Valet föll till slut på Tim Walz, guvernören från svenskstaten Minnesota och den tydligaste vänsterkandidaten av dem som Harris hade att välja på. Om det tidigare ansetts viktigt för amerikanska politiker att vara utbildade och karismatiska, så ska man nu vara relaterbar och vanlig. I den reklamfilm som demokraterna lanserade Walz med, berättade han att han är född i Nebraska, den platta tråkiga staten i mitten av USA. I sin högstadieklass var han släkt med hälften av sina klasskompisar, och precis som Vance har Walz en historia i det militära. Demokraterna hade hittat sin småstadskille.

I sin hemdelstat har han bedrivit klassisk vänsterpolitik, som att införa gratis skolmåltider och propagera för att fler ska få sjukvård. Av högern har han också fått öknamnet ”Tampong-Tim”, med hänvisning till hans lagförslag från förra året, som krävde att skolor ska tillhandahålla gratis menstruationsprodukter.

Men bakom tampongerna döljer sig alltså en välfärdspolitik som ska omfatta alla. Detta i kontrast till JD Vance som gick ut hårt och hävdade att barnomsorg var ett särintresse för de välutbildade. Det är här som Walz har sin styrka. Han har fokuserat på de ekonomiska frågor som binder samman arbetar- och medelklassens välfärdsbehov.

Walz ser mer ut som en mysig pappa än en klasskrigare. 

Både Walz och Harris twittrar om sitt engagemang för medelklassen. ”Att bygga upp medelklassen kommer att vara ett avgörande mål för mitt ordförandeskap. För vi vet att när vår medelklass är stark är Amerika stark” skrev Harris. Om Walz skrev hon att de båda var ”två medelklassbarn”. Harris beskrev Walz som ”en ledare som kommer att hjälpa till att ena vår nation och föra oss framåt, en kämpe för medelklassen”.

Jag har i en tidigare text i Göteborgs-Posten skrivit om hur ”medelklassen” i USA används synonymt med ”folket” eller arbetande människor. När amerikaner pratar om medelklassen så menar de alltså delvis något annat än man gör i Europa.

Med bakgrund som högstadielärare har Tim Walz gjort sig till fackens vän. Han har dykt upp vid strejker, och infört betalda sjukdagar för arbetare i Minnesota, som snart dessutom får betald familje- och sjukledighet. Förarna på Uber och Lyft kan dessutom se fram emot en minimilön, och lagerarbetare på Amazon extra hälso- och säkerhetsskydd.

Med Walz som parhäst satsar Kamala på det breda, det gemensamma och vanliga, det som tilltalar många. I en text i Aftonbladet skriver Åsa Linderborg hon tvärtom att det är Vance som kommer att äta Harris till frukost. Detta eftersom Vance representerar den strävsamma, förbisedda arbetarklassen, till skillnad från Demokraternas polerade representanter.

Men det finns ju en tredje linje, bortom en woke vänster och en höger som närmar sig den reaktionära delen av den vita arbetarklassen. En linje som binder den stora majoriteten samman vad det gäller välfärd, skatter och fungerade infrastruktur – samt en och annan tampongreform. När jag ser bilden på en leende Tim Walz med en gris i famnen tänker jag att de kommer att vinna valet i ett nafs.

Samtidigt lär valet av Walz knappast innebära att USA blir kommunistiskt – som Trump varnat för. I frågan om Palestina har Walz varit loj. Han har tidigare i senaten röstat för fortsatt finansiering av krigsinsatserna i både Irak och Afghanistan. Inte heller har han kritiserat de rikaste eller propagerat för ökad beskattning. Han ser mer ut som en mysig pappa än en klasskrigare. 

Någon Bernie Sanders är han alltså inte. Samtidigt var det länge sedan Demokraterna valde en så vänsterlutande vicekandidat. Något som förhoppningsvis är en signal om en ny välfärdspolitik är på gång i USA.