Hans eld är fortfarande stor, och tiden läker inte alla sår i Jan Myrdals nya bok som lyckas vara både självupptagen och gripande.
Jan Myrdal nedtecknade Ett andra anstånd mellan augusti 2015 och november 2018, efter en blodförgiftning som var nära att ta hans liv. Boken, understryker Myrdal själv, är inte en biografi utan ett rannsakande. Ett rannsakande där han menar sig ”att i ord och några viktiga bilder vilja skära upp jaget ända in i pulpan”. Låter självutlämnande, och det är det också.
Myrdal har förvisso i sin intellektuella gärning aldrig gjort en större hemlighet av sitt privata liv – ett liv som ända från uppväxten med de världskända föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal mer eller mindre, direkt eller indirekt präglats av offentlighetens ljus. Men något nytt biografiskt stoff får man i Ett andra anstånd egentligen inte. Säkert kan boken bitvis upplevas som kontroversiell i sitt innehåll, men den som förväntar sig nya snaskiga privata eller politiska provokationer från den genom åren ofta så kontroversiella vänsterradikale och intellektuelle ikonen hittar inte mycket i Ett andra anstånd.
Ordet ”rannsakan” kan möjligtvis tolkas som om boken innehåller en avbön, men knappast då någon avbön gällande de politiska och intellektuella turerna, vilka har varit många och omfattande i Myrdals 75-åriga yrkesverksamma liv. Det Myrdal velat uppnå med sin rannsakan ligger snarare på ett existentiellt plan. Resultatet är ofta gripande, ja, inte sällan rentav finstämt vackert.
Barndomen, ungdomen, sexualiteten, kärlekar, äktenskap, äventyr, beskrivs fragmentariskt men samtidigt logiskt, avskalat och stilsäkert ordnat, och Myrdal, som fyller 92 år 2019, konstaterar genomgående att många är de starka känslor som aldrig försvinner och att tiden läker långt ifrån alla sår. Döden behandlas dock benhårt materialistiskt, fattades väl bara annat, och hamnar snarare i skuggan av livets både gångna och pågående rytm än tvärtom.
Vad som kan upplevas som svårsmält i vissa partier är att den rannsakan som Myrdal ägnar sig åt så sällan utforskar den andres perspektiv. Inte ens när Myrdal utelämnar andra personer, inte minst kärlekar och hustrur, tycks den andres känslor och tankar intressera honom nämnvärt. Själva berättargreppet är alltså myrdalskt troget, det vill säga drivet av en självpåtagen världstillvändhet som samtidigt är frapperande självfixerad.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
