Gunnar Ardelius väntar på mig på en marmorbänk iklädd badbyxor. Själv har jag tagit skydd under den tunna badrocken som delas ut vid entrén. Runt halsen har jag redaktionens tunga kamera och jag går med försiktiga steg i de lånade flipflopsen för att inte fulramla.
Situationen är lite stel. Någonstans inser jag att han vet att jag är en av de som stört mig på hans texter där han blottat sin inre manlighetskamp på bekostnad av sin familj. Texter som har fått ordentligt med utrymme och bidragit till att ge luft åt idéer som jag och andra generation X-kvinnor trodde låg arkiverade på någon dammig plats.
Men nu står vi här, inbäddade i het ånga och i våra badkläder på Centralbadet. Meningen var att vi skulle snacka i en annorlunda miljö, lite mjukare och en plats där vi båda kunna känna oss lediga. Ändå känner jag mig inte avslappnad – men det är för sent att ångra sig, och att vi nu står här halvnakna är helt min idé. Om han är sur avslöjar han det inte, tvärtom ler han änglalikt mot mig.
Gunnar Ardelius, författare och sedan sommaren 2022 generalsekreterare för branschorganisationen Sveriges museer, vill börja med att doppa sig i isbassängen. Utan en min stiger han ned i det fyragradiga vattnet.
För att lätta upp stämningen inleder jag med att ursäkta mina eventuella hårda ord som jag twittrat, eller något jag sagt till en vän som kan ha nått hans öra. Han viftar avfärdande med handen. Den han skrev om, menar han, var en sorts skrattspegel.
– Det är inte så farligt med åsikter. Man kan skilja på sak och person. Allt blir mycket roligare om man ger sig in i någonting helt och hållet. I skrivandet kan man ha en persona som går att kontrollera och då kan man lättare ställa saker på sin spets.
Underförstått syftar han på texten i Dagens Nyheter med rubriken “Därför ville jag fly från min familj” där han skildrar sorgen efter sin nyligen avlidna pappa, som under hans barndom varit en typisk frånvarande far. Han lämnade sin fru med deras nyfödda barn – för att ägna dygnets bästa timmar åt att träna inför Vasaloppet, i bästa Harald Blåtand-anda.
Vi plumsar i bubbelpoolen. Värmen och surret från aggregaten suggererar omedelbart fram en mer intim atmosfär. Allt känns genast mysigare och med värmen kommer en behaglig sömnighet. Jag känner välviljan börja cirkulera i kroppen. Jag ser att han rör munnen men jag hör ingenting.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Jo, jag sade att jag skriver på en ny roman! skriker han.
– Om IB-affären!
Det är inte alls det jag har tänkt prata om, men lovar att vi kan ta upp det om en stund. Vi har gott om tid.
Det har slutat bubbla och vi går över till massageduscharna. Gunnar lägger sig raklång och de hårda strålarna knådar baksidan på hans kropp. Jag passar på att ta några bilder. Ångan får honom att se ut som en vålnad i dimman.
Plötsligt vänder han ansiktet mot mig:
– Varför stör du dig på mig?
Är det han som intervjuar mig nu? Nåja, han har väl rätt att veta. Jag svarar att texten om Vasaloppet gjorde mig arg. Att han tillät sig att vara så ovuxen inför sin fru och sina barn – i en situation där man måste vara vuxen.
Det var pinsamt och smutsigt och äckligt. Klart det fanns en lockelse.
– Det har jag full förståelse för. Sedan var det en period då vi just fått vårt tredje barn och min far hade just gått bort och jag var helt oförmögen att ta ansvar. Mitt sätt att lösa det var att fly. Tidigare har jag använt alkohol för det.
Inte oväntat ser vi på artikeln från 2021 på helt olika sätt. Gunnar vill se den mer som att den handlade om pappornas roll i litteraturen, ofta synonym med den frånvarande fadern. Vasaloppet blev en symbol för att följa ”fädernas spår”.
– Jag ville uppsöka den platsen där han var och som jag såg som viktigare än mig själv. Vad är det för plats? Väl där såg jag att den platsen bestod av tomhet. Det blev en dubbel sorg.
Kom du vidare efter det?
– Jag har ägnat en stor del av tiden till att förstå mig själv så gott jag har kunnat. Framför allt genom att våga göra annorlunda och att våga stanna kvar. Så fort det varit en konflikt har jag blivit livrädd att bli lämnad. Då har det känts tryggare att dra själv. Jag har alltid haft en sådan där djävul på axeln som har sagt att ”nu är det konflikt, dra!”
Gunnar Ardelius föräldrar var lärare, men med stenhårda nedärvda könsroller. Han såg sin pappa laga mat vid ett enda tillfälle, och det var när mamman var på arbetsresa till Kenya. Då fick de samma maträtt två veckor i sträck.
– Det var antingen äggröra eller så var det burkravioli.
En rynka syns mellan ögonbrynen. Han är trött på att prata om sin pappa och påminner om att han skrivit snart åtta romaner om frånvarande fäder.
– Det kanske inte är det intressantaste spåret. Släpp det.
Vi tar trapporna upp till bassängavdelningen som är en av mina favoritplatser. Fullt utvecklad jugendstil med de klassicistiska byggelementen, som pelare som utflippade djungelutväxter och måsdekorationer i betong. Centralbadet är Stockholms enda byggnad i den wienska guldålderns förmodernistiska stil.
Det är tidig eftermiddag och ganska folktomt. Några äldre damer blänger på oss där jag kommer med jättekameran i högsta hugg. De hyschar på oss när de tycker att vi pratar för högt. Gunnar ställer sig i en dusch och poserar under strålarna. Jo. Han har försökt komma över sin kroppsskräck också. Det gjorde han genom att anmäla sig som statist till en föreställning där alla skulle uppträda nakna. Så var det med det.
Till slut ger jag upp. Att intervjua på badhus var nog mer en rolig idé än praktiskt genomförbart. Så vi parkerar oss i restaurangen, där inredningen ska påminna om en italiensk trädgård med hängväxter och en tidsinställd ljusterapilampa som jag hoppas inte ska vara alltför skoningslös mot mitt höstdaller.
Några dagar tidigare har Gunnar Ardelius publicerat en artikel i Aftonbladet som handlar om hans dagjobb på Sveriges museer. I artikeln oroar han sig över hur den auktoritära vinden riktat in sitt fokus på museer och hotat dessa institutioners politiska oberoende. Han lyfter fram flera incidenter, bland annat sverigedemokraten Björn Söders synpunkter på Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet och att politiker vid flera tillfällen velat dra in stödet för samtidskonst.
I en rapport från den europeiska motsvarigheten till Ardelius jobb uppger sex av tio museer i Europa att de är under någon typ av politisk påverkan. Antingen genom att man byter ut ledaren till någon politiskt tillsatt galjonsfigur eller att man stryper ekonomin.
– Museer kan inte tillfredsställa alla, men vi har länge levt i ett samhälle där man både i politiken och kulturen har kunnat samlas i mitten. Medan samhället polariserats värderingsmässigt har museerna fortsatt att stödja sig på fakta och vetenskap. Så det har börjat skava.
Israel-Palestina-konflikten är ett sådant exempel. Där, menar Gunnar Ardelius, finns ingen egentlig vägledning.
Museer kan inte tillfredsställa alla, men vi har länge levt i ett samhälle där man både i politiken och kulturen har kunnat samlas i mitten.
– Det som krävs är mer mod. Och jag tror att de flesta museerna i Europa har kommit fram till att man inte kan ta ansvar för att förändra hela världen. Att man i stället behöver stärka banden till det lokalsamhälle man verkar i. En inspirationskälla är länsmuseerna som är experter på att jobba med olika aspekter av lokalsamhället.
Många kommunpolitiker lägger sig i av ren okunskap. Det hände i moderatstyrda Ystad när politiker krävde att en ganska medelmåttig men orimligt stor målning, ”Skånska dragoner rida till bad”, skulle hänga framme publikt i stadens konstmuseum.
– De här politikerna var helt övertygade om att de gjorde rätt. Att det var upp till dem att bestämma, säger han, och tillägger:
– Museerna måste visa tydligt var de står.
Det är inte det lättaste, påminner jag honom om. Museerna är beroende av politikerna och dessutom tycker många människor att det är utomordentligt jobbigt att bråka.
– Ja, den offentliga ilskan är väldigt låg hos oss i Sverige. Men samtidigt har vi så extremt starka nivåer av passiv aggressivitet. Om man tränger sig i kön på Arlanda är det inte som att någon säger, ”ursäkta, du trängdes, gå bak i kön”. Det är snarare så att någon kör in en vagn i hälsenan på en, och sedan låtsas som att de inte har gjort något. Det våldet som finns blir ju så ruttet. Jag tror att det finns en passiv aggressivitet även i museisektorn som skulle vara intressant att kanalisera till en mer öppen och frisk konfliktyta.
Att det råder en ängslighet bland museerna blev tydligt efter artikeln. Bara två museichefer av 240 hörde av sig till honom efteråt. Att veta hur Sveriges museer ska representera sina medlemmar rätt är inte alltid så lätt när få vågar säga vad de tycker öppet.
– När jag var ordförande på Författarförbundet var det inget problem. Där var det extremt mycket starka känslor och åsikter. Lösningen var i princip att se till att folk pissade åt rätt håll.
I Sverige handlar det om museernas ekonomi och ett krav från politiken om ”kompletterande finansiering” – alltså något annat än staten. På 1800-talet vilade kulturen på filantropi, museer som en kunglig manifestation och mecenater som omgav sig med kulturarbetare. Så kom arbetarrörelsen med sina visioner.
– De ville inte ha allmosor utan att det skulle vara statens ansvar vilket på många sätt byggde ett fantastiskt samhälle. Samtidigt har vi nog hållit staten lite väl krampaktigt i handen. Frankrike och Danmark har gått igenom ett stålbad de senaste tio, tjugo åren. Sverige är liksom sist ut.
– Vi är någon mandatperiod bort från att vi faktiskt inte kan lita på staten som ekonomisk garant. Då är det en palett av finansieringsformer som kommer.
Är du orolig?
– Jag går inte runt och oroar mig.
Hur gammal är du?
– 44. Jag känner mig nog mycket mer dödlig än för några år sedan. Jag spelar fortfarande lite fotboll med författarlandslaget, men jag har opererat menisken. Häromdagen var det 20 år sedan min första bok kom ut. Det känns ganska nyss men det är lika länge sedan som nu tills jag ska pensionera mig.
Tänker på döden gör Gunnar Ardelius oftare numera, och att livet inte är oändligt har blivit tydligare. 30-årsåldern med familjebildning, bostadssituation, funderingarna om manlighet som upptog mycket av hans tid. Det ledde så småningom till Vasaloppskrisen.
– Att vara 44 handlar också för mig om att sluta köra över mig själv. Det är viktigt för mig som är uppvuxen i en lite dysfunktionell familj.
Och alkoholen?
– Om man har det här i sig så är det väldigt lätt att man fokuserar mycket på sina begär i stället för sina behov. Häromdagen behövde vi städa, men i stället gick jag och köpte ett par nya örngott och påslakan, bara för att jag kände att jag måste. Jag har gått på ledarskapskurser och sett att jag är extremt luststyrd.
Min läsk är urdrucken och det har gått nästan en och en halv timme. Min hjärna känns kokt och jag vet inte om vi kommit varandra närmare, men nu är vi inne i ett flow.
– Min familj tror att jag är på spektrumet, men jag vet inte själv. I augusti fick jag för första gången en stressreaktion. Nu har jag deadline på bok, deadline på pjäs, heltidsjobb som generalsekreterare och tre barn. När jag sätter mig ned med en kurator och berättar så inser jag att just det, det är ju inte så konstigt.
Kulturvärlden är ju en väldigt kvinnlig kodad värld som jag för det mesta har trivts bra i.
– Samtidigt tror jag att stressen hållit mig borta från en underliggande känsla av hot. Så länge man är stressad behöver man inte känna sådana känslor.
2010 utkom Gunnar Ardelius bok Bara kärlek kan krossa ditt hjärta som handlar just om frånvarande pappor – och om döden. I boken dör fadern, och Gunnar Ardelius egen pappa dog sju år senare.
– Precis hur pappan dog och hur begravningen var, så var det för min pappa också. Skrivandet är inte oskyldigt. Det är profetiskt. Man vet det fast man inte vet det. Man drar allting så långt som man inte har hunnit med i sitt liv. Man har inte hunnit med att leva det livet som händer sedan. Skrivandet är snabbare än livet.
Den nya boken En dag av törst som kommer ut i början av nästa år, utspelar sig på 70-talet och handlar om André som just disputerat, men som gör bort sig på sin disputationsfest. Han blir utslängd från institutionen och hamnar på en grå myndighet. Parallellt med hans inre kamp dras han in i IB-affären.
– På något plan skriver man typ alltid om sig själv. Så det är väl lite att vara 44. Man skulle kunna säga såhär: det som tog mig hit kommer inte ta mig längre. Jag har nått slutstationen.
Jaha, betyder det att du nått insikt och mår bra?
– Nej, nej. Jag mår piss helt enkelt.
Han ser ledsen och sårbar ut i sin fuktiga vita badrock. Skyld men ändå naken.
– Samma dag som jag skulle tömma min mammas radhus för att hon skulle flytta till ett boende tog jag på mig ett jobb, en deadline till. Det var då jag fick mitt sammanbrott. Det hände den 13 augusti. Samma dag skulle min dotter börja gymnasiet. Då slog det mig att det var den dagen i mitt liv jag flyttade hemifrån. Sedan kom jag inte hem igen. Det är den strategin som jag hade när jag flyttade hemifrån.
Kände du dig övergiven?
– När jag var lite yngre hade jag jättemycket hypokondri. Det är egentligen bara övergivenhetskänslor. Så fort jag blev nykter och började ta hand om mig själv försvann hypokondrin.
Det är snart dags att bryta upp. Jag ska hem och han på en bokrelease, men jag vill prata mer om det här med manlighet. Jag har också lovat att Gunnar ska hinna få basta en halvtimme innan vår besökstid går ut.
Och även om jag fortfarande är sur för den där diskussionen om manlig flykt från småbarnsliv som följde Vasaloppstexten, måste jag ändå ge honom att den kom tidigt.
– 98 procent av alla som störde sig på min Vasaloppstext var 70-talister. Anledningen till att de störde sig på mig är att jag som 80-talist inte är ironisk på det sättet som deras generation. Jag växte upp med Nile City och Killinggänget och garvade åt dem. Men när jag själv skulle hitta mitt eget uttryck var det genom att hitta en nerv i det mest banala av allt.
– Det var ganska laddat och intressant för mig. Vi levde i en sådan kultur där jag inte hade varit ärlig med hur jag kände och vad jag gjorde. Det var förbjudet att säga att jag ens ville utforska min manliga sida. Det var pinsamt och smutsigt och äckligt. Klart det fanns en lockelse.
Har tiden hunnit ifatt dig nu?
– Jag är inte där längre. Det går ju 13 på dussinet av 30-40-nånting nånting som börjar cykla för att känslolivet har kloggat igen. Några idoliserade min text. Jag som hängt med vänstermänniskor i hela mitt liv. Plötsligt var jag typ kompis med högern… Hur hamnade jag här?
– Men det var också intressant och jag bestämde mig för att bejaka och undersöka det. Det tyckte jag var befriande och jag armbågade upp lite utrymme för mig själv. Kulturvärlden är ju en väldigt kvinnligt kodad värld som jag för det mesta har trivts bra i. På Biskops Arnös författarskola var vi ett fåtal män och resten var typ… Nej, jag ska inte säga att resten var flator, men på ett ungefär.
Har du fått upprättelse?
– Jag är inte intresserad av upprättelser. Det känns som att jag råkade träffa en nerv som det här samhället behövde bearbeta just då. Att det var att bilden av manlighetens position höll på att ändras i samhället. Folk blev arga för att det fanns ett undertryck av kvinnor som hade blivit lämnade, osynliggjorda, förnedrade. Allt det fick jag ju bära. Jag lovar, det var inga 80-talister som hörde av sig och var arga. Är du 70-talist? Jag är väldigt intresserad av 70-talister.
Det är säkert välment, men det får mig att känna mig gammal. Det är ett avlägset årtionde och nu har han placerat sitt alter ego i en tid som jag har levande minnen ifrån.
– Den vuxengenerationen drev igenom det antiauktoritära, de gjorde uppror. Deras barn, 70-talisterna, är inverterade 40-talister. För dem är föräldragenerationens uppror en dogm, som att inte vilja gifta sig i kyrkan. De internaliserade upproret. 80-talisterna är helt annorlunda. Så det finns verkligen en generationsskillnad.
Någonting säger mig att boken handlar om dig också.
– Så är det. Jag kunde inte låta bli att ta med en frånvarande pappa men samtidigt handlar det också om att bli nykter.
Avskedet blir abrupt. Intimiteten är bruten och jag balanserar till damernas omklädningsrum, rätt omtumlad får jag medge. Det sista jag ser av Gunnar Ardelius är att han morsar på en manlig bekant. Nu är han myndighetschef igen och tillsammans går de in till herrarnas bastu.
