Om marknadsekonomerna någon dag upprättar sina egna internerings­läger för förrymda kommunister är jag övertygad om vad tortyren kommer att bestå av. Alla kommer att tvingas läsa Björn ”Nalle” Wahlroos memoar Från barrikaderna till bankvärlden – ett slags dagböcker 1952-1992. Nalle, riskkapitalisten själv, kommer själv stå där och sucka förnöjt över de ökande försäljningssifforna, medan fångarna tar sig igenom 400 sidor text som genomgående låter så här: ”Vi erbjöd oss att köpa högst 28 miljoner FBF A för 56 mark och högst 2,3 miljoner Sampo för 560, och att av Kouri anvisad köpare sälja cirka 25 miljoner Rauma-Repola för 45, 1,5 miljoner Nokia stam för 140, 500 000 Pohjola A för 315 och 400 000 Pohjola B för 125 mark”. Och när aktiedramat abrupt tar slut, år 1992 i boken, är eländet ändå inte över. En uppföljare är nämligen på väg.

Det är sannerligen ”ett slags” dagböcker som den finlandssvenske finansmannen och investeraren Björn Wahlroos fått publicerade. Han är en pionjär inom genren. Aldrig någonsin har en bok utlovat dagboksformens privata hemligheter bara för att sedan försätta läsaren i ekonomi­prosans trans. Bara en börsman som Björn Wahlroos, som under sin karriär bland annat varit vice vd på Föreningsbanken, grundat investeringsbanken Mandatum och varit styrelseordförande för Nordea, kan skriva en biografi så här: ”Det var det rutinartade befullmäktigandet att med riktad aktieemission eller options- eller konvertibelt skuldebrevslån höja bankens aktiekapital med högst 500 miljoner mark, eller cirka 18 procent”. Eller: ”Den största öppna frågan var priset, men också där verkade ett samförstånd vara för handen. Värderingarna började konvergera mot 7–7,5 miljarder mark. Men samtidigt som målet skymtade vid horisonten började konsumentelektronikdivisionen igen spöka”.

Den som önskar sig en mer personlig berättelse om en av Nordens mäktigaste kapitalister går dock inte lottlös därifrån: hans fru nämns i en mening. Det fram­kommer också att han ägnar sig en del åt fasanjakt.

Men, tänker den uppmärksamme, vad hände med Björn Wahlroos utlovade berättelse om barrikaderna? Jo, finansmannen var under en kort period i sin ungdom kommunist. På sida 40 är den historien redan avklarad, och har då dessutom hunnit dela plats med en annan berättelse som går under rubriken ”Arvsmassa”. Där berättar Björn Wahlroos om sitt släktträd ända tillbaka till tidigt 1700-tal. Hans förfäder är idel makthavare eller övre medelklass, så den korta lutningen åt vänster är ett historiskt undantag. Ändå anser Björn Wahlroos att han kan dechiffrera sanningen om den rörelse som han senare ska betrakta som sin ideologiska motpol. ”Jag har ofta av journalister och några gånger av lätt generade medlemmar av den (riks)svenska aristokratin, ställts frågan vad jag egentligen lärde mig av tiden som vänsterradikal. Mitt svar har varit att jag, efter åren i den vänstra vildmarken, inte känner något större behov av att be om ursäkt för mina nuvarande i huvudsak konservativa eller klassiskt liberala åsikter. Myglet, förljugenheten och den fullständiga bristen på respekt för fundamentala mänskliga rättigheter på den yttre vänster­kanten är ett av de bästa argumenten för öppenhet, marknadsekonomi och representativ demokrati”. Stora ord från någon som nyligen sade i en intervju i Dagens Nyheter att klimatkrisen bör lösas genom att vatten och luft privatiseras.

Men Wahlroos, eller Nalle som han kallas, är inte ensam om att göra anspråk på vänstern. Det är talande att han, trots sin förmögna familjebakgrund och fortsatta liv i den översta finansgräddan, ändå väljer att rama in sin livsberättelse med hjälp av de barrikader på vilka han enbart gjorde ett gästframträdande. Är det någonting som riskkapitalister och konservativa högerspöken älskar mer än pengar, så är det berättelsen om vänsterns avhoppare. Ideologiskt är det logiskt. Det låter mer sympatiskt med en finansman som vänt sig till marknadsekonomin av demokratiska skäl, än någon som erkänner att de ser varje del av livet som en potentiell källa för exploatering. För att möjliggöra Björn Wahlroos inkomstkälla, där han tjänar pengar på pengar, krävs en marknad som är riggad till hans fördel. Något sådant skulle vänstern aldrig tillåta.

Men förutom detta uppenbara, att Nalle vill att de rika ska bli rikare, tror jag det finns någonting annat i hans envisa refererande till sin vänsterbakgrund. Han söker efter en personlighet. Vänstern är helt enkelt roligare. Barrikaderna är ballare än bankvärlden. Socialister berättar inte sina historier så här: ”Döm om min förvåning då det framgick att jag ingalunda själv skulle få välja någon sekreterare – det var en uppgift som banken anförtrott direktionens sekreterare, vicehäradshövding Heikki Neva”.

Han använder sig av vänstern för att det är det enda sättet han kan göra sig intressant. Och ändå misslyckas han.

Elina Pahnke