Förra veckan belönades författaren och dramatikern Sara Stridsberg med Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten. Ni har förmodligen hört om romanens innehåll vid det här laget. Det är en fiktiv fantasi kring den verkliga Valerie Solanas (1936–1988), en överbegåvad och mentalsjuk kvinna, för allmänheten mest känd för det så kallade SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men) och att hon skottskadade Andy Warhol vid ett mordförsök 1967.
Drömfakulteten är en samtida och egensinnig berättelse. Samtida för att den berör de frågor som samtidslitteraturen är upptagen utav: språket som ett fängelse, motsättningen mellan fiktion och verklighet, författarens (patriarkala) auktoritet. Egensinnig för att den gör något samhällstillvänt av denna samtidens samhällsfrånvända tendenser. Egensinnig för att romanen liknar ett experiment som liknar en roman som liknar dramatik som liknar en roman – men ror i hamn hela projektet utan att andas den svårmodiga elitismens experiment-för-experimenterandets-skull. Att inspirationen från Steve Sem-Sandbergs Theres – en doku-roman om RAF:s Ulrike Meinhof – lyser klart, gör inte Drömfakulteten mindre originell; ingen litteratur skapas i ett vakuum.
En bisarr motsägelse utmärkande Stridsbergs roman som mest: jag lämnar hennes drömfakultet med hopp. Vilket är motsägelsefullt eftersom romanen är en närgången och inte minst obehaglig studie av ett psyke (Solanas) som går sönder, ett perverterat samhälle (USA) som ruttnar samt om dödens djävla oundviklighet.
Redan i inledningen av romanen vet jag att den kommer sluta hjärtskärande olyckligt. Lägg till det sociala orättvisor, övergrepp, fattigdom etc och du förstår. Det ska inte vara möjligt att skriva en sådan roman och sluta i hopp. Men trots att texten är skitig, inflammerad och depressiv, lyckas Stridbergs göra det som Peter Weiss gjorde med Motståndets estetik. Ingjuta hopp och kampanda trots en förväntad undergång.
Det är gåtfullt hur Stridsberg gör. Förmodligen handlar det, bland annat, om att ta parti. Om solidaritet. Om hur berättarjagets kärlek till Solanas – och vilja att åtminstone i ord rädda henne undan fördärvet – blir till en bön för de kvinnor som patriarkatet offrar. Berättarjaget (och Stridsberg får man förmoda) längtar desperat efter en annan världsordning. En värld där Solanas inte måste gå under i förnedrande ensamhet på slutet. Stridsberg skissar inte på hur nästa värld skulle kunna se ut, men hon hjälper oss att stå ut med den här.