Att kliva in i det röda rymliga trähuset känns lite som att förflyttas till en kursgård på 1970-talet. Många som har varit aktiv i exempelvis Ung vänster har någon gång varit på kurs på Bruksgården, som ägs av Vänsterpartiet i Degerfors. Väggarna på båda våningarna är fyllda med konst och politiska planscher. Mitt i sällskapsrummet hänger en målning föreställande Mona Sahlin med en Toblerone i högsta hugg.
– Konsten är fri, oavsett politiska samarbeten, säger Peter Pedersen.
Nej, Vänsterpartiet i Degerfors gillade inte det rödgröna samarbetet. Framför allt inte att göra upp om politiken innan valet. Peter Pedersen, tidigare riksdagsledamot, nu kommunpolitiskt aktiv i Degerfors och Roland Halvarsson, föreningens ordförande förklarar varför:
– Erfarenheten visar att det aldrig är bra. De enda som egentligen har lyckats med det historiskt sett är borgarna i Sverige vid ett specifikt tillfälle. Men när man är mitt uppe i smeten är det svårt att komma med kritik. Det blir som om man börjar kritisera tränaren mitt under en fotbollsmatch, säger Peter Pedersen.
Det var svårt att ge ett alternativ till moderaternas argumentationslinje, om att vanligt folk skulle få mer i plånboken, tillsammans med två partier som låg betydligt närmare den moderata politiken.
– Där blev Vänsterpartiet bakbundet i samarbetet, vi kunde inte gå ut och bemöta det tillräckligt tydligt, fyller Roland Halvarsson i. Jag tror faktiskt vi skulle ha vunnit valet om vi gått fram som tre enskilda partier, då hade det varit lättare för vart och ett av partierna att föra fram sin egen politik och röstmaximera, men det är lite tabu att prata om nu.
Nej, inte heller sättet valrörelsen sköttes på gillade man i Degerfors.
– Som en anekdot kan nämnas att vi inte använde en enda av Vänsterpartiets affischer från centralt håll i valrörelsen.
Man föredrog samarbeten med lokala konstnärer framför utslätade och alltför ”PR-byråaktiga” centralt producerade affischer.
Det finns bara två kommuner i Sverige där Vänsterpartiet dominerar starkt: Degerfors och Fagersta. Det finns en del gemensamma nämnare mellan dem. Båda är bruksorter och har traditionellt varit starka socialdemokratiska fästen. Även i Fagersta fanns ett missnöje med Vänsterpartiet centralt. Så långt är det lätt att se: det är två motvallsföreningar som gjort lokal succé. Men kritiken mot partiet centralt, som man brukar säga, kommer från två helt olika håll. Stig Henriksson, kommunalråd i Fagersta, välkomnade till exempel det rödgröna samarbetet och har ofta kritiserat vänsterpartiets EU-utträdeskrav och idén om en större skattefinansierad offentlig sektor.
En del skulle uttrycka det som att Vänsterpartiet i Fagersta står till höger, medan Degerfors ligger till vänster. Det gjorde också Peter Pedersen indirekt när Flamman intervjuade honom precis efter valet.
– Degerfors är ett känt vänsternäste, sa han. Det är inte så att vi ligger en halv centimeter till vänster om sossarna. Jag tror inte någon anser att vi tillhör någon slags högerfalang i Vänsterpartiet. Det här visar att det går nå framgång med en klar vänsterpolitik, sa han då.
Frågan är också om inte Vänsterpartiet i Degerfors och Fagersta utmanat socialdemokraterna på helt olika sätt. När Vänsterpartiet tog över i Fagersta 1998 var kommunen i djup kris. Skulder på 199 miljoner och en av landets högsta kommunalskatter. Framtidstron var körd i botten. Och Vänsterpartiets första uppgifter – det blev att göra det Stig Henriksson kallat ”en massa kraftiga nedskärningar. 40 procent på stadsbyggnadskontoret. 40 procent på kollektivtrafiken. ”
När Vänsterpartiet kom till makten i Degerfors däremot, var det bland annat för att partiet protesterat mot nedskärningar. S i Degerfors försökte profilera sig som ”världsmästare i att spara pengar” i slutet av valrörelsen. Efter en mandatperiod med personalnedskärningar och nedläggningar i kommunen var det inte ett särskilt lyckat drag.
– En kvinna kom fram till mig och sade ”jag är egentligen sosse, men det går inte att vara sosse här i Degerfors”, säger Anita Bohlin-Neuman.
Missnöjet med lokala S-politiker går även att skönja i hur degerforsarna röstade i riksdagsvalet. Vänsterpartiet har visserligen bättre siffror än genomsnittet för landet, men mer än hälften av väljarna röstade socialdemokratiskt.
Vad som egentligen är lärdomen från Fagersta och Degerfors, det är alltså osäkert.
– Jag utgår från att Vänsterpartiets framtidskommission kommer att besöka Fagersta och Degerfors och försöka analysera hur vi har nått framgångar, säger Peter Pedersen.
Men en idé vill han definitivt avfärda.
– Det finns en tendens att fokusera mycket på personer, att tänka att Stig Henriksson är en trevlig prick, men hur många trevliga människor finns det inte? Det är en totalt omarxistisk analys.
Peter Pedersen själv tror mer på frågorna. Ett parti ska formulera konkreta valfrågor.
– Man kan inte gå ut och säga att ”vi vill ha bättre vård” eller ”feminism i största allmänhet”, vem vill inte ha det?
Vänsterpartiet i Degerfors har till exempel som enda parti tagit strid för Folkets Hus på orten. Efter många turer fram och tillbaka hade den förra majoriteten beslutat att Folket Hus skulle försvinna och att byggnaden skulle bli till en gymnasieskola. Beslutet kommer nu att rivas upp i början av nästa år och Folkets Hus blir kvar.
– Vi har väldigt tydligt punktat upp det vi vill göra under mandatperioden, sedan är det bara för människor att gå tillbaka och kontrollera att vi verkligen gjort det, säger Roland Halvarsson.
Peter Pedersen påpekar att det finns en skillnad mellan att vara populistiskt som parti och att vara lyhörd inför vad människor tycker. Man måste som parti kunna presentera populära förslag – men man behöver inte ändra sig för att man inte har majoriteten med sig.
En nyckel till varför Vänsterpartiet i Degerfors klarar av att vara lyhört inför vad människor tycker är sättet man arbetar på. Lokala samarbeten, kultur och en anda av att vara verklighetens folk, i ordets bästa bemärkelse, tycks prägla Vänsterpartiet i Degerfors.
– Vi finns i föreningslivet på orten, säger Peter Pedersen, som själv har varit aktiv inom fotbollsföreningen i Degerfors. Händer det något här, som en marknad eller ett musikevenemang, så är jag ofta där. Inte i egenskap av politiker, men folk vet att jag är vänsterpartist och kan komma fram och prata.
Han tar ett exempel som det socialistiska partiet i Holland brukar använda sig av.
– Om någon skulle komma till oss och påpeka att en väg var dåligt upplyst och vi sade att vi inte kan göra något åt det; hur ska den personen kunna tänka sig att vi kan fixa globala frågor, om vi inte kan fixa gatubelysningen?
Att det finns ett socialt kitt tror de alla tre har varit viktigt för att partiet har kunnat växa.
– Vi har till och med eget rockband! säger Anita Bohlin-Neuman.
Att träffas även utanför det politiska arbetet på fester och julbord har bidragit till att man håller ihop.
– Det är inte så att vänstern i Degerfors tycker lika om allting, men då kan vi ta en diskussion om det. Det bidrar också till att vi kan slipa argumenten innan vi tar dem i exempelvis kommunfullmäktige, säger Roland Halvarsson.
För någon som är född efter folkrörelsernas storhetstid kan det vara svårt att förstå hur man i Degerfors lyckas engagera människor på det viset.
– Jag tror kanske det är svårare i storstäder, säger Roland Halvarsson.
Samtidigt poängterar han
och de övriga två vikten av att ha en god organisering.
– Det finns kommuner där Vänsterpartiet har en usel organisering och dålig koll på läget. Där har partistyrelsen en viktig uppgift att gå in och staga upp det.
Målet för vänstern i Degerfors är att alla i partiet ska ha något uppdrag. Dels för att utnyttja de resurser man har och dels för att motverka att ett fåtal människor tar på sig för många uppdrag och går in i väggen. Det är återigen något där de tycker att partiet centralt inte har fungerat bra.
– Det är en handfull personer i Stockholm som är med överallt, säger Peter Pedersen.
Valresultatet för V i Degerfors landade till slut på nästan 49 procent, ett mandat från egen majoritet. Nu planerar man att styra kommunen tillsammans med Miljöpartiet som har ett eget mandat.
Den närmaste framtiden ska 108 förtroendeuppdrag i kommunen tillsättas. Enligt ett förhandsbesked från valberedningen går arbetet lättare än väntat. Partiet har haft en tillströmning av sympatisörer den senaste tiden.
– Det ska bli jätteintressant att se hur sossarna här reagerar nu när de inte har makten längre, i Fagersta har de inte hämtat sig ännu, säger Peter Pedersen.
Oavsett vilket, tycks vänsterpartisterna i Degerfors känna en stark tillförsikt inför framtiden.
– Det känns väldigt roligt, som att människor tänkt ”nu jäklar har vi fått nog” och velat ha en förändring, säger Anita Bohlin-Neuman.
