Har Fredrik Reinfeldt genomfört en alltför lyckad förklädnad?, undrar Britta Ring.
Det finns två partier som radikalt har bytt utseende de senaste åren: Moderaterna och Sverigedemokraterna. De senare har lagt ifrån sig järnrören (?) och kängorna för att klä sig i strikt kostym med slips. De förra har bannlyst glitter och pärlhalsband och satt upp regler för en mer modest klädkod.
Även språkbruket har förändrats radikalt. SD har försökt tvätta munnarna rena från alla förnedrande rasistiska uttryck. Moderaterna har anlitat stora reklambyråer för att lansera ett alldeles nytt språk. Ord som ”utanförskap”, ”valfrihet”, ”mångfald”, ”särintresse” och ”arbetarparti” har fått helt nya betydelser. Moderaterna har inte bara blivit ”nya” utan ”det nya arbetarpartiet”.
Om man inte låter sig förföras av språket utan ser till fakta så är det snarare det nya överklasspartiet, som med nyspråk och fräckt missbruk av statistik döljer hur det tar från de fattiga och ger till de rika, drar ner på gemensamma resurser till skola, vård och omsorg, privatiserar våra gemensamma skatteresurser, gör ”valfrihet” till privatiseringstvång, försvagar facket, förtrycker sjuka och arbetslösa – ja, alla svaga grupper i samhället. Demokratin urholkas, när makten tas från demokratiskt valda politiker och ges till privata företagare och riskkapitalister på marknaden, och valfriheten begränsas till att välja mellan olika företag. En valfrihetsbluff.
Men det moderata nyspråket har lurat många väljare att rösta tvärt emot sina intressen. Och nu har det gått så långt att Moderata ungdomsförbundets ordförande Erik Bengtzboe tagit nyspråket på fullaste allvar. Han tror verkligen att Moderaterna är det nya arbetarpartiet och skriver den 26 november i Dagens Nyheter debatt att ”det är dags för Moderaterna att släppa borgarstämpeln”. Själv känner han sig ”mer hemma vid köksbordet än under den borgerliga kristallkronan. Därför vägrar jag att kalla mig borgerlig”.
Har ”arbetarledaren” Reinfeldts manipulativa nyspråk nu drivits så långt att det lurar moderaterna själva och hotar uppslutningen kring borgerligheten, själva kittet i högeralliansen? Eller är det bara Erik Bengtzboe, som avslöjar sin nästan rörande naivitet?
