Bondfilmerna firar 50-årsjubileum, och Malin Krutmeijer spårar actionfigurens historiska utveckling. Hon försöker också hitta nyckeln till filmernas framgång.
Såhär femtio år efter den första Bondfilmen, Dr No eller som den hette på svenska Agent 007 med rätt att döda, är det dags för en liten utvärdering. Först och främst måste jag, efter att ha sett om ett antal James Bond-filmer sälla mig till de konservativas skara: Sean Connery var bäst. Som god tvåa håller jag Daniel Craig, som vi snart får se i hans tredje Bondfilm Skyfall med premiär 26 oktober.
Sean Connery och Daniel Craig har en del gemensamt i hur de förkroppsligar figuren Bond. Det är inte skämtaren 007 vi möter hos dem, utan en mer allvarsam agent. Han glider inte friktionslöst genom världen, utan måste kämpa för sitt liv och det syns att det är rätt svettigt. Han är också tydligt en sexsymbol, som uppträder ganska avklädd i en del scener.
En del ligger naturligtvis i manus och regi. Faktum är att vid tiden när Roger Moore tog över efter Connery ska produktionsbolaget ha haft som ambition att hålla sig under elvaårsgränsen. Biopubliken hade förändrats sedan 1960-talet: man måste nå de unga. Bond blev lite snällare, det lades till fler ironiska blinkningar runt allt dödande, och ingen har väl någonsin varit det minsta orolig för Roger Moore? Moore är också en påklädd Bond – ingen muskulös, hårig Connery-bringa här.
Efter Moores tid gjordes en del hyggliga filmer, men George Lazenby, Timothy Dalton och Pierce Brosnan har inte gjort samma avtryck som Connery, Moore och Craig.
De första James Bond-filmerna producerades i en tid av kolonial befrielsekamp. Dr No utspelar sig på Jamaica och kom 1962, samma år som landet blev självständigt från Storbritannien. Jamaica är ett slags kolonialt färgad kuliss för filmen, med jamaicanerna reducerade till stämningsskapare och miljön som naturskönt scenario.
Här jagar Bond den ondskefulle Dr No, en tysk-kinesisk vetenskapsman som tänker stoppa en amerikansk raketuppskjutning med hjälp av ett radioaktivt vapen.
På vägen möter Bond den första Bondbruden, Honey Rider spelad av Ursula Andress. Hon stiger upp ur havet med snäckor i händerna, i en scen kalkerad på Botticellis målning Venus.
Honey Rider skiljer sig en del från de senare Bondbrudarna – jag ska återkomma till dem. Hon är ett naturbarn, uppvuxen med en pappa som dök efter snäckor och sålde precis som hon. Hon har inte gått i skola, men hon är, precis som Bond, en kosmopolit med världen som arbetsfält. I bältet hon bär utanpå sina minimala bikinitrosor har hon en kniv, och hon visar sig vara förvånansvärt bra på att slåss.
Bortsett från Bondbruden är mycket sig likt från Dr No i de senare Bond-filmerna. Här etableras det kriminella nätverket SPECTRE, som återkommer i flera filmer och som i de senaste Bondfilmerna ersatts av nätverket Quantum. CIA-agenten Felix Leiter, som också ska återkomma, dyker upp redan här.
Sedan är själva grunddramaturgin nästan identisk i flertalet filmer. En agent dödas någonstans ute världen. Den brittiska underrättelsetjänsten MI6 skickar dit Bond för att undersöka saken. Han hinner knappt landa förrän filmens superskurks handgångna män försöker mörda honom. De jagar honom filmen igenom, medan han i sin tur jagar superskurken. Jakten sker rent fysiskt i olika miljöer: i bil, flyg, båt, på skidor med mera.
Under tiden har Bond sex med väldigt många kvinnor, av vilka många dör på grund av sitt samröre med Bond, och han möter den viktigaste av dem: Bondbruden.
Enligt filmvetaren och -kritikern Michael Tapper, som jag diskuterade James Bond med i radioprogrammet Nya Vågen för ett par veckor sedan, var författaren Ian Fleming inspirerad av Playboy-grundaren Hugh Hefner när han skapade sin hjälte. Bond skulle vara en playboy: en kille med stil och en massa snygga tjejer.
Det stämmer ju, men om man dristar sig till en Susan Faludi-inspirerad analys av James Bond framträder en annan bild. Bond är alltid ”i hennes majestäts hemliga tjänst”. Han har inget privatliv och han skickas mer eller mindre ut som kanonmat i världen. Han har visserligen en fantastisk teknologisk utrustning, men motståndet är livsfarligt och helt utan skrupler.
Samtidigt som han alltid måste vara beredd att slåss för sitt liv är han oavbrutet sexuellt tillgänglig. Det spelar ingen roll om han så är skjuten: dyker det upp en kvinna ställer han upp. Detta är en man som inte äger sitt liv och sin kropp. Han är alltid i tjänst, helt och fullt.
Bondfilmernas kvinnor är också de sexuellt tillgängliga och aktiva. I Dr No är Bonds sexliv ganska måttligt, men det eskalerar stadigt och med kulmen i filmerna med Roger Moore. Här avverkar Bond kvinnor som slit- och slängprodukter, och ofta dör de på vägen.
Själva Bondbruden är lite mer upphöjd. Hon har ett yrke som exempelvis pilot eller företagsledare, och i några filmer basar hon över en grupp (lättklädda) kvinnor som kan slåss. Kvinnorna är tuffa i Bond, men delvis känns det som ett alibi för att de blir så illa behandlade – underförstått: de tål det.
Varför konceptet Bond har visat sig hålla över tid är svårt att svara på. Som actionfilmer håller flera av de tidiga filmerna ett förbluffande högt tempo, och har vågade stunts. I mycket liknar filmerna superhjälteserier, med en nästan övermänsklig hjälte som möter ondskefulla skurkar, ofta med någon fysisk defekt. Här finns högteknologi, sex, våld, action och sofistikation – och succén måste ligga i mixen av ingredienser.
Playboyen och kvinnobilden började dock bli problematisk efter ett tag. I Goldeneye (1995) klargör Judi Denchs MI6-chef ”M” för Pierce Brosnans Bond att hon ser honom som ”en manschauvinistisk dinosaurie”.
