Jag läser recensionerna av Maja Lundgrens Myggor och tigrar innan jag läser själva romanen. Jag blir förbryllad. Lundgrens förra roman Pompeji älskades, hyllades, ansågs genial. Nya boken vill man inte ens kalla för roman utan för ”skrivkramp” och (kvinnlig) ”hämningslöst aggressiv ideologi”. Den kallas ”motbjudande”.

Jag är förbryllad tills jag förstår att Lundgren denna gång behandlar ett politiskt tema. Närmare bestämt könsmaktsordningen. Hon har till och med liknat den patriarkala hederskodexen med den napolitanska maffians, och därtill pekat ut enskilda individer som deltagare i de sociala praktiker som upprätthåller könsmaktsordningen. Iiiih! Kritiken är skräddarsydd efter urgamla patriarkala mönster och pinsamt förutsägbar.
Lundgren hålls noga borta från traditionellt manliga domäner. Offentligheten och allmängiltigheten är manligt och Lundgrens skrivande placeras i facket privat och ointressant. Rationalitet och intellekt är manligt och Lundgrens roman tolkas som en produkt av känslostormar och begär. Mannen har av gammal hävd rätt att definiera verkligheten. Lundgrens tolkning avfärdas som paranoia.

Maja Lundgren ifrågasätts också som subjekt. På många håll beskrivs hon som en person som inte kan ta ansvar för sina handlingar. Hon är offer för psykisk sjukdom, oförmögen att kontrollera sina känslor. Vissa attackerar till och med förlaget för att de inte skyddat henne och stoppat boken, som om hon vore omyndig.
Hennes kvinnlighet ifrågasätts också. En riktig kvinna är inte elak, okänslig och egoistisk, men det är epitet som nu tillskrivs Maja Lundgren. Hon sägs bland annat ”fläka ut människor”, ”korsfästa” dem och ”krossa deras integritet”. Jag vill likna det Lundgren gjort i sin roman med vad biografiförfattare i alla tider gjort. Det är alltid problematiskt när verkliga människor skildras av någon annans hand, efter den personens blick. Men det subjektiva är på något sätt en förutsättning för texten, och vi är oftast överens om att det i ett sådant verk finns en viss tolkningsmån från både författarens och läsarens håll. Det utrymmet ges dock inte till Lundgren. Hennes gränser dras extremt fyrkantigt. Den moraliska indignationen och de darrande brösttonerna är av sällan skådat slag.

Men visst, bara för att kritiken följer det patriarkala protokollet till punkt och pricka behöver det inte vara så att Myggor och tigrar behandlas orättvist. Jag ska inte hemfalla åt paranoia. Det kan vara så att det denna gång faktiskt handlar om en ond och intrigant kvinna som fallit offer för en affektiv psykos. Jag går till källan. Jag läser romanen.

Myggor och tigrar är en genial bok om allmänmänskliga fenomen. Maja Lundgren gestaltar dessutom en medvetandeprocess på ett sätt som skulle fått Joyce att rodna av avundsjuka. Som en del i den gestaltningen finns också de bitar med där medvetandet når sina gränser, flödar över, tappar fotfästet. Att detta gestaltas betyder inte att författaren själv är galen. Tvärt om krävs ett skarpt intellekt för att genomföra konstruktionen.
Lundgren har ett tydligt litterärt syfte med sin form. Hon vill återskapa verklighetens komplexitet för att ge hel förståelse. Det är inte något jag själv hittat på för att med en svår (över)tolkning slå ett slag för kvinnorna. Hon skriver det rakt ut hela tiden. Som när hennes redaktör säger att folk kommer tro att hon är paranoid: ”Jag preciserar att det handlar om en blandning av verkliga meddelanden, inbillade sådana och andra som befinner sig i gränszonen och att läsaren själv bör sväva i ovisshet om vad som är vad. Det är det enda realistiska. Några tillrättalägganden kommer inte på fråga.” Lundgren vet exakt vad hon gör.

Är romanen mer okänslig och egoistisk än någon annans då? Snarare tvärtom. Kritikerna hade fått mig att tro att boken handlade om en rad ofrivilligt uppfläkta män. Istället visade det sig att den handlade om patriarkala strukturer och hur en kvinna genomlever dem. Männen är bara illustrativ rekvisita. Redan titeln berättar för oss att det inte är individerna som betyder något utan strukturen. Lundgren påpekar det gång på gång. Det är när de kommer i svärm som man blir tokig. Ett myggbett är en bagatell. De enskilda männens synder allt som oftast likaså. De konservativa kritikerna använder sig reflexmässig som papegojor av exakt samma argument som deras kritikeranfäder använde sig av för hundra år sedan. Ska de lyckas sänka Maja Lundgren måste de nog komma på något nytt.