När Carlos Alexander Hernández Garcia kom till Sverige var det med förhoppningen om att kunna hjälpa familjen hemma i El Salvador till ett bättre liv. Men arbetet på firman Nordiska Golv blev i stället en mardröm.

Tidningen Arbetaren har intervjuat ett tjugotal tidigare anställda på Nordiska Golv, vars vd i dag står åtalad för bland annat människoexploatering. De berättar om långa dagar utan vila, utebliven lön, ingen mat. Carlos, som blivit lovad sjysta villkor, fick sova på ett kallt golv i ett rum utan värme eller varmvatten, tillsammans med 10–15 andra personer.

Vittnesmål likt de från Carlos har blivit allt vanligare de sista åren. Det har blivit allmänt känt att det ”skuggsamhälle” vi förr såg som ett marginalfenomen finns överallt, och breder ut sig över arbetsmarknaden.

Trots detta är forskningsläget tunt. Det framgår av en ny rapport (9/9) från Myndigheten för arbetsmiljökunskap, som har sammanställt kunskapsläget kring arbetslivskriminalitetens konsekvenser för de anställdas arbetsmiljö, sett ur deras eget perspektiv.

Rapporten bekräftar mycket av det som länge kunnat anas i enskilda vittnesmål. Anställda utnyttjas, luras och hamnar i stark beroendeställning till arbetsgivaren. Ofta finns dessutom ett underliggande hot om våld, uppsägning eller utvisning. Det möjliggör en arbetsmiljö de flesta skulle betrakta som långt under mänsklig värdighet. Arbetsdagarna är långa och tunga, möjligheten till vila minimal. I jordbrukssektorn arbetar människor i stekande hetta utan att få dricka vatten. Toaletter saknas. Kvinnor utsätts för sexuella trakasserier. I de mansdominerade branscherna sätter arbetsgivarna tempo före säkerhet. Vad det kan få för konsekvenser på till exempel ett bygge ser vi i dödsstatistiken.

Rapporten konstaterar att behovet av mer forskning är stort. Faktumet att det råder kunskapsbrist på området gör faktiskt den här rapporten ännu viktigare.

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen.

Hade regeringen fått bestämma, hade den dock aldrig kommit till. De vill nämligen inte att myndigheten alls ska finnas, och planerar därför för att avveckla den i januari 2026. Det blir en fortsättning på det redan påbörjade arbetet med att trasa sönder vad som en gång var världsledande forskning om arbete och hälsa, när man 2006 lade ned Arbetslivsinstitutet. Man fortsatte med att skära ned antalet arbetsmiljöinspektörer till nivåer som kritiserades av FN-organet ILO, avreglerade arbetskraftsinvandringen, och genomförde en rad regellättnader på arbetsmarknaden. Skumraskföretagen kom som ett brev på posten, med lönedumpning och osund konkurrens i hela branscher som följd. Företag som försöker göra rätt för sig slås ut i konkurrensen mot fuskarna.

Lösningen borde inte vara svår. Återreglera kapitalismen, förbjud långa underleverantörskedjor, bygg upp arbetarskyddet igen. Och inte minst: hjälp de människor som har blivit utnyttjade!

Kultur/Nyheter • 30 november, 2021

Lågmält och gripande om migrantarbetares vardag

Regeringen gör precis tvärtom. River ned, och jagar migrantarbetare med gränspolisen. I en statlig utredning från i våras döms metoden ut som verkningslös för att komma åt huvudproblemet. Utredningen lyfter i stället fram erfarenheter från Belgien, som haft stora framgångar med att bekämpa sin arbetslivskriminalitet. Ett land som satsar på rättslig hjälp, stöd och uppehållstillstånd till dem som utnyttjats, i stället för att jaga ut dem ur landet.

Det är svårt att se vem som vinner på det. Inte är det näringslivet i stort, där borgarnas klassolidaritet vanligtvis ligger. Möjligen storföretagen, som kan få någon liten skattesänkning. Men till vilket pris?

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen. Regeringens solidaritet kommer aldrig att sträcka sig till migrantarbetaren från El Salvador, som kom med drömmen om en ljusare framtid för sin familj. Hellre än att hjälpa honom, låter man arbetsmarknaden ruttna.

Melinda Kandel Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.

En muslimsk migrantfamilj som tas emot i Europa, för att omedelbart elda upp huset skrattande. En pakistansk man som plockas upp ur havet av en engelsk båt, för att slå ut hjälparen med en åra där det står ”våldtäktsjihad”.

Båda bilder delades av Richard Jomshof på X den 28 maj, vilket har gjort att han kallas till förhör för hets mot folkgrupp. Han berättar därför för tidskriften Kvartal att han tillfälligt kliver av som ordförande i riksdagens justitieutskott.

Vissa klarar av att hålla pennan rätt i hand. Victor Malm skriver i Expressen att Richard Jomshof borde frias, för att i stället låta offentligheten hantera frågan – genom att göra tydligt att Sverigedemokraterna inte har i Rosenbad att göra. ”Så slipper vi joxa med yttrandefriheten.”

Det är korrekt att juridiken inte är rätt väg att gå, och den som tycker annorlunda får gärna förklara varför vänsterpartisterna i så fall ska slippa motsvarande åtal.

Andra avslöjar sig. PM Nilsson kallar på X motiven där snyftande flyktingar visar sig vara våldtäktsmän och mordbrännare för ”islamistisk imperialism”, och säger att det är ”bekymmersamt om hetslagstiftningen utvecklas till en blasfemilagstiftning”.

Han kallar alltså uppenbart rasistiska nidbilder för kritik av religiös imperialism. Samma kritik har vi hört från perifert vänsterhåll som bilden där Netanyahu framställs som bloddrickande djävul med spetsig svans, en blinkning till världshistoriens äldsta myt – att Satan inspirerade judarna att förråda Jesus.

Hur svårt ska det vara? Alla dessa bilder är rasistiska. Hetslagstiftningen bör inte vara sträng, men det minsta man kan kräva av politiker från vänster till höger är att de avstår från att dela hat mot medborgarna. Och om man anser att lokalpolitiker ska kastas ut så bör man kräva samma sak av en så pass högt uppsatt politiker som Jomshof, samt även Mattias Karlsson som delar bilden till partikollegans försvar.

Det pågår ett uteslutningsärende mot Ali Hadrous i Vänsterpartiet Landskrona. Låt oss se hur borgerligheten behandlar Karlsson och Jomshof, och sedan ställa oss två frågor: Varför räknas inte rasism mot muslimer? Och gynnas judar och muslimer verkligen gynnas av att bli slagträn i debatten?

Trumpvänliga debattören Sofia Nerbrand har lustigt nog har högst tonläge av alla, trots att hon själv återkommande har hyllat världens främsta spridare av antisemitism Elon Musk. När hon besvarar min kritik på X skriver hon att hon ”aldrig försvarat Musks övertramp rörande judar. Inte heller hans naivitet rörande Putin och Ryssland.” Men att han ändå ska ha ”cred” för Paypal, Tesla och Starlink. 

Så eftersom han har byggt motorvägar, förlåt elbilar, ska vi ha överseende med hans antisemitism – eller ”övertramp rörande judar” som det visst heter när det gäller någon i det egna lägret. Låt oss se vad hon skriver om Richard Jomshofs ”övertramp rörande muslimer”.

Vi har skrivit det gång på gång här i Flamman: antirasismen måste vara konsekvent. Som någon som gärna använder bilder för politisk effekt – minns vår satirtävling – så har jag ett budskap. Lägg ned allihop, ni har ju uppenbarligen ingen finess.

I en tidigare version av artikeln fanns ett fel om Richard Jomshofs rättsliga status. Han är kallad till förhör och inget annat.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Den 16 mars körde en karavan med ett 30-tal traktorer genom centrala Växjö, i protest mot EU:s klimatpolitik.

”Vi känner oss överkörda”, förklarade Patrik Fernlund för SVT, framför ett fordon prytt med en blå unionsflagga. ”Man antar nya lagar och regler nere i Bryssel, i EU-kommissionen, och pratar inte ens med lantbrukare.”

Protesten var beskedligare än motsvarigheterna ute i Europa. I Frankrike har bönder blockerat infarten till Champs-Élysées i Paris med hö, slagits med polisen, belägrat matbutiker och tänt eld på traktordäck. I Prag har de tömt gödsel på gatorna, i Bryssel rammat polisbarrikaderna med traktorer, i Nederländerna eldat asbest längs motorvägarna, och i Tyskland försökt storma en färja där landets finansminister fanns ombord.

Sveriges och Europas bönder är arga. Och det är inte så enkelt som att de motsätter sig omställningen. Snarare upplever de att den har kommit i konflikt med deras rättigheter och Europas matförsörjning. De har också ett starkt stöd – enligt en enkät med 26 000 deltagare anser hälften av Europas befolkning att åtgärderna äventyrar Europas självständiga matproduktion.

Bönderna vänder sig bland annat mot lagen om naturrestaurering, som ska återställa en femtedel av unionens land och hav senast 2030. För att förbättra den biologiska mångfalden föreslås en rad åtgärder: att göra livet bättre för gräsmarksfjärilar och jordbruksfåglar, som är viktiga markörer för hur ekosystemet mår i övrigt, att återställa fria vattendrag och dikade torvmarker, samt plantera tre miljarder träd.

I stället för att gå i konflikt med jordbrukarna, borde klimatrörelsen närma sig dem.

Kraven är goda nyheter för planeten, varför de också välkomnas av Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen. Men de sätter också ytterligare press på Europas bönder, som redan har större ekologiska och arbetsrättsliga krav på sig än andra delar av världen.

Denna balansgång försvåras ytterligare av arbetet för att baxa iland handelsavtalet med den sydamerikanska inre marknaden Mercosur. Den 4 september reste en EU-delegation till Brasilien för att förhandla, och de läckta dokumenten innehåller krav på mänskliga rättigheter, skogsskydd och djurhållning.

Avtalet riskerar göra båda grupper arga – klimatrörelsen för att ökad import av billigt kött kan leda till ännu mer skövling av regnskog, och jordbrukarna för att det är omöjligt att tävla mot en kontinent med slappare regleringar. Frågan är dock hur sugna Brasilien är på hårdare regler om de inte samtidigt erbjuds öppna spjäll in på den europeiska marknaden. Jordbrukarnas oro är alltså begriplig, även om handelsavtalen samtidigt kan skapa nya exportmöjligheter.

Konflikterna kring handelsavtalen och EU:s regleringar visar inte bara att klimatrörelsen måste väga in jordbrukarnas oro för att vinna stöd för omställningen – i vissa fall har grupperna även ett gemensamt intresse. Därför behövs ett generöst omställningsstöd till bönder som vill hitta mer ekologiska odlingsformer, i kombination med ett skydd mot billigt importkött som inte följer europeiska hållbarbetskrav, inte minst för att Europa i en orolig tid behöver kunna producera sin egen mat.

Ledare • 29 augusti, 2024

Utan oss lantägg kan Sverige glömma att ställa om

Men sådana här hänsyn verkar främmande för klimatorganisationer som Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden, som i ett gemensamt brev uppmanar unionen till en rask implementering, utan att skriva en rad om böndernas villkor. I stället för att gå i konflikt med jordbrukarna, borde klimatrörelsen närma sig dem. Båda grupper kommer att behövas om Europa ska lyckas ställa om.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]