SPORT Det finns olika sätt att försvara sig. Men inget av dem fungerar. Stor del av idrottens själva natur ligger i att man mäter prestationer på olika sätt. En självklar följd blir att vissa resultat är bättre än andra. Det resulterar i att vissa uppfattas, och uppfattar sig själva, och rent ut sagt faktiskt är – förlorare. Det försätter de drabbade människorna i en utsatt position rent mentalt. Och då finns det olika försvarsmekanismer att mer eller mindre medvetet ta till.

En försvarsmekanism är ödmjukheten. Som exempelvis de allsvenska nykomlingarna i damfotboll.

Deras spelare och supportrar kan mycket väl tänkas tänka att det inte egentligen är så farligt att åka ur. De går upp i en av Sveriges mest ojämna serier helt utan press på sig, och får till på köpet nöjet att spela mot några av de bästa i världen under ett år. De skulle kunna tänka att varje poäng är en bonus, och att varje match i sig är värd mycket att barar vara med i.

Det hade varit ett sätt att försvara sig. Ett sätt som säkerligen används, om än inte av alla.
Ett av dem är humorn. Som till exempel brittiske golfaren Mark Roe. Han var helt sensationellt på väg att spela sig till ett topplacering i British Open.

Så glömde han och spelpartnern Jesper Parnevik en fullkomlig struntsak, som rörde deras scorekort. Och enligt golfens stenhårda regler blev de båda diskade. Efteråt kunde han inte förklara varför misstaget hade skett. Faktumet att hans livs chans var bortkastad för en absolut struntsak var dock ett obönhörligt faktum. Han är dock lite känd som något av en skämtare, och valde att gå vidare på den linjen. Skämtet handlade om att han kanske distraherades av Parneviks turkosa (!) byxor vid första tee.

Aggressiviteten är ytterligare en försvarsmekanism. Att flytta skulden från sina egna axlar till någon annans är ett mycket vanligt knep. Alla gånger som domare, solen, vinden, världsläget, regnet, gräset eller – ja, faktiskt – ribban fått ta oförtjänt skit för olika idrottares misslyckanden är exempel på detta.
Slutsatsen? Det går inte att försvara sig. Att förlora är helt enkelt misär. Hade man tyckt annorlunda hade man inte varit på elitnivå. Det är inget konstigt att olika mer eller mindre irrationella grepp används i urskuldande syfte. Men vi måste lära oss att känna igen dem för vad de är – förlorande människors uttryck för sin besvikelse. Nej, media var inte där när Mark Roe kanske föll i gråt hemma på vardagsrumsmattan. Bakom den urskuldande ”jaja, hon är Hanna Ljungberg och vi är amatörer”-fasaden brinner ett regelrätt hat mot att få stryk med 6–0 eller mer. Så minnes det, nästa gång ni ser någon som rationaliserar, försvarar och resonerar kring eller ur en förlust. Ingen kan försvara sig. Ingen.