Den norska veckotidningen Orientering bidrog mycket till min egen vänstersocialistiska orientering på sextiotalet. Via den följde jag inte bara med i dåtida norsk politik utan blev också bekant med namn som Trygve Bull, Erling Falk och andra från den norska vänsterns anrika förflutna.
Orientering hade startats 1953, som ett organ för den Natokritiska oppositionen inom arbetarrörelsen, med Sigurd Evensmo som första redaktör.
Att det blev just han var följdriktigt. 1949 hade han, i protest mot Natointrädet, lämnat både Arbeiderpartiet och sin post som kulturredaktör i Arbeiderbladet. Det var inget lätt beslut. Evensmo var politiskt fostrad inom arbetarrörelsen och avhoppet innebar också att gamla vänskapsband bröts. Han hade varit journalist i flera av partiets tidningar, hörde till dem som efter tyskarnas angrepp i april 1940 följt regeringen på flykt norrut och bland annat medverkat i radiosändningarna från Tromsö till de ännu inte härtagna delarna av landet.
När nederlaget var ett faktum i juni 1940 hade han återvänt till Oslo och engagerat sig i illegalt tidningsarbete .
När det började bränna under fötterna försökte han fly sjövägen till England, men greps av tyskarna i Ålesunds hamn. Av de nitton som tillfångatogs ställdes arton framför arkebuseringsplutonen och avrättades. Sigurd Evensmo var den ende som genom en administrativ miss av de annars så noggranna tyskarna kom undan med livet.
Denna omskakande erfarenhet blev sen grund för boken Englandsfarare. När den kom ut 1945 blev han med ens en av de mest kända samtida norska författarna.
Upplevelserna av omvärldens svek mot dåvarande Tjeckoslovakien – han hade själv rapporterat till den norska A-pressen från nazisternas övergrepp i Sudetområdet 1938 – hade grundlagt en djupgående skepsis mot allt vad stormaktspolitik hette.
Den kom att avgöra många av hans ställningstaganden. Från att ha varit motståndsman under kriget förblev han det även efteråt, mot Nato men småningom även mot EU.
Inom det då nästan allsmäktiga arbeiderpartiet försökte man annars i det längsta att förtiga den opposition som Orientering stod för. Att det ur det lilla bladet så småningom skulle uppstå ett parti – Sosialistisk Folkeparti – som man i början på sextiotalet tvangs ta på allvar och vars efterföljare Sosialistisk Venstre nu är koalitionspartner var en utveckling den tidens strateger varken kunde förutse eller ens tänka sig.
Sigurd Evensmo var dock ingen partipolitiker. När Orientering förvandlades till partiorgan för SF och sen i mitten på sjuttiotalet – när upplagan sprungit upp i 17.000 – ofattbart nog las ner och det startades en ny veckotidning, Ny Tid, i dess ställe vägrade han vara med längre.
Journalistik styrd av partiorgan hade han fått nog av.
Helt utan skavanker var han ju inte. Svårläkta psykiska sår från krigsåren fick tidvis dövas med både sprit och tabletter. Men som moraliskt vänstersamvete hade journalisten och författaren Evensmo en imponerande bredd.
I en nyutkommen biografi – en mäktig volym på mer än 600 sidor – kallar Stian Bromark och Halvor Finess Trettvoll honom för det ”närmaste vi kommit en komplett intellektuell i Norge”.
För en svensk är det naturligtvis svårt att bedöma riktigheten i ett sånt omdöme. Själv nöjer jag mig med att Evensmo erbjuder ett ovanligt givande författarskap om man vill bekanta sig med avgörande brytningar inom norsk arbetarrörelse de händelserika åren mellan 1930 och mitten av femtiotalet.
Det gäller den stora romantrilogin Grenseland, Flaggermusene och Hjemover men ännu mer memoarböckerna Inn i din tid (nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris 1976) och Ud i kulda.
En tredje, avslutande del var tänkt att heta Alene blant de mange men hann aldrig påbörjas. Nu har den alltså fått bli den välfunna titeln på en heltäckande biografi i stället.
Översatt till svenska lär den aldrig bli. Men vad gör det? Läsa norsk litteratur på originalspråket kunde vi gott göra lite oftare.
