiss-anda. Det är här den spännande scenkraften lever. Det är alltså logiskt att det borgerliga styret går i tankar att skära ner.
