Ska man försöka hitta något positivt med Rysslands invasion av Ukraina, hur svårt det än är, så är det att den är ett ypperligt bevis på konsekvenserna av auktoritär nationalism. Precis som stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021, visar den att även på 2020-talet har politik som flirtar med fascism kännbara och våldsamma konsekvenser.
Påminnelserna är besvärliga inte minst för Sverigedemokraterna, som gärna vill att vi ska glömma bort det. Till skillnad från 90-talsanekdoterna om hur deras företrädare glatt poserade med SS-veteraner och arrangerade bokbål, är deras kopplingar till dagens samhällsfarliga kostymnissar nämligen färska.
Även efter stormningen av Kapitolium i Washington hävdade Jimmie Åkesson att Donald Trump hade varit en bättre president än Joe Biden, om än med ett pliktskyldigt tillägg om att han så klart inte borde ägna sig åt högerextrem uppvigling. Som om det var ett litet snedsteg, och inte en central del av paketet.
Därför borde det heller inte ha förvånat någon att Åkesson hade svårt att välja mellan Vladimir Putin och Biden när han fick frågan om vilken ledare han föredrar, mindre än en vecka före invasionen av Ukraina.
Om något var det snarast förvånande att han inte tog Putins parti, varken då eller när han blev ombedd att välja mellan honom och Emmanuel Macron under valrörelsen 2018. När han däremot ombads välja mellan Viktor Orbán och Angela Merkel, fick Tysklands förbundskansler se sig bortvald till förmån för den ungerska högernationalisten.
Orbáns Ungern lyftes fram som föregångsland av högt uppsatta sverigedemokrater under flera år, och kritik mot dem var, enligt Åkesson själv, propaganda från det vänsterliberala etablissemanget. Först 2021 vände han kappan efter vinden och sade i en intervju i Expressen att landets utveckling ”gick åt fel håll”.
Det går alltså att skönja lite av ett mönster i partiets agerande. Deras vurmande för högerpopulister och auktoritära nationalister sträcker sig precis så långt som allmänheten är beredd att låta dem komma undan med det.
Därför blir det lätt parodiskt när de ska slå ifrån sig om anklagelser om flathet mot Ryssland. Som när partisekreteraren Richard Jomshof med spelad chock och anstöt kallar anklagelserna för ”skamlösa och oseriösa”, bara för att omedelbart följa upp det med ett påstående om att Vänsterpartiet skickat pengar till proryska separatister i Ukraina.
Källan till det påståendet? Ingen mindre än Egor Putilov – den ryska man som ett år efter att ha lämnat uppgiften till Aftonbladet avslöjades ha publicerat opinionstexter under flera fingerade namn under tiden som han arbetade på Sverigedemokraternas riksdagskansli. När fler tveksamma kopplingar och fiffel med hans medborgarskap nystades upp, förpassades han till SD-anknutna tidningen Samnytt. 2019 nekades han pressackreditering till riksdagen, då han enligt Säpo haft kontakt med rysk underrättelsetjänst.
Det här vet Jomshof givetvis om när han anklagar Vänsterpartiet för att vara proryska. Han väljer till och med att källhänvisa till en artikel om som inte förrän i år uppdaterades med påpekandet om den tveksamma källan, snarare än Aftonbladets ursprungliga avslöjande som kompletterades med informationen om Putilov redan 2016.
Som stöd för påståendet att partiet varit kritiskt mot Ryssland hänvisar han bland annat till en debattartikel som kritiserade attackerna mot Ukraina 2014, men nämner inte att deras EU-parlamentariker samma år röstade emot förslaget att knyta Ukraina närmare EU.
När SD:s EU-parlamentariker röstade ryssvänligt, bland annat genom att resa sig i protest mot att reda ut vilka partier som fått ekonomiskt stöd från landet, förklarade gruppledaren i riksdagen Mattias Karlsson det med att de var nya och ovana. När de i februari i år röstade emot ett stödpaket till Ukraina – något Jomshof verkar glömma bort att nämna i sin text – var ursäkten i stället att Ukrainas ekonomi var korrupt och misskött.
Jomshof glömmer faktiskt att bemöta det mesta. Inte ett ord om de ekonomiska kopplingarna, partiets många gästspel i Russia Today eller de lika många företrädare som öppet hyllat Putin: till exempel deras tidigare politiska sekreterare, SD-ordföranden i Nacka som bad Putin avsätta Stefan Löfven, eller Roger Richtoff, som nyligen petades ur riksdagens försvarsutskott efter att han spridit en video som tackade Ryssland för invasionen.
Han har däremot rätt när han påpekar att SD:s ledning tagit ställning mot invasioner av andra länder, i alla fall officiellt. Det är en del av samma papperstunna linje som när de lägger ned sina röster i frågan om huruvida EU ska utöva påtryckningar mot eller dra in bidrag för medlemsländer som urholkar demokratin: sköt din egen nation och skit i andra.
Problemet är att de inte vill erkänna att våld är slutpunkten för den politik de förespråkar. Trump och Putin borde vara, både för dem och för oss, obekväma påminnelser om att SD:s 90-tal inte är så långt borta som de vill påstå.
